-
-

Örgryte IS - Halmstads BK 1-2

HBK vann en kämpaseger mot Örgryte. Vände på 0-1 till seger på Gamla Ullevi.

Det var ingen högklassig match då Örgryte och HBK gjorde upp i bottenträsket i en sexpoängsmatch. Men matchen innehöll trots detta det mesta. Nerv, dramatik, uselt spel och lysande spel.

Men vi börjar från start. HBK:s taktik var tydlig. Ligga tätt på Öis offensiva spelare Ola Toivonen, Boyd Mwila och Ailton Almeida. Uppspelen skulle gå via Mikael Rosén på vänsterkanten. Men Öis tog markering och rörde sig bra. HBK:s innermittfält sjönk ner och Örgryte kunde trycka på med det ena anfallet efter det andra.

Nu var det ett HBK som backade hem istället för att förlita sig på sitt eget presspel. Som inte trodde på sina egna löpning. Som inte trodde på sina medspelares löpningar. Som inte trodde att sina egna passningar och inlägg skulle nå fram.

Efter en kvart hade Örgryte skapat så många chanser att man faktiskt var förtjänta av ett mål. Mwila joggade runt Rosén som inte fick ut vänsterfoten, utan istället satte sig på ändan. Mwila sköt på Sahlman i HBK-målet och på returen dundrade Ola Toivonen in 1-0. HBK-spelet var som paralyserat den första halvtimmen. Passningsspelet funkade inte och försvarsspelet såg nervöst och taffligt ut.

Efter 30 minuter var det som att Örgrytespelarna förstod allvaret i situationen. Man ledde med 1-0 i en ödesmatch. Här får man inte bli övermodig! Man började gå ner med fler folk i försvaret då HBK fick bollen. HBK:s mittfält kunde nu änligen få bollen under kontroll. Passningarna nådde ut till kantspelarna och man skapade lika mycket på den sista kvarten som Öis hade gjort under den första halvtimmen.

Var kommer denna ängslighet ifrån? Varför går det inte att få stopp på den? Varför upplevs fotbollsspelandet som en pina när man är proffesionell spelare och borde älska detta över allt annat? Det är förmodligen inte lätt att svara på. Hade det varit det så skulle naturligtvis alla tränare se till att den försvann all världens väg och aldrig mer visade sitt fula tryne.

Då är det lättare att inte veta alls. Att inte veta vad misslyckande är. Att inte ha kraven på sina axlar. Ajsel Kujovic är bara 20 år och allt för oerfaren för att veta vad ängslighet är för något. I pausen berättar han för TV-tittarna att han tycker det är kul att spela! Kommentatorn som är betydligt äldre påtalar omedelbart till den unge spelaren att de faktiskt ligger under. Den unge Ajsel är mycket lyhörd. Men än lyser ungdomen igenom och han vill inte bli vuxen och ängslig riktigt än. Ajsel lyckades istället med det mesta. Han tog emot bollar, höll i och serverade medspelarna delikata passningar. Han skarvade vidare bollar. Han tog egna avslut och det var riktigt bra sådana.

Andra halvlek började som den första slutade med stor HBK-dominans. I 55:e minuten gör HBK ett mönsteranfall. Andreas Johansson får bollen centralt och spelar Dusan Djuric som springer loss på högerkanten. Dolle hittar Kujovic med en låg passning vid straffområdesgränsen. Samtidigt som Ajsel håller ifrån sig motståndarna klackar han bollen tillbaka till Dolle som nu klivit in i straffområdet. Dolle slår sedan ett lågt inlägg som tuchar lite på en Öisförsvarare innan adressaten Magnus Arvidsson möter bollen vid bortre stolpen och slår in kvitteringen.

HBK-övertaget fortsätter även efter 1-1-målet. Framförallt fungerar presspelet väldigt bra. Genom stor rörlighet och hög press lyckas inte Örgryteförsvararna nå fram med bra passningar till sina mittfältare. Men det är jobbigt för HBK-spelarna att hålla samma rörlighet matchen ut. I takt med att HBK-spelarna tappar orken ju mer tar Öis över greppet av matchen. Bl.a. Har Boyd Mwila en bra chans dår han tar ner ett inlägg vid bortre stolpen. Men då bollen är på väg att försvinna från honom stöter han in bollen i mål med armen. Domaren underkänner givetvis målet och blåser frispark till HBK och delar ut ett gult kort till syndaren.

HBK:s tränare Janne Andersson ville vinna matchen. Han gör ett offensivt byte och tar ut ytterbacken Peter Larsson och sätter in forwarden Emra Tahirovic. Hasse Mattisson tar backplatsen och Magnus Arvidsson tar hand om innermittfältsplatsen. Men bytet får inte önskad effekt. Örgryte trycker på allt mer och HBK backar hem och får förlita sig på kontringar.

I 88:e minuten kommer HBK i ett snabbt anfall. Dusan Djuric som försökt sig på skruvade inlägg med kraft får äntligen ett riktigt bra tillslag. Emra Tahirovic och Ajsel Kujovic är hårt uppvaktade, men försäker ändå nå inlägget. Ajsel och en Öisförsvarare är närmast att nå bollen. Bollen går hur som helst i mål och äntligen är marginalerna på HBK:s sida. Ajsel antecknas som målgörare, men han själv vet inte om han är på bollen.

- Jag kanske tuchade bollen lite, men jag känner inget, säger Kujovic till Säsongskortet när han intervjuas efter matchen.

1-2 står sig matchen ut och Ajsel är matchvinnare.

- Det spelar ingen roll om det är jag som eller någon annan som gör målet, det viktrigaste är att vi vinner matchen. Det käns riktigt bra för laget och hela klubben, säger en lycklig Kujovic.

Segern är givetvis väldigt viktig. Förutom att man vann en sexpoängsmatch mot Örgryte, så vann man också matchen mot sin egen ängslan. Som exempel på detta är Mikael Rosén som trots många misstag i inledningen av matchen arbetar sig in i matchen och står upp riktigt bra i slutet av matchen då Öis trycker på.

Förhoppningsvis kan det växande avtåndet ner till bottenlagen få HBK att mer våga spela ut i framtiden. Laget ser onekligen intressant ut. Idag fick nio spelare som är 24 år eller yngre chansen att visa upp sig i den blå tröjan. Sju av dessa är 22 eller yngre, tre är 20 år eller yngre. Framtiden finns i HBK.

Spelarpoäng:
3 p Ajsel Kujuvic
2 p Tomas Zvirgzdauskas
1 p Marcus Sahlman