Manchester C - Leicester1 - 3
Åtminstone en hedersam förlust
Efter den senaste tidens svidande förluster mot diverse mittenlag var det uppfriskande att för en gångs skull förlora mot ett topplag. Dessutom gjorde man det med flaggan i alla fall halvvägs i topp.
Det rådde inget tvivel om vilket av lagen på Örjans Vall i dag som var topplaget, och vilket som var mittenlaget. Även om matchen var dålig och inget av lagen någonsin fick till något särskilt ordentligt spel, var det Djurgården som var farliga så fort de fick bollen på offensiv planhalva, medan HBK bara stack upp ibland.
Mycket riktigt var det också Djurgården som stod som värdiga svenska mästare efter matchen, även om det i praktiken var klart redan efter en halvlek. Då hade Blåvitt redan tagit ledningen i Malmö, medan Djurgården kunde gå till pausvila med 2-1, utan att ha förtagit sig mot HBK.
Innan matchen hade man inom HBK diskuterat hur man skulle krympa ytorna för Kim Källström, och hur man skulle ge noga akt på Andreas Johanssons livsfarliga djupledslöpningar. Vad som lät bra innan match visade sig dock ha väldigt lite substans när matchen väl satt i gång, för det var just Johanssons löpningar och Källströms utnyttjande av ytan mellan HBK:s försvar och mittfält som gjorde att Djurgården kunde få sina två faktiskt ganska billiga mål i första halvlek.
Emellan dessa mål hann även HBK få ett ganska enkelt mål - på en hörna från höger kunde Texas nickskarva till Patrik Ingelsten, som kom löpande utan markering och bredsidade in 1-1 ifrån vänster.
HBK startade, som brukligt har varit denna säsong, med en helt nykomponerad elva. Efter en stabil insats (en av få i HBK) mot HIF i förra omgången, tog Emil Jensen tillbaka sin rättmätiga plats som högerback. Magnus Svensson flyttades upp till innermittfältet, tillsammans med Ante, medan Mini låg mellan mittfält och anfall, vilket utgjordes av Igor Sypniewski.
Det funkade inte så värst bra. Visserligen kom annars formsvage Micke rätt ett par gånger, men som vi har kunnat konstatera under säsongen är Igor inte särskilt lämplig som ensam anfallare. Speciellt inte när han är så påfallande oengagerad som han var i dag. Faktum är att han redan verkade fokusera sig på nästa säsong, och därför inte brydde sig om småsaker som att hålla koll på var motståndarnas backlinje befann sig eller att försöka sig på att samarbeta med sina medspelare.
Som vanligt på sistone var det i stället Patrik Ingelsten som lyste mest i HBK. Hans vägvinnande spel på vänsterkanten var det som höll HBK kvar i matchen, och som fick mig att faktiskt sitta kvar i kylan i stället för att gå in och dricka kaffe.
Inför andra halvlek valde Thern att byta ut dittills osynlige Thylle mot Magnus Andersson, vilket visade sig klokt. Anfallsspelet stärktes något, genom Magnus uppoffrande spel, men den där aggresiviteten som hade behövts för att på allvar störa ett lag av Djurgårdens kapacitet ville inte infinna sig.
Det kändes således helt logiskt att Andreas Johansson fick nicka in sitt andra mål för dagen, fullständigt omarkerad, bara tio minuter efter pausvilan. Med två mål upp och utan tillstymmelse till effektivt spel var det givetvis kört.
Resten av matchen återspeglade detta - båda lagen gick och väntade på slutsignalen. En av få som visade engagemang var återigen Patrik Ingelsten, vars idoga arbete och fina spelsinne tvingade Niklas Rasck till att kapa honom för fjuttionde gången. Peter Fröjdfelst halade upp det andra gula kortet, och Rasck fick gå och duscha tidigare än det var tänkt.
Med fem minuter kvar lyckades HBK reducera, givetvis genom hete Ingelsten, men närmare än så kom man inte. Djurgården vann matchen med 3-2 och blev därmed första lag sedan IFK Göteborg 1996 att försvara sin mästartitel. Himlen är blå ber att få gratulera.