-

Inför Halmstads BK - Helsingborgs IF

Dags för HIF hemma och HBK när förhoppningar om tre poäng. Men HIF är stärkta efter tre raka vinster. Svårtippat.

Helsingborg. Den lilla storstaden. Ja, det känns så. Sett till invånarantal och yta är staden inte stor, men den erbjuder mer än de flesta. Bra för att inte vara Halmstad, liksom. Jag gillar Helsingborg och skall faktiskt flytta dit snart. Måste bara hitta en lämplig lägenhet först. Jag var och tittade på en i förra veckan. Från balkongen såg jag Olympia bara kanske hundra meter bort. Det kändes mysigt. Visst, det är fiendeland, men ni vet vad de säger; ”keep your friends close, and your enemies even closer”.

Äh, jag försöker, men kan faktiskt inte tycka särskilt illa om HIF. Naturligtvis får man lite vardagsäckel över sig när man tänker på de flesta andra klubbar, men mer än så är det inte. Jag kan se någon slags charm med klubben. Helsingborg är en trevlig stad, Olympia är en härlig arena och HIF är sådär lagom obehagliga så att man ändå står ut. Dessutom var det länge sedan de var ett reellt hot. Klubben har inte levererat sedan år 2000 då de knep silvret hela sex poäng efter ni vet vilka. Samma år slog de sensationellt, och efter att ha varit totalt utspelade, ut Inter i kvalet till Champions League. Men detta är länge sedan. Nuförtiden brukar de harva kring mittregionerna av tabellen och med tanke på storklubbsambitionerna så är detta ett stort misslyckande. Men som sagt, ett småtrevligt lag är det ändå.

Många HBK-supporters rasar väl nu. HIF har ju av vissa utmålats som vår ”hatmotståndare” och många försöker piska upp derbystämning när lagen möts, men lets face it, helsingborgarna skiter i Halmstad och HBK. Vi hade våra derbyn på 70-talet och den tiden är dessvärre förbi.

Övertygar inte, men tre raka
HIF hade en tung vår. Bland fansen sågs dåvarande tränaren Peter Svärdh som roten till allt ont och efter 1-1 mot HBK hemma fick han gå (att vi blev bestulna på segern efter att Luton Sheltons tidiga mål föregicks av en solklar hand kan vi lämna därhän).

Jag var på presskonferensen efter matchen. Ett trettiotal HIF-fans dröjde sig kvar på arenan och skanderade; ”AVGÅ SVÄRDH, AVGÅ SVÄRDH”. Vi hörde det tydligt inne i pressrummet och det var inte så lite pinsamt. Alla hörde, men ingen låtsades om det. Situationen blev ohållbar för klubben.

Gamle skyttekungen Hasse Eklund tog över tränarsysslan och övergick omgående till klassiska 4-4-2. Spelmässigt såg det något bättre ut, men resultaten uteblev. HIF fortsatte harva, men nu har de på något märkligt sätt lyckats vinna tre i rad. Ingen fattar väl egentligen hur det gick till, men så är det och plötsligt börjar fansen drömma om Royal League. Nu senast mot Malmö blev de dock fullständigt detroniserade i första halvlek. Inte heller i andra övertygade de, men tre mål blev det och vinst med 3-1. Dessförinnan har ett svagt Gais och ett uppgivet Hammarby på dekis betvingats. Nej, spelmässigt har HBK inte särskilt mycket att frukta från kusinerna söder om åsen, men väl en och annan enskild spelare. Så vi tar väl och kikar på den förmodade startelvan.

Målvakt
Daniel Andersson. En stabil målvakt. En bra målvakt. På linjen har han få övermän i allsvenskan och glänser ofta med en enorm reflexsnabbhet. Hans engagemang är inte att ta miste på. Han driver på, pushar, peppar och vi supporters gillar när spelare visar hjärta. När de dessutom gör det i kombination med blandat småspexande och publikfriande spel så gillar vi dem ännu mer. Mycket riktigt är Daniel populär bland HIF-fansen som har överseende med en och annan groda alldeles för långt ifrån eget straffområde.

Backlinjen
På högerkanten hittar vi halmstadbekantingen Erik Wahlstedt med moderförening BK Astrio, då hemmahörande på numera slaktade Jutarums IP. Jag minns hur förbannad jag var när han gick till IFK Göteborg 1992 och inte till HBK. Då anfallare, nu högerback. På papperet ser sånt aldrig bra ut och allmänt kallas det Östlund-syndromet. Bristande talang leder till positionsskiften och till sist hamnar man där nere på kanten. Nästa anhalt är bänken, därefter läktaren och till sist en civil karriär. Men i Eriks fall, till skillnad från Östlunds, så verkar det trots allt fungera ganska bra. Fansen är nöjda och uppskattar hans enkla, behärskade spel. Erik bjuder sällan på något spektakulärt, men faktum är att han har varit nästintill fläckfri under säsongen och en av de bättre i ett i övrigt underpresterande HIF. Möjligen kan man tycka att Erik, givet den offensiva bakgrunden, borde kunna hota mer framåt med löpningar och inlägg.

Påarps stolthet Andreas Granqvist, som bildar mittbackspar tillsammans med Fredrik Björk, var enormt haussad för ett par år sedan. Han spåddes en lysande framtid och placerades än i den ena storklubben och än i den andra. Men här är vi nu. Andreas är kvar i HIF och inte mycket tyder på att han är på väg någonstans någon gång snart. Kanske blev det för mycket för unge Granqvist. Kanske började han tro på allt snack, kanske var han redan i Liverpool mentalt, och kanske tappade han fokus. För något hände och hans förra säsong var usel. Men nu börjar vi så smått skymta den Andreas Granqvist som vi hela tiden har vetat finns där någonstans. Idag håller han en god nivå och lagkaptensbindeln förpliktigar. Idag styr gänglige Granqvist backlinjen föredömligt och senast mot Malmö gjorde han ett beundransvärt jobb mot hyperfarlige Junior.

Vad skall man säga om göteborgaren Fredrik Björck? Han håller en hygglig allsvensk nivå. Han är relativt snabb och brytningssäker. Han spelar enkelt efter förmåga. Han gör vad han skall men inte så mycket mer och tekniken är inte mycket att skriva hem om. Men precis som Granqvist är han stark i luften och utgör ett vapen vid fasta offensiva.

Vänsterbackspositionen är den enda som inte är alldeles klar. Argentinaren med det cocaine lord-klingande namnet Franco Miranda var avstängd mot Malmö men tar troligen tillbaka sin tröja nu. Francos form har sviktat på sistone, men i sina bästa stunder bjuder han på fint offensivt passnings- och inläggsspel med ett bra tillslag på bollen. 21-åringen har definitivt potential, men har en tendens att ställa till det för sig genom alltför svårt spel. Ungdomlig naivitet? Främsta utmanaren om vänsterbacksplatsen är nyligen värvade Adama Tamboura. Om honom vet jag intet, men med 20 A-kamper för Mali bör det finnas en del boll i grabben.

Sammantaget en hygglig backlinje men inte mer. Offensivt svag till höger och defensivt tveksam till vänster.

Mittfältet
Babis Stefanidis. Så heter han – högermittfältaren. Vi lärde känna honom i Djurgården. Vi glömde bort honom när han nötte bänk i Bröndby, men nu alltså i HIF. Ett bekant namn känns alltid lite otäckt, men ingen större fara på taket. Babis tillhör den kategori spelare som ser bättre ut än de är. Han är liten och kvick och tillräckligt yvig för att man skall bli orolig, men alltför förutsägbar för att verkligen hota. Närkamper håller han sig helst borta ifrån och mycket till kantspel blir det inte heller – han bryter hellre inåt. Men nu är jag orättvis. Babis är en mer än fungerande allsvensk spelare med relativt god teknik – blev det förresten inte en assist mot Malmö – men jag vidhåller, han ser bättre ut än vad han är. Och är han inte lite lat ibland?

Och så Andreas Jakobsson. Förra årets supervärvning som − totalfloppade. Mittbacksparet Granqvist/Jakobsson som skulle bli seriens tätaste misslyckades kapitalt och idag återfinns alltså Jakobsson centralt på mitten. Och det mest tragiska – det går inte bra där heller. Och egentligen är han väl närmast att betrakta som en nödlösning nu då Andreas Dahl har hamnat i en djup svacka och inte platsar. Jakobsson ser inte ut att brinna längre. Han tar inte för sig. Han kliver inte in i situationerna. När skall det vända för den så välmeriterade gamle landslagshjälten?

Bredvid Jakobsson hittar vi så ljusglimten McDonald Mariga som anslöt i år från Enköping efter att dessförinnan ha representerat kenyanska FC Pipeline. Kraftfulle bollvinnaren och tillika tvåvägsspelaren Mariga är Helsingborgs bäste mittfältare hittills i år och med sina blott 19 år (!) är han ett stort framtidslöfte som kan nå långt.

Inför årets säsong såg jag med spänning fram emot att få se mer av unge Imad Khalilis konster på vänster mittfältsposition. Detta var något jag delade med merparten av alla HIF-anhängare. Men våra förhoppningar kom på skam då Peter Svärdh ständigt föredrog finske Fredrik Svanbäck. På senare tid har skador ställt till det för Khalili och idag är han dessutom utlånad till danska SAS-ligans Randers FC. Men jag är övertygad om att vi kommer få se mer av Imad framöver.

Alltså, ingen Khalili på söndag, men vad som nu har hänt är att Fredrik Svanbäck har börjat leverera. Efter VM-uppehållet kom han tillbaka som en ny spelare och idag är det inte många HIF-fans som saknar Khalili. Nåja, inte lika många som tidigare i alla fall. Fredrik är liten och kvick med stor löpkapacitet. Han tar för sig mer och mer och får större självförtroende i samma takt. Men Fredrik Svanbäck kommer aldrig att bli en storspelare. Han har uppenbara brister, inte minst i tillslaget, men hans grovjobb och defensiva ansvarstagande skall inte underskattas i dagens HIF.

Som helhet får Helsingborgs IF:s mittfält snäppet, men bara snäppet, högre betyg än backlinjen.

Anfallet
Och här har vi HIF:s starkaste lagdel. Henrik ”Henke” Larsson är tillbaka efter avstängning och tar naturligtvis en tröja. Förresten, hur många vet att Henke var oerhört nära att krita på för HBK en gång i tiden? En ung Henrik Larsson skulle göra sin militärtjänstgöring vid halmstadregementet I16:s idrottspluton och hade varit nere på Örjans Vall för att diskutera kontraktering. Alla bitar såg ut att falla på plats, men strax innan inryckning så (FAN OCKSÅ!!!) lades idrottspluton ned och det blev inget Halmstad eller HBK för Henke. Så nära var det gott folk, så ta nu en stadig grogg och försök glömma.

Henke känner vi alla till, men hur har han presterat i HIF hittills i år? Frågar du media så har han föga oväntat fetfloppat, men har han verkligen det? Nej, inte fetfloppat. Absolut inte, men han har inte heller motsvarat de skyhöga förväntningarna. Tidigare har man fått känslan att Henke är för bra för sin omgivning. Han spelade one-touch till ytor som fanns men som ingen annan såg. Idag presterar Henke ett mer anpassat spel och i sina senaste framträdanden, snäppet bakom kedjekompisen Luton Shelton, har han kommit upp i nivå.

20-årige jamaicanen Luton Shelton – ny för säsongen − hängde två baljor mot MFF och är ett fruktat helsingborgskt anfallsvapen. Han är snabb, riktigt snabb, och livsfarlig då han får rätt djupledsboll rättvänd. Han tillhör den typ av obehagliga spelare som kan vara osynlig en hel match, men så kommer just den där bollen på djupet. Det blir garanterat friläge, för det finns ingen – och då menar jag ingen − allsvensk back som kan matcha honom i en löpduell. Hans svaghet är just att han är beroende av den där bollen, för i luften är han mer eller mindre värdelös och alls inget hot. Men är det någon som kan sätta sådana bollar så är det – Henke.

Larsson/Shelton är HIF:s klart starkaste lagdel och HBK:s relativt långsamma backlinje kan få en svettig afton.

På andra sidan står Bollklubben
Och det är en stärkt bollklubb. Stärkt efter mittbacksresens Tomas Zvirgzdauskas återinträde efter en horribelt lång avstängning, och med det en defensiv stadga. En defensiv stadga som också kommer av en oväntat stabil Marcus Sahlman i kassen som efter fyra kamper fortfarande är felfri. Stärkt efter att vårens totala avsaknad av offensiv kompetens nu har ersatts av en sylvass anfallsuppsättning med tre ytterligt kompetenta strajkers.

För det är ju närmast osannolikt. Att Magnus Arvidsson skulle bli en ordentlig injektion förstod alla, men Örebro-förvärvet Emra Tahirovics och landskronakillen Ajsel Kujovics storartade genombrott hade väl ingen ens vågat drömma om. Nu senast Ajsel som fick chansen efter Emras avstängning. Och som han tog den! Två mål och två assist − ja, för vi måste räkna klacken mot Öis − på blott två matcher, och tokdominans utöver det. Anfallsbesättningen ser närmast overkligt bra ut ur ett blåsvart perspektiv.

Det finns bara en Ajsel. Jag vet, jag har kollat på scb.se. Siffran var hämtad från årsskiftet, så okej då, nu finns det väl två, men det finns bara en Ajsel Kujovic. Vi som har sett honom vet redan. Ni som inte har sett honom än vet snart. Jag säger inget. Ni får se själva.

HBK:s startelva kommer inte att bjuda på några överraskningar – tror jag. En frisk Emil Jensens snabbhet hade kanske behövts mot Shelton, men en lite lägre backlinje med våra stora, starka killar kan bli väl så tuff för Luton att stångas mot.

Det är väl egentligen inte så mycket att snacka om. HBK har det som krävs. Vi har sett det och vi vill se det igen. Vad vi däremot inte vill se är ängslan och tvekan. Den är onödig. Ett HBK med så mycket kompetens skall inte falla igenom mot något lag. Men det är som det är med självförtroende. Man kan inte köpa det på ”spåååatapoteket”, som Janne ”Professorn” Andersson säger.

Det är en svår uppgift. En mycket svår uppgift, men HBK kommer att segra. Välkomna till en underbar fotbollshöst!

* * *

Tack Richard!