Dokument Älmhult
HBK och jag klev av tåget och möttes av den glänta i skogen som kallas Älmhult. Det är ett och ett halvt år sedan nu och det är dags att gå vidare. Jag tar HBK med mig. Som alltid.
Vad är grejen med IKEA? Är det ens någon grej? Säkert inte, men jag ville veta. In the year of the Lord 2005 sökte jag mig till Älmhult.
Precis som alla andra rättrogna led jag svårt av sviterna efter den traumatiska guldtorsken året innan. Skoog filmar ju och sen går Höiland för tidigt och − FAN!
Malmö och jag rimmade inte innan – nu har relationen totalhavererat. Jag har problem med kaxigheten. Men den är väl naturlig. Om man är mobbad av ett helt folk så sluter man sig samman, man håller hårt i det man har. Det gör malmöborna. Men kaxigheten klingar falskt, den smakar illa, och jag gör inga försök att dölja bitterheten. Mina sår är saltmättade och det kan inte göra ondare än det redan gör.
Bortsett från några år utomlands så har jag bott i Lund i snart tio år nu, med kaxigheten tätt inpå. Jag har inte kunnat värja mig och guldstriden 2004 gick hårt åt mig. Det var illa nog som det var, och att det var MFF av alla lag gjorde inte saken bättre. Jag kommer nog aldrig över det. Trist att en av HBK:s största framgångar skall drunkna i sorgen och bitterheten över vad som inte blev.
Ibland är livet med HBK vackert
Jag kartlade fotbollssympatierna på mitt nya jobb, men fotboll stod inte högt på agendan. Förutom hos Anders, och självklart var han MFF:are. Jag skulle gärna vilja säga att Anders var ett riktigt svin, en dryg djävel. Men istället var han väldigt ödmjuk och sade sig gilla HBK. Anders rubbade min världsbild. Han passade inte in i min malmömall. Men det är enkelt att vara ödmjuk med en guldmedalj i fickan och jag kunde inte skaka bort cynismen och misstänksamheten. Och de dagar han hade på sig MFF-t-shirten mådde jag bara illa.
HBK gick hyfsat under våren, livet var drägligt och fotbollen stal inte alltför mycket fokus från jobbet. Jag levde i ungkarlsmisär i övernattningslyan i Älmhult. Home furnishing competence, jo tjena, men HBK-dörrmattan och bäddsetsditot var på plats. Det funkade - jag trivdes. Men något hände i omgång 12. Bortatorsken mot IFK med 0-4 i slutet av juni var så brutalt betongsäker och sen gick allt utför. Fritt fall. Panik!
Projektanställningen löpte ut i augusti och HBK fortsatte torska. Bajen borta, Öis borta, nytt hopp efter oväntad 6-0-vinst mot Sundsvall, men sen 1-4-förnedring hemma mot sop-Gefle. Alarmerande! Jag körde ned en sväng i Europa innan jag skulle påbörja mitt nya IKEA-jobb, också det i Älmhult fast på ett annat bolag.
Häcken - HBK den 11:e september. Jag på balkongen i Riva del Garda, Italien. Flickvännen Maria bredvid. Ångest – massiv ångest. Jag panikåt vetekex och vålddrack grapefruktjuice – det var allt jag hade – för att stilla oron. De olycksbådande sms:en från min allierade i Sverige damp ned ett efter ett. Men inga mål. Joel årtusendets miss – nej! Nervös väntan. Men så - straff till HBK! Miss Gunnar, men mål på egen retur – JAAA! Sen väntan igen. Denna fruktansvärda väntan på slutsignalen. Men den kom, och HBK lämnade kvalplatsen. Ryggen lite rakare, huvudet lite högre nu och jag knallade ned till Gardasjön, gled ned i dess ljumma, välkomnande famn och kände lättnadens vågor skölja över mig, kände nyvunnen kraft slå rot. Ibland är livet med HBK vackert.
Under en HBK-vimpel satt Lennart
Första dagen på nya jobbet och under en HBK-vimpel satt Lennart. Vi var kompisar från första stund. Oavgjort mot Elfsborg samma dag och i 23:e blev det tre pinnar mot HIF. Morgonluft! Jag tog med en egen vimpel och satte på väggen vid skrivbordet. Lennart och jag bildade en HBK-allians, en blåsvart utbrytarfraktion mitt i djupaste Småland. Det mesta kändes bra. Visst, Malmö-Tomas satt bara tio meter ifrån mig, men jag genomskådade honom ganska tidigt. Mitt test är hårt men rättvist och han klarade det inte. Om man bryr sig vet man vad materialaren heter.
Sporting! Jag satt och studsade i soffan framför de gryniga, hoppiga datorbilderna. Kunde inte sova efteråt. Ville inte sova. Sådana dagar blir det inte många i ett liv. Jag skrev ett långt mejl till Janne. Var tvungen att få det ur mig. Det var så gigantiskt stort och jag är så tacksam för att jag fick vara med på ett hörn.
Tänk att en liten fotbollsklubb kan få en vuxen man så fullständigt ur balans. Hur den kan få en att tappa allt vett och sans, hur den kan få lyckan att svämma över så totalt att den bara måste ut och man skriker ut sin kärlek, sin stolthet, och just den dagen, just den dagen ägde jag världen och matchdräkten var på och inget var omöjligt och jag glömmer det aldrig. Lund sov men jag har aldrig varit så fullständigt klarvaken, så våldsamt levande som den natten. Jag stod på balkongen och andades. Några fulla studenter släntrade förbi och jag visste att jag var bättre än dem. Jag var bättre, för jag var bollklubbare. Jag svävade då och jag svävar än. Tack, HBK.
Välkommen Sigge Junior!
3:e oktober. 1-6 borta mot DIF och vi landade hårt. Det var en sorgens dag – Gunnars magiska mål till trots – men också en lyckans. Syrrans förstfödde kom till världen. Medlemsskapet åt lille Sigge ordnades samma dag och HBK satte klorna i honom innan Hammarby-fadern ens hann blinka. Idag har Sigge dubbelt medborgarskap, men han var blåsvart först och skall så förbli så länge jag lever. HBK-legenden Sigge Johansson hade nummer 11 och första presenten blev såklart en blå liten tröja med ”Sigge” på ryggen och ”11” på bröstet.
Ryktet om den nye, fanatiske HBK:aren spred sig snabbt. Global commercial master strategic senior top management superduperchefen Håkan kom förbi och hade synpunkter på vimpeln. Han hänvisade till någon slags – givetvis uppdiktad – policy kring nyttjandet av väggarna. Han sade det skämtsamt, men det var uppenbart att elfsborgaren i honom rasade. Jag gjorde klart för honom att vimpeln sitter där den sitter. Vill du ha mig så får du HBK på köpet – take it or leave it. Han knöt sin gulsvarta näve i fickan, krystade fram ett leende och lät det bero. HBK-Elfsborg 1-0.
Folket runt omkring började intressera sig för HBK. Det var rörande faktiskt. Mathias mittemot fastnade helt. Jag berättade varför HBK är så mycket bättre än andra klubbar. Varför vi är finare, varför vi är det moraliskt riktiga och självklara valet. Han lyssnade, han valde, och han valde HBK, och bara en sån sak.
HBK dansade
Två omgångar kvar och vem brydde sig om bokhyllor och soffbord? IKEA är mat på bordet, HBK är passion, och i näst sista säkrade vi kontraktet hemma mot Assyriska. Jag var såklart på plats och på väg till presskonferensen mötte jag en bubblande klubbdirektör. Jag kan fortfarande känna värmen från den kram jag fick. Det var äkta lycka och glädje. Det var samhörighet. Det var vi och alla andra underbara bollklubbare. Det var vår dag, vår lycka. Det var HBK.
Den sista omgången passerade och inte en endaste själ i detta det vackraste av landskap som kallas Halland brydde sig. Vi väntade på något större. Vi väntade på Uefa-cupen. Och alltmedan mörkret sänkte sig över Sverige, alltmedan Smålands kallnande skogars prakt avtog efter sensommarens ljuvliga explosion i en kaskad av färger, dansade lilla HBK på den europeiska toppfotbollens centercourt. Med stora ögon såg vi på och det var en fröjd att bara vara där. Det blev inga poäng men vi dansade, vi ryggade inte utan vi dansade, och vi begär inte mer. Vi var stolta.
In i mörkret – ut i ljuset
Så trädde vi in i fotbollsskuggan. Denna mardrömslika tid som präglas av den anskrämliga styggelse som kallas ishockey. En förhatlig tid. En själsligt död tid utan mening. Var är finessen, var är elegansen? Ishockey är inte en idrott, ishockey är tortyr, och jag vill inte se en sekund av skiten någonsin igen. Jag avskyr ishockey. Mest för att det inte är fotboll.
Man går på tomgång under vintern. På jobbet och privat. Jag har inga yrkesrelaterade minnen från den här tiden för det fanns inget att hänga upp dem kring. Inget att relatera dem till. Inga; ”jo, det var den helgen då vi mötte Kalmar borta” eller ”du vet, då strax innan Tommy skadade sig”. På vintern får man känna precis hur meningslöst livet skulle vara utan HBK.
Januaricupen i Växjö. Det var tunga ben och inte mycket till fotboll, men det var fotboll och jag slickade i mig den som om det inte fanns någon morgondag. Ivrigt och utan värdighet, som en sörplande hund där hälften hamnar på golvet. Och jag sörplade, sölade och grisade men fick livet åter. Jag såg horisonten.
Ny säsong, nytt hopp, ny ångest
En ny säsong kommer alltid med löften om något bättre. Alla tror på sitt lag i januari – jag likaså. Man måste. Om man oroas under vintern inför en skitsäsong så lider man hela året. Men tvingar man sig till optimism mellan säsongerna lider man i max sex, sju månader. Då tar man sig runt årscykeln utan allvarligare men och genast efter säsongens slut kan man kliva in i den där naiva optimismbubblan igen. Det är så vi supporters tar oss igenom livet år efter år. Genom att lura oss själva.
Resten av vintern förflöt. Sir Torbjörn Arvidsson slutade. Bengt Sjöholm avgick och ersattes av Arne Ekstrand. Det talades om en ny arena och Gunnar såldes till Hannover. Jag hade jobbtäcket över huvudet sedan en tid men snart skulle det vräkas åt sidan, snart skulle jag störta upp ur dvalan, upp och ut i en ny säsong med nya hopp, nya drömmar, ny ångest och nytt allt. För det finns inget säkrare vårtecken än fotbollen och det är bara så – man får inte den sortens kickar på ett kontor. Jobbet är en kompromiss, det är på Örjan jag lever.
Mållös bortapremiär mot Häcken på en tragisk leråker inför tresiffrigt antal åskådare (nej, Häcken, man räknar inte sålda årskort utan faktiska besökare), ackompanjerad av ett tiotal idiotkvastar som hånade HBK-legenden Håkan Svensson matchen igenom. Idiotkvastarna förstörde en hel vecka för mig. De åt upp den, slukade den, stal den från mig, och jag lyfte inte ett finger på jobbet den veckan. Först efter fem, sex dagar slutade jag skaka.
Samtidigt började det röra på sig i Älmhult. Efter bara åtta månader på den nya tjänsten var jag redan på väg till nästa, och efter nio hade jag kritat på. De gjorde väl inte vågen i Älmhult direkt, men så är det. ”To give down-to-earth, straightforward people the opportunity to grow, both as individuals and in their professional roles.” Var det inte så "the HR Idea", löd? Då så. Vi kom överens om en ovanligt lång uppsägningstid innan jag skulle ta mitt pick och pack till nya IKEA-utmaningar i Helsingborg.
Spökena vaknade till liv
Lennart och jag pratade om Emra Tahiri (ja, han hette så då) och Jesper Westerberg. Det kändes spännande. Micke ”Gus” och Magnus Arvidsson skulle ansluta under sommaren. Ännu mer spännande.
Inget mål mot Dif, inget mot Elfsborg och inget mot Hammarby. Började kännas jobbigt. Gais nästa, och inte heller där något mål. Samma visa mot Malmö. Men herregud, vad är det som händer? Var är Gunnar? Var är det HBK som fanns i mina drömmar under mörka vinternätter? Detta var pinsamt, detta var parodi.
Jag blev hånad på jobbet, men Lennart och jag gjorde som elefantflockar när en unge föds. Vi ställde oss i ring runt Bollklubben och avvärjde ilsket och aggressivt varje attack. Efter en kvart kommer ungen på benen och den värsta faran är över. För HBK tog det längre tid än så, och faran var långt ifrån över. Men mot Öis hände det och självklart var det Texas. Vem annars?
Olympia. 1-1 efter att HIF:s mål föregicks av en solklar hands. Kalmar borta sen. Massiv HBK-press hela andra halvlek, men i 88:e korsar KFF mittlinjen för första gången och naturligtvis gör de mål och vinner. Många negativa signaler nu. ALLT gick emot HBK och förra årets insomnade degraderingsspöken vaknade till liv igen, mobiliserade och rörde upp dammoln vid horisonten. Nya attacker och nu gällde det att hålla fortet. VM-uppehållet kom som en skänk från ovan.
HBK-Paraguay 1-0
Jag började trivas i Älmhult. Flytten till Helsingborg var fullständigt självklar, både yrkesmässigt och privat, men det är något visst med mindre orter – med Älmhult. Det är något oskyldigt, något äkta och genuint med Småland. Smålänningarna förställer sig inte. En tröja skall i första hand vara bekväm, i andra hand snygg. Kan man inte det engelska ordet drar man till med det svenska. Går det så går det, annars – skit samma. Kliar det i röven så kliar man, trots att någon ser. Småland är långt ifrån glam och attityd – precis som HBK – och vilken befrielse det är.
Jag krängde av den blåsvarta- och på den blågula tröjan och stack till Berlin med Maria och kompisen Fredde – givetvis HBK:are. Maria hade någon no name-variant, men Fredde och jag likadana Ljungberg-tröjor. Och matchen mot Paraguay är en sån där höjdpunkt i livet som man aldrig glömmer. Det var inte Sverige, det var HBK som skallade in den där bollen och glädjen visste inga gränser. Vi dansade med tusentals fans vid Brandenburger Tor och när vi sjungande rullade hemåt i den ljumma Berlin-natten eller morgonen såg vi en spårvagn med slutstation Falkenberg och självklart tog vi den och självklart var det fel och självklart fick vi ta taxi till hotellet sen och självklart skrattade vi hela vägen. För vi hade sett Ljungberg avgöra och föll i varandras armar och skrek ut vår kärlek till honom och HBK och kanske också Sverige och vi hade varit i Falkenberg och det var bra nog och det var en fantastisk dag och en fantastisk natt och jag delade den med Maria, Fredde och HBK och vi pratar fortfarande om den natten. Natten när HBK slog Paraguay.
Ajsel räddade min höst
VM-äventyret var över och ångesten tog vid igen. Stjärnsmäll mot sopgänget Gefle i cupen och dito mot Änglarna i allsvenskan. Det skulle bli en tung höst. Och det blev det.
Men Arne Ekstrand gjorde vad han kunde för att charma oss. Nästa nytillskott – Ajsel Kujovic från Feyenoord. Kollegan BoIS-Kent var en bruten man och sade att han mådde fysiskt illa av att tänka på hur bra Ajsel kan bli och då i ett annat lag än hans Landskrona som ofattbart nog tackade nej till Ajsels tjänster. Jag tröstade Kent med spelat medlidande men var bubblande upprymd innerst inne. Om Ajsel var hälften så bra som Kent intygade så kunde detta bli riktigt roligt. Och det blev det.
Jag tror aldrig att jag har sett ett så fulländat genombrott i HBK-tröjan. Jag håller fortfarande Igor som den störste artisten jag har sett i Bollklubben, men han var gammal och etablerad. Ajsel kom från ingenstans och spelade så självklart, så moget och så vansinnigt intelligent. Redan efter första bollkontakten stod det klart att han blir en bra allsvensk fotbollsspelare och efter matchen visste jag att han blir mer än så. Jag visste att jag hade fått se ett av de största genombrotten i modern HBK-tid, och Lennart och jag var ivriga som små barn på jobbet.
Ajsel räddade min höst. Den höst som blev en sömnlös, ångestfylld strapats mot förnyat kontrakt. Nu är vi där och det känns som en milstolpe. Detta var det sista hindret Bollklubben var tvungna att asa sig över. Det sista som stod emellan oss och en allt ljusare framtid. Vi har genomgått ett resultatmässigt stålbad, men ser många positiva signaler. Vi har en ung trupp och en tydlig målbild som genomsyrar allt arbete inom föreningen.
Vår kärlek – vår klubb
Igår presenterades den första pusselbiten i 2007 års lagbygge, men det är knappast den sista. Med målmedvetenhet och framtidstro bygger HBK ett lag som kanske redan nästa säsong kan ställa en allvarlig fråga, och om inte så definitivt 2008.
Samtidigt slutar Magnus ”Turbo” Svensson och Joel Borgstrand. Lennart går i pension och på tisdag är det min sista dag i Älmhult. Lennart säger att han skall ringa HBK och fråga om det är något han kan hjälpa till med nu då han blir pensionär. Kanske kommer jag att träffa honom i biljettluckan framöver, eller då han säljer matchprogram. Om inte vet jag var hans plats på läktaren är, bredvid Lars, lika stor bollklubbare han.
Vi vandrar olika vägar genom livet, men de korsas på Örjans Vall genom kärleken till Bollklubben. Vi bär HBK:s glädje, HBK:s sorg, och vi gör den till vår egen. Vi måste ta hand om varandra – vi är inte så många, men vår kärlek kanske den största.
Vi vandrar olika vägar genom livet, och min gick via Älmhult. Jag hade HBK med mig när jag kom, och jag tar HBK med mig när jag går.
Undrar vart HBK tar mig härnäst.
* * *
Vi ses, Lennart!
