-
Rubrik saknas
Efter välbehövliga pinnar mot ett tamt Gefle tar sig HBK nu an en hoper rödblåa smålänningar med stora ambitioner men tveksam förmåga. Gör er redo för ett hett fotbollsdrama i två akter – första anhalt, Växjö.
Efter några svåra år i Superettan lyckades den forna storheten Östers IF åter ta klivet upp i allsvenskan inför innevarande säsong. Föreningens senaste SM-tecken landades 1981, men klubben – med en fin trettondeplats i maratontabellen efter totalt 31 säsonger i högsta serien – hör definitivt hemma i ett allsvenskt sammanhang och vi var många som lyfte på hatten och hälsade dem varmt välkomna tillbaka.
En hel del talade för laget, trots att avancemanget möjligen kom ett eller ett par år tidigare än planerat. Utöver traditionerna, som alls inte skall underskattas, leddes och leds laget av klurige Lasse Jacobsson som har både ett och två äss uppetade i träningsoverallsärmarna. Möjligen kändes truppen något tunn, men med ett nybildat riskkapitalbolag – Östers Support AB – fanns utrymme för förstärkningar om så skulle krävas.
Det blev nu inte något triumfartat återtåg. Laget har kämpat i svår motvind och parkerar efter tolv omgångar på en föga smickrande trettondeplats med tre poäng upp till kvalplats och ett ivrigt jagande Örgryte tätt i hasorna.
Målvaktsproblem
Som helhet lider Öster av idag – fullt naturligt – av bristande självförtroende. När resultaten uteblir sprider sig en oro i en trupp, oavsett vad tränare och spelare säger. Denna oro har drabbat Öster hårt, och sådan oro kan lätt övergå till panik vid fortsatt dåliga prestationer. Där är Östers IF ännu inte, men de närmaste fem, sex omgångarna är vitala. Inte bara för den allsvenska statusen, utan också för Lasse Jacobssons personliga vidkommande. Fortsatt kräftgång och han kan eventuellt ”offras” för att få in nytt, friskt blod i föreningen. Nu står smålänningarna inför ett dubbelmöte mot bottenkollegan HBK, och allt annat än minst tre poäng kommer ses som ett misslyckande av alla Öster-anhängare. Vilket lag är det då som skall ge Växjöborna pånyttfödda förhoppningar om fortsatta allsvenska smålandsderbyn? Vilket lag skall vända den negativa trenden?
Bortsett från den senaste fajten mot Malmö (0-2), då buren vaktades av unge Robin Malmqvist, så har rutinerade Björn Stringheim varit förstaalternativet mellan stolparna. Vi som inte ser Stringheim regelbundet är möjligen mer förundrade över hans envisa fastklamrande vid en ack så otidsenlig frisyr än över hans målvaktskonster. Någonstans kring mitten av nittiotalet måste Björn ha fattat ett frisyrstrategiskt beslut om att helt enkelt ta ett eller två tuffa decennier, för att sedan ligga i framkant då pagefrillan återerövrar världen. På ett sätt måste man beundra honom för hans tålamod och långsiktighet.
Hursomhelst måste petningen av Stringheim tolkas som att målvaktsposten är ett orosmoln i årets upplaga av Östers IF. För inte låter man en gröngöling som Malmqvist axla ett sådant enormt ansvar om man har andra tänkbara alternativ? Jag tvivlar inte på att Malmqvist är ett målvaktsämne utöver det vanliga, men inga målvaktsgener i världen kan förbereda en ung kille på den mentala anspänning det innebär att kliva in i en allsvensk elva i motgång. Målvaktsposten är med andra ord ett stort frågetecken.
En darrig backlinje
På högerbackspositionen har man det väl förspänt. U21-landslagsmannen Emin Nouri har startat de flesta matcher, men löftet Erik Tengroth – kapten i P19-landslaget – flåsar honom i nacken och hans fyra fajter från start kommer troligen bli fler. Här kan man se två faror. Visst, Emin och Erik levererar talang så det räcker och blir över, men har inte mycket rutin att plocka fram då det blåser snålt och anfallsvågorna rullar in en efter en. Man kan också fundera kring vad det innebär för en spelare att aldrig bli riktigt ordinarie på sin position. Konkurrens sporrar förvisso, men tryggheten blir lidande. Viljan att prestera individuellt kan överskugga viljan att laget som helhet presterar bra. Vi pratar om unga killar som gör karriär i fotbollsbranschen. Vi pratar om extrema tävlingsmänniskor som inte finner sig i att spela andrafiolen, och frågan är hur nöjd Erik Tengroth är med att värma bänk och inte riktigt ges chansen trots att backlinjen darrar. Kanske skulle hans karriär må bättre om han hade en ordinarie plats i ett hyfsat Superettangäng. Kanske inte, men troligen funderar en ung talang i sådana banor, och allt sådant kan skapa disharmoni och sprida negativa energier i en trupp. Samtidigt är Östers nuvarande tabelläge, enligt samma logik som för målvaktssituationen, allt annat än idealiskt för att skola in unga talanger.
På vänsterkanten är det kanadensiska nyförvärvet Tyler Hughes tillbaka efter skada, men har inte motsvarat förväntningarna och saknar troligen det klipp i steget som krävs av en allsvensk ytterback. Istället är det pålitlige Fredrik Bild som är mer eller mindre ordinarie. Med sin stora rutin är Bild en hyfsad ytterback, men han har tappat i snabbhet och sannolikt passerat sin karriärs zenith. Dessutom får han konkurrens framöver. Hård konkurrens. Detta då angolanska nyförvärvet Yamba Asha, en offensiv vänsterback med landslagsmeriter, blir spelklar. 29-årige Asha utsågs 2004 till Afrikas bäste back och Chelsea visade intresse, men en dopingavstängning satte stopp både för VM-deltagande och en eventuell flytt till England. Asha hade via Angolas landslagsläkare tagit en dopingklassad hostmedicin. I efterhand har läkaren tagit på sig hela skulden för det inträffade, Asha har fått sin avstängning kraftigt kortad, och nu tar han alltså nästa steg i Sverige och Öster. Så snart han är spelklar tros han ta en ordinarie tröja och därmed förpassa Bild till bänken.
Centralt i backlinjen hittar vi först och främst duktige Marco da Silva som inledde säsongen mycket lovande, men har haft en mindre svacka sedan ett par matcher tillbaka. Bredvid honom återfinns gamle HBK-bekantingen Fredrik Gustafson. I Bollklubben lärde vi oss att uppskatta Fredrik för hans mogna, finurliga, mittfältsspel präglat av stor passningsskicklighet, funktionell teknik och god speluppfattning. Fredrik ligger alltid rätt i positionerna, vilket kompenserar det han har tappat i snabbhet. Främsta utmanaren om en mittbacksplats är Mario Vasilj. Nyligen gjorde Mario en alldeles strålande insats mot Gais i allsvenskan, och likaså häromdagen då Väsby betvingades i Svenska Cupen. Om Vasilj fortsätter övertyga och da Silvas formsvacka visar sig vara tillfällig så bör dessa två bilda mittbackspar, vilket i sin tur öppnar upp för Fredrik Gustafson på mittfältet där hans passningskvalitéer kommer bättre till sin rätt.
Sammantaget en på papperet hyfsad backlinje med en god mix av gammalt och ungt, rutin och talang. Trots detta har den darrat betänkligt med hela 23 baklängesmål, varav fjorton på hemmaplan.
Ett mittfält med potential
Senast mot MFF ställde Öster upp med ett delvis nykomponerat mittfält med Helgi Valur Danielson och Paulo Jose Figueiredo centralt, flankerade av teknikern Pavel Zavadil till höger och slitvargen Tomas Backman till vänster. Intressant att notera är att samtliga spelare är nya för säsongen.
Danielson fördelade boll effektivt och formkurvan verkar peka uppåt. Zavadil värvades som central mittfältare, men har nu hamnat på kanten. Han har haft det tufft, men verkar nu ha funnit sin roll i laget någorlunda. Den stora positiva överraskningen är istället Figueiredo, ordinarie i samtliga Angolas VM-matcher 2006, som sitter mellan backlinje och mittfält med ett huvudsakligen defensivt ansvar. Trots sin litenhet är han väldigt stark i kroppen och täcker boll bra. Han är skicklig på små ytor och tar sig överraskande enkelt ur till synes svåra, trånga ytor med bollbesittning.
Ett troligt mittfält mot HBK är, från höger, Zavadil, Figueiredo, Gustafson, Backman. Detta förutsatt att Jacobsson vågar satsa på Vasilj som mittback och flyttar fram Gustafson som är klassen bättre än Danielson som spelfördelare. Men Danielson är för bra för att bänkas och möjligen skulle han fungera på kanten, men så långt sträcker sig inte min kunskap om honom. En notis är att den gamle trotjänaren och supporterkelgrisen Peter Wibrån hamnar utanför laget. På ett sätt känns det trist, men man kan inte leva på gamla meriter och frågan är om inte Peter redan nu har slutat mentalt.
För mig är detta ett mittfält som bör kunna prestera bra, och kanske ännu bättre om man lyckas stuva in Figueiredo, Gustafson och Danielson samtidigt. Mittfältet har mycket riktigt presterat bitvis, men har då lidit av en alltför inkompetent anfallsbesättning som inte har kunnat förvalta de chanser som har skapats.
Anfallet – ett oskrivet blad
Som ett komplement till den befintliga anfallsbesättningen hämtades den notoriske måltjuven Ingemar Teever från estländska TVMK Tallinn inför säsongen 06, men Teever har varit en besvikelse, precis som anfallsspelet som helhet. För att få igång målproduktionen gjorde man därför alldeles nyligen klart med den vindsnabbe jamaicanske landslagsforwarden Teofore Bennet, närmast hemmahörande i den nordamerikanska andraligan.
I de senaste matcherna har Öster mönstrat Bennet omväxlande bredvid Pär Cederqvist, a.k.a PC, respektive Teever. PC är inte längre disponibel då klubben har stängt av honom med anledning av ett kontraktsbråk. Ja, klubbledningen vill inte kalla det en avstängning, men det är en terminologisk fråga, för mig är det en avstängning. Cederqvist vill helt enkelt inte förlänga, och allt lutar nu åt att han går som Bosman. Här har vi två perspektiv; klubbens respektive spelarens. Ur klubbens perspektiv är det ett gissel att investera stora summor i en spelare – eventuell transfersumma, tränarstab, material, läger, etc – bara för att något år senare förlora honom helt utan ersättning. Det är fullt förståeligt att både föreningen och dess supporters blir fly förbannade, vi har alla varit där. Men ur spelarens perspektiv handlar det helt enkelt om att se om sitt eget hus, sin egen framtid.
Pär Cederqvist har träffat ett avtal med Östers IF och har förbundit sig att representera föreningen under kontraktets löptid. Har han brutit mot avtalet? Nej. Har han för avsikt att fullfölja sitt nuvarande kontrakt? Så vitt jag kan bedöma, ja. Mer än så kan Öster inte rimligen begära, och i en sådan här avstängningshistoria finns bara förlorare. Östers IF förlorar en viktig spelare i ett utsatt läge, och Pär Cederqvist tappar i matchträning och kan inte visa upp sig för potentiella nya arbetsgivare. Öster IF:s agerande är inte genomtänkt, och är allt annat än bra marknadsföring av föreningen. Och det är inte första gången. Nyligen stängdes John Pelu, också han anfallare, av av samma anledning. Pelu återfinns nu i norska Kongsvinger, och säkerställer därmed att ryktet om Östers IF som en dålig arbetsgivare också sprider sig till potentiella norska nyförvärv. Man kan inte bedriva en verksamhet med hot och sanktioner. Pär Cederqvist är en människa, inte en vara. Och trots att den här soppan svider för Öster, oj vad den svider, så är min uppfattning att Öster skjuter sig själva i foten. Dessutom behöver man arbetsro nu, inte konflikter och turbulens.
Åter till Bennet som hittills har gjort ett hyfsat intryck, men som alltid som anfallare är man beroende av matnyttiga bollar att jobba med. Kanske är det en än större sanning för just den djupledslöpande spelartyp som Bennet representerar. Det är hursomhelst alldeles för tidigt att bedöma Bennets kvalitéer slutgiltigt.
För egen del ringer varningsklockorna betänkligt vid denna typ av kortsiktiga panikvärvningar av utländska spelare från diverse obskyra ligor. Spelare som förväntas kliva in i en helt ny grupp, i en helt ny omgivning, i ett helt nytt land, i en helt ny kultur, i ett helt nytt spelsätt, och leverera direkt. Det är inte rimligt att ställa den typen av krav på en spelare och människa, det har vi sett alltför många exempel på. Bara en sådan enkel sak som språkbarriärerna blir en effektiv bromskloss för teambuildingen. Hur skall man kunna lära känna varandra, hur skall man kunna bilda en stark enhet, om man inte ens kan tala med varandra? I just Bennets fall är detta väl inget större problem, men jag talar i generella termer. Jag tror helt enkelt inte på denna sorts ”quick fixes”, och om Östers IF sätter sin tilltro till Teofore Bennet så tror jag att Östers IF riskerar att bli gruvligt besvikna. Därmed inte sagt att Bennet är en garanterad flop, självklart inte, men personligen skulle jag gärna ha sett att intressante Freddy Borg hade lyfts fram och fått lite mer speltid, och kanske till och med en ordinarie plats.
Sammantaget tror jag att ett tvåmannaanfall med Borg bredvid Bennet vore ett spännande och lite oväntat drag av Jacobsson. Allteftersom Bennet acklimatiserar sig skulle det kanske till och med kunna bli en och annan balja i rätt bur vad det lider, men än så länge är anfallet ett oskrivet blad.
På andra sidan står Bollklubben
För HBK:s vidkommande så är man naturligtvis stärkta efter den övertygande segern mot Gefle. Plötsligt fick vi se en spelande bollklubb, inte en tjongande. Vi fick se en one touch-bollklubb, inte en långsam. Vi fick se en resolut bollklubb med ett kantspel, med vilja, finess och förmåga. Och framför allt, vi fick se en bollklubb som äntligen fick in den där förbannade förstabollen. Men, och låt oss inte glömma det, vi fick också se ett uselt Gefle. Segern mot Gefle var värd tre poäng, varken mer eller mindre, och HBK har en oerhört lång väg att vandra. Vägen börjar nu, borta mot Öster, och vägen kommer bli svår.
Mot Gefle övertygade Peter Larsson och saknaden efter Tomas Zvirgzdauskas känns plötligt inte lika svår. Andreas ”Ante G” Johansson fortsatte att imponera, och har varit en av HBK:s bästa denna tunga säsongshalva. Magnus ”Turbo” Svensson var äntligen en riktig turbo, och inte den turbodiesel han har varit under en lång period präglad av skadeelände. Magnus Arvidsson är precis så bra som vi alla visste att han skulle vara. Och så Emra Tahirovic. Vilken kille! I sin hemmadebut kliver han in och stressar fram misstaget som leder till första, gör det andra själv, och spelar fram till det tredje innan han kliver av efter 65.
Men det var då själva f*n, då var jag där i alla fall. Vi skulle ju inte slå oss för bröstet. Vi skulle inte sväva iväg. Vi har precis klivit ovanför kvalstrecket och läget är prekärt. Vilka negativa aspekter kan jag lyfta fram istället? Ja, Fribrock, naturligtvis. Eller snarare Fribrocks avstängning, vilken är ett kraftigt avbräck. Och trots Peter Larssons fina insats senast så skulle vilket allsvenskt lag som helst sakna en spelare som Zvirre.
Där har vi de rent faktiska orosmolnen på den blåsvarta himlen. Men det finns flera. Vem vet vad som försiggår i en elitidrottares psyke efter sju sorger, åtta bedrövelser, och så nu senast en liten ljusglimt. Jag vet inte, men vi pratar om människor. Människor som du och jag, och antagligen tänker de också som du och jag. Ena stunden oro för kval- och degraderingsspöket, och nästa självförtroende och framtidstro. På vilket sätt påverkar då detta prestationen? You tell me. Vi tittar på laget istället.
Efter den fina insatsen senast är det inte sannolikt att Janne Andersson gör några större förändringar utöver den han är tvungen till med anledning av Fribrocks avstängning. Mitt tips är att det blir ett rakt byte där Patrik Ingelsten kliver in som vänstermittfältare, och där Emra med andra ord får förtroendet på topp ännu en gång. För inte kan han väl bänkas efter förra omgångens succé? Nej, sannolikt inte. Vilka budskap skulle det sända? I en trupp som vimlar av spelare med allroundkvalitéer finns många andra tänkbara startelvor, men som sagt, i nuläget möblerar Janne nog ogärna om alltför mycket.
Truppen är ung, truppen är stark
Jag kom förresten att tänka på framtiden. De säger att man inte skall tänka så mycket på den. Lev här och nu, säger de, men vi supporters gör ogärna det. Vi blickar ofta framåt, och målar gärna upp fullständigt orealistiska framtidsscenarion helt utan verklighetsanknytning. Och vi gör det kanske extra gärna en säsong som denna då det tar emot. Då varje omgång är en psykisk påfrestning, ibland till och med en plåga. Precis som vi hela vinterhalvåret fantiserar om Tylösands varma sand, Trånguddens rundade klippor och ljuva kvällsdopp i Svärjarehålan och Sandhamn, så fantiserar man en säsong som denna om framtida triumfer, framgångar och medaljer.
Jag vet, det är inte läge nu, vi har ett kontrakt att säkra, men jag kan inte hjälpa det. Hur jag än vrider och vänder på den där bollklubben, ur vilken vinkel jag än granskar den, och vad andra än säger så kan jag inte hjälpa det. För mig är den där bollklubben alltid finast. Den är på något sätt helig. Allt är vackert i solsken, men Bollklubben är vacker även i nattens mörker. Och det är därför jag sitter här och fantiserar, trots en dyster tabell. Det är därför jag inte kan ta in säsongens motgångar på samma självklara sätt som jag öppnar famnen och hjärtat för det positiva som har hänt och händer, och allt underbart det lovar inför framtiden.
Jag tänker på Peter Larsson. Jag tänker på Jesper Westerberg och Dusan Djuric. Jag tänker också på Ante Johansson, Martin Fribrock, Emra Tahirovic och Ajsel Kujovic. Jag tänker på dem tillsammans på en fotbollsplan och jag kan bara se segrar, lycka och glädje, men framför allt stolthet. För på något töntigt sätt blir jag stolt på ett personligt plan när HBK gör något bra. Och redan nu är jag stolt över de framgångar jag är övertygad om skall komma. Du känner kanske likadant. Trots att vi bara följer vår klubb på avstånd.
HBK har en långsiktig strategi, och följer den till punkt och pricka. Årets nyförvärv är fullständigt magnifika. Truppen är ung, truppen är stark. Jag ser framtida segrar. Stora segrar. Vackra segrar. Inte kan väl en hoper rödblåa smålänningar förstöra det?
* * *
Ruzomberok?
Sporting Lissabon!
