Jag är rädd för Tomas
Jag har ljugit för mig själv och andra tillräckligt länge. Nu är det tid att träda fram och erkänna. Ja, jag är rädd för Tomas Zvirgzdauskas.
Han kom 2002. En litauer från Polen. Redan det lite otäckt i sig. Vi visste inte mycket om honom. Men vi skulle lära oss.
Ser ni det framför er, precis som jag? Ser ni bollbanan, ser ni hans blick? Hur han tar några steg framåt för att hamna i position - blicken - hur bollen närmar sig och hur han ökar farten. Nu kan ingen levande människa stoppa honom. Ser ni blicken? Han tar duellen, det som egentligen inte är en duell värd namnet – han är för stark, för överlägsen. Han lättar, så vackert, så majestätiskt. Och han skjuter med huvudet. Han heter Tomas Zvirgzdauskas och det tro fan att jag är rädd.
Jag har jobbat med Himlen är Blå i några år nu och tror att jag har pratat med alla spelare. Alla utom Tomas. Jag vågar inte. Vad skulle lilla spinkiga glasögonormen jag fråga den överjordiskt ståtlige stålmannen, den oövervinnerlige silverryggen Tomas Zvirgzdauskas? Och inte nog med att han är stor, stark, ståtlig och majestätisk – han är snygg också. Han är perfekt. Och vem är jag i jämförelse?
Man känner sig inte stor bredvid Tomas. Tror jag. Jag har aldrig vågat komma så nära. Jag är osäker på om vi ens har haft ögonkontakt. I så fall har jag säkert vikt undan blicken och jag vet med säkerhet att jag aldrig har vågat heja på honom.
Ni vet hur det var på högstadiet, i sjuan. Man tyckte att den där tjejen i nian var jättesnygg, men man vågade aldrig prata med henne, man visste att det var kört – hon lirade i en annan liga. Ungefär så känner jag inför Tomas. Han lirar i en annan liga och jag skulle bara göra bort mig. Han skulle lägga armarna i kors, luta huvudet bakåt och brista ut i ett dovt, mullrande skratt. Vad är det här för en liten fjant, skulle han undra. Jag kan krossa honom mellan tummen och pekfingret, vad är det för idiotfrågor han ställer?
En gång sade Matz på kansliet till mig att Tomas är världens snällaste vid sidan om planen, men jag tror att han ljög. Det var säkert bara ett elakt skämt för att invagga mig i falsk säkerhet så att jag skulle våga intervjua Tomas. Men jag vet att han skulle bryta mig mitt itu och äta upp mig. Eller bunta ihop och slå ihjäl mig, som farfar skämtsamt brukade säga. Glöm det, Matz, jag går inte på det.
Men faktum är att jag inför denna säsongen har övervägt att bryta barriären, att utmana mig själv, att faktiskt våga intervjua Tomas. Och vilken befrielse det skulle vara att jaga ut sin rädsla, att spränga gränsen. Men samtidigt som jag umgås med dessa tankar så måste jag erkänna – jag har börjat bli lite skraj för Peter Larsson också…
* * *
Om du är lika rädd som jag, kontakta mig. Vi kanske kan bilda en stödgrupp. Även anfallare i andra lag är välkomna. Och du får också vara med, Boateng.
