Lost Highway
Mil efter mil, i låg och väldigt hög fart om vartannat, närmade vi oss Strömvallen och mitt personliga ultima thule. Eller gjorde vi?
Någonstans i närheten av Ulriksdal började bilresan kännas fruktansvärt lång. Vid det laget hade vi kanske åkt i en timme, och kommit en, kanske två mil på vägen. Vad sa vi, var det 18 mil till Gävle? Hur ska detta gå. Klockan blev halv sex, den blev sex. Vi kom till Uppsala. Vi tragglade oss ut ur Uppsala, på en motorväg med 50-begränsning och trottoarer och villors garageuppfarter på sidorna. Därefter kom vi för förtsa gången upp i hastigheter över 60 km/h.
Men det verkade inte hjälpa. Var man än tittade såg det likadant ut. Som om vi stod stilla på den där vägen. Himlen var suggestivt mörklila under de tunga molnen. Ett lätt regn fortsatte falla.
Och klockan tickade på. Tick, tack. 18:42.
Vid det här laget hade vi redan insett att vi knappast skulle hinna se första halvlek - priset man får betala för de sena arbetstimmarna i huvudstaden, för att finansiera glesbygdsbidragen. Tanken smög sig rentav på - skulle vi få se matchen över huvud taget? Skulle vi ens komma hem? Skulle vägen släppa av oss? Plötsligt kändes inget säkert längre. Svettpärlor syntes längs Jonas "Erkan" Löfgrens panna, och hans dubbelgrepp om ratten hårdnade. Jag svalde och fortsatte titta rakt framåt. Det kändes som om jag stirrade in i evigheten.
Tystnaden bröts någon minut över sju, när jag kom på att sportradion borde ha börjat. Kanske kunde vi få höra en snabb kommentar om resultatet innan andra halvlek! I något borde vi ju ha tur. Men jag tryckte fram och tillbaka längs frekvensbandet, och ingen station dök upp i högtalarna. Till slut lyckades jag få in en sändning, men frågan är om det verkligen var från en radiostation. Ett atonalt, malande, nästan mässande ljud genljöd genom Peugeotens sofistikerade högtalarsystem. "Byt kanal!", hojtade Jens "The Hog" Altnäs från baksätet, med händerna hårt tryckta mot öronen. Jag tryckte på alla knappar samtidigt, på chans, och som genom ett mirakel dök sportradions bekanta måljingel upp - 1-0 till AIK på Råsunda. Tydligen var Twilight Zone inte färdig med oss på ett tag än.
Men så småningom lättade dimman, vi passerade en skylt som det stod Dalälven på och jag svalde än en gång, hårt, när jag insåg att jag för första gången i mitt drygt trettioåriga liv befann mig i Norrland. Genom fönstret tyckte jag mig se en ren, eller kanske en yeti, en bit ut på åkern bredvid vägen. Kanske var det bara en synvilla.
Nu körde vi i moraliskt förkastliga hastigheter. Vi såg vår chans att undslippa denna eviga motorvägs grepp - vi skulle få se matchen, vi hade undflytt döden, vi skulle få komma hem igen i natt. Kanske. I våra sinnen hängde fortfarande nedflyttningsspökets motsägelsefulla skugga över HBKs rena och sanna ljus. Kunde de blåsvarta hjältarna segra här uppe? Hade de ens kommit fram - eller var de fortfarande kvar på motorvägen? Radion gav inga svar. AIK tog ledningen med 2-0.
Vi hade brutit oss loss från motorvägen, och nu rullade vi in i Gävle. Ett ljussken lyste upp himlen i öster. Något sade åt oss att följa ljuset. Jonas rattade säkert ekipaget in bland villagator och trädgårdstomtar, och med andan i halsen kastade vi oss ur bilen och rusade, med huvorna uppfällda på våra parkas, mot ingången.
Stängt.
- Ni måste ha biljetter, upplyste oss den unga, kvinnliga spärrvakten om. Biljetter? Strömvallen var tyst som graven, inga ljus lyste utom de jättelika armaturerna över planen. Fanns här ens levande varelser?
- Där, mässade flickan och pekade mot en låg, vit byggnad kanske hundra meter bort mot samma håll som vi just hade kommit ifrån. Vi hörde Hasse och Arvidsson dirigera HBK inne på plan, någon minut före halvtidsvilan. Någon hostade på sittplatsläktaren. Det fanns alltså liv här ändå.
Vi gick bort till kåken där de skulle sälja biljetter. Stora, vitmålade träskivor hängde över biljettluckor. Men bakom dem lyste det. Vi knackade på, och med våra frusna knogar kändes varje knackning som ett knivhugg.
- Vo gäll' hä?, kraxade en röst bakom träskivan.
- Vi vill köpa biljetter, ropade vi.
- He stängt hä! Ni får väl boka i förväg?
- Men vi har ju kört från Stockholm! Vi kom just hit. Vi satt fast i köer. Vi har kört i tre timmar! (Jag insåg att min röst bar tydliga spår av desperation)
Det var tyst. Vi knackade igen. Aj som fan.
- De ä stängt! Slut å knacka!
Vi släntrade bort mot spärrvakten. Kanske kunde vi övertala henne att släppa in oss trots biljettsirenens protester.
Jodå. När vi berättade att det var stängt där borta, att vi inte fick köpa några biljetter, gick hon med på att ringa sin chef, som meddelade att vi fick komma in - mot full betalning, givetvis.
- Givetvis, samtyckte vi.
Vi hann inte mer än sätta oss på en hård, våt bänk förrän halvleken tog slut. Medan ortsborna gick mot kiosken för kaffe, grillchips och souvas pustade vi ut och betraktade scenen framför oss. Plastmattan var onaturligt grön mitt i allt det gråa, ännu mer intensivt grön än man kunde vänta sig. Ljusskenet från strålkastarna var halogenliknande och starkare än vad våra ögon hade vant sig vid under den beckmörka bilfärden. Yra satt vi där. En hemmasupporter gick förbi och såg våra vackert blå halsdukar.
- Ä ni töntar eller!
Dusan Djuric haltade förbi längs innerplan, ledsagad av Micke Kaller i mörk överrock.
Det stod 0-0, kunde vi konstatera. En ytterst blek tillställning, tydligen. HBK hade haft ett par vassa chanser genom Magnus Arvidsson, medan hemmalaget hade en boll i ribbans översida. Det täta, sprayande duggregnet föll i sidled över planen.
Andra halvlek kom igång, och våra nerver spändes till det yttersta. HBK visade upp ett ganska gediget passningsspel men Gefle var tuffa och det var tätt, hårt och såg ut att göra ganska ont. Men det hade inte gått mer än kanske fem minuter när Patrik Ingelsten fick bollen i ett hyfsat skottläge strax utanför Gefles straffområde och avlossade bössan. Skottet var hårt och lågt, och Mattias Hugosson lyckades inte hålla i den blöta trasan, så att en alert Magnus Arvidsson som sprintade rakt igenom det synbarligen fastfrusna hemmaförsvaret kunde få tag i bollen och stöta in den till höger om målvakten. Tio, tolv närvarande HBK-fans exploderade av glädje.
Och knappt hade våra rusande hjärtan hunnit lugna sig förrän det var dags igen. Det hade inte gått två minuter innan den molande tystnaden över Strömvallen återigen spräcktes. HBK vände spelet, bara Ajsel och Arvidsson mot ett samlat Gefleförsvar men fler HBKare var på väg uppåt. Arvidsson hade bollen, såg sig om – och skjuter ett bananskott i krysset bakom Hugosson – 2-0 och nu började vi oroa oss på riktigt. Sinistra kaskader och gult och svart öste över våra näthinnor. Häcken, AIK – hur skulle HBK kunna klara det här? En livsfarlig 2-0-ledning, borta mot ett erkänt starkt hemmalag?
Fast någon större gnista märktes kanske inte på hemmalaget - förutom hos Bapupa, som sänkte Dusans ersättare Patrik Ingelsten mycket fult, med en sen tackling bakifrån. Vi satt visserligen i grodperspektiv, men vän av ordning skulle nog ändå föreslå ett rött kort som lämplig åtgärd. Nu blev det ett gult, och den inspirerade hemmaklacken smädade vår småländske stålman relativt högljutt. Patrik reste sig dock snart upp, borstade den artificiella smutsen från axlarna och fortsatte riva och slita på mitten.
Minuterna gick oväntat fort. Gefle pressade på, HBK gjorde några enkla misstag då och då och Gefle fick putsa hörnstatistiken, men några farliga lägen var det inte tal om. Magnus Svensson, som hade bytt av Fribrock tidigare, lugnade föredömligt ned spelet och drog ned tempot så fort han fick bollen. I motsats till matchen mot AIK behöll HBK sitt lugn och täppte till bra bakåt utan att bli särdeles tillbakapressade.
Emra kom in med sitt leende, hade några lägen och lekte på det hela taget ganska bra med hela försvaret, men det blev inga fler mål denna förunderliga kväll. Varken framåt eller bakåt. Snart ljöd en gäll visselsignal genom natten och HBK hade räddat sin allsvenska status. När Halmstad 2007 firar 700 år som stad gör man det med ett allsvenskt lag i familjen, ett allsvenskt lag som då gör sin femtonde raka säsong i Allsvenskan – ett nytt klubbrekord. Lättnaden var lika påtaglig bland de elva blåsvarta på plan som bland oss ungefär lika många av den sanna tron på läktarplats. När de muntert och nöjt gick mot spelargången stod vi där och applåderade och tjoade, och Hasse Mattisson gav oss en självsäker blick och höjde näven mot den svarta himlen. Vilken revansch för Malmö-legendaren, som oförklarligt nog släpptes av de blekblå och som nu fått återupprättelse i den vackert djupblå HBK-tröjan.
Resten av kvällen är en dimma – jag minns ett tjugotal förvirrade hemmafunktionärer utanför pressrummet dividerande om vilka de kunde släppa in, var och en av dem fundamentalt oförmögna att fatta ett eget beslut, jag minns att bilen rullade söderut, glada miner, nöjda suckar av avtagande ångest, och sedan vaknade jag upp i min säng och jag svär att jag kunde höra småfåglars klara drill, trots den tilltagande höststormen. För första gången sedan 2004 kändes det som om det låg vår i luften.
