Halmstads BK-Helsingborgs IF 2-2
Efter åtta raka allsvenska hemmasegrar för HBK mot HIF var det så dags för det vi Halmstadsupportar så länge bara sett som ett potentiellt oväder vid horisonten: Det Stora Trendbrottet.
2-2 blev det efter en mycket spännande och till stora delar välspelad match mellan två av allsvenskans absolut bästa lag. Att båda lagen vunnit mycket erfarenhet genom spel i Europa märktes tydligt och det var från början till slut högt tempo och hög intensitet. Mötena lagen emellan är alltid lika prestigefyllda och kanske ännu mer så när båda lagen tillhör seriens toppskikt. Och visst kunde man nästan ta på stämningen på det relativt välfyllda Örjans Vall minuterna före start.
HIF öppnade bäst. Redan i första minuten fick de frispark ett tiotal meter utanför HBK:s straffområde. Bollen hamnade hos Michael Hansson som dock sköt bollen högt över ribban. Strax därpå hade Christoffer Andersson ett skott från c:a 30 meter som gick utanför med god marginal. Det första målet för HIF föll den sjätte minuten, men det dömdes bort för offside och den talrika HIF-klackens glädjetjut tunade bort i ett besviket sorl.
Alldeles efteråt kom HBK:s första antydan till ett anfall, men Björn Carlssons öppnande passning mot Samuel Wowoah hann gå ut till ett inkast för HIF.
Att samtliga aktörer på plan var laddade inför matchen märktes tydligt i inledningen. I HIF:s fall tog det sig uttryck genom alert spel och fyndiga kombinationer medan det hos Halmstadspelarna mest visade sig såsom överspändhet och bristande koncentration.
Karl-Erik Nilsson i sin tur lät sin eventuella inre spänning manifesteras i en rad inkonsekventa och skitnödiga domslut som snarare tjänade till att höja irritationsnivån såväl på plan som utanför. Genom att i ett ögonblick tillåta armbågar och fula efterslängar, vilka båda förekom frekvent i matchens inledning, för att i nästa ögonblick blåsa av för att någon snubblar visar inte på något annat än fullständig brist på allt vad känsla för spelet heter.
HIF hade ännu ett bortdömt mål (gruff?) och ytterligare ett par riktigt vassa chanser - en nick strax över av Eklund och ett skott precis utanför av Matovac - innan HBK:s nolla i kolumnen för insläppta mål på hemmaplan för säsongen spräcktes av nämnde Eklund - som många vet något av en specialist på att göra mål på HBK - i den 25:e minuten efter en markeringsmiss i Halmstads försvar.
HBK hade också ett par hyfsade lägen, men var märkligt trubbiga framåt, trots synbart goda intentioner från både Sami och Sella. Just efter HIF:s ledningsmål kom Selakovic i ett friläge mot Sven Andersson och hade sånär rundat HIF-målvakten när denne fick ut ett par långa fingrar (tur för honom att han inte klippte naglarna i morse...) och kunde sno åt sig bollen.
Med mindre än tio minuter kvar av halvleken ökade HIF på till 2-0, även denna gång genom notoriske målkleptomanen Hans Eklund. Målet följde på en ytterst onödig och slarvig miss av Mördarn och vid det här laget var det inte många av dem vars hjärtan klappar för Kvasten som tordes hålla huvudet högt.
Nanne Bergstrand var av förklarliga skäl mycket nöjd med sina mannars insats i den första halvleken; man lyckades strålande med sin taktik, som innefattade snabba anfall och att inte låta HBK spela sitt eget spel (för att damma av en välanvänd kliché).
HBK:s spel var som träffat av blixten i första, stelt och orörligt, svårt att hitta sina positioner. Bönas insats visar tydliga indikationer på att det kan dröja bra länge innan vi ser honom i A-lagssammanhang igen, medan MiNi lät oss förstå att han fortfarande har en del att lära om han ska ta en ordinarie plats som central mittfältare.
Prahl brukar ofta predika att det är av stor betydelse för HBK:s försvarsspel att inte låta motståndarna få för mycket yta mellan "vårt" försvar och mittfält, men well, under första halvleken misslyckades man kapitalt med att implementera dessa sunda tankegångar.
När så andra halvlek drog igång fanns i Bönas och Freddans ställe Tobbe Arvidsson och Robban, den senare i en offensiv roll som högerbreddare. MiNi flyttades ut på vänsterkanten och Tobbe tog plats bredvid Petter på innermittfältet, en förändring som man skulle kunna säga vann halva slaget. Där HBK bara var tvåa och ibland trea på bollen i första kopplade man nu sitt sedvanliga, tjurstarka grepp om mitten. Och plötsligt började HBK spela fotboll på riktigt.
Efter ett par inledande halvchanser för HIF var det som om vore det blott ett lag på banan - HBK. I den 49:e minuten petade Mördarn in bollen bakom Sven Andersson efter en tilltrasslad situation efter en HBK-hörna, där bollen gick som en flipperkula framför Helsingborgs mål. 1-2 och Prahls taktiska drag hade givit snabb utdelning.
Bara två minuter senare kvitterade HBK på en majestätisk nick av Petter, efter ett vackert inlägg från pigge Robban Andersson som verkade stortrivas på högerkanten. Plötsligt verkade vi vara tillbaka i de gamla trygga gängorna igen.
Under perioden som följde på de båda snabba målen lyfte sig hela HBK. Mördarn tog en finfin revansch för sin tidigare miss vid 0-2-målet när han bröt mycket snyggt när Eklund hade ett kanonläge att göra 2-3. Arvid visade sällan skådade takter på mittfältet - han var tung och dominant, men dessutom med oklanderlig stil.
Sami hade en underbar chans att ge HBK ledningen, men hans skott från fem meter gick minst lika långt över ribban. Det vackra inlägget svarade MiNi för.
HBK fortsatte visa fina takter, även om HIF tilläts komma in något mer i spelet. I motsats till matchen mot Blåvitt för ett tag sen, där båda lagen i slutet av matchen slog vakt om den poäng man hade, var det här inget annat än tre poäng som gällde för något av lagen. Derbykänsla, tror jag att de kallar det.
Med tio minuter kvar bytte Prahl in Bertilsson istället för den hårt arbetande (och sedermera utarbetade) Sami. Bertilsson har ju en faiblesse för att hoppa in och avgöra och det dröjde bara en minut tills han fick en strålande chans att göra just det. Men Sven Andersson tilläts rädda först ett närkott av Sella och sedan, på returen, en alltför lös nick från Bertilsson.
Medan HBK, trots missade lägen att avgöra, kan vara mycket nöjda med sin andra halvlek, kan det knappast sägas om deras motståndare. - Så är det med "lirarlag" - ibland spelar man med huvudet under armen, som Nanne Bergstrand lakoniskt konstaterade på den efterföljande presskonferensen.
Tom Prahl var desto nöjdare och pekade på lagets mentala styrka i det att man hämtade sig från chocken som 0-2-resultatet i paus innebar. Trots att det var "många huvuden som hängde" i halvlek repade sig hela laget och kunde återta greppet om mittfältet. En nyckel till HBK:s framgång idag, liksom största delen av förra säsongen och definitivt en läxa att lära inför kommande matcher.
Hur som helst - en spännande och välspelad match, strålande väder och trots att resultatet inte riktigt blev vad man hoppats på, liksom publiksiffran, så var det härligt att vara på Örjans idag. Och känslan efter Petters kvitteringsmål var en av de bästa jag upplevt under alla mina år som HBK-supporter - även om hela laget såg vilsna och hariga ut i första halvlek, syntes det tydligt under den andra att varje spelare har en brinnande känsla för sin klubb - och ett lejons hjärta.
