Kommentar: Våren kom i andra halvlek
Från bråddjupaste hopplöshet till jublande vittring på bara 40 minuter. Det var en surrealistisk upplevelse att gå på Örjan igår.
Jag var inte alls nervös från början, men i samma ögonblick som vi passerade under Wrangelsleden började det surra i synapserna och när vi hade fått våra biljetter och lommade bort mot Kvasterian (där de till min bestörtning även fortsätter med äcklig frukostkorv i stället för åtminstone okej bratwurst) hade det eskalerat till en sång som ljöd genom hela kroppen. Men det är inget konstigt, en allsvensk premiär brukar göra så där med mig.
Det är egentligen rätt olustigt hur man knappt tog någon notis om att HIF hade allt spel de första tio. Så såg det ju ut hela förra säsongen och delar av förrförra. Det var först när de tio minuterna blev 20 och sen en halvtimme som man insåg att det här var nog inte bra. Och inte bara var det inte bra, det var rena katastrofen. Men egentligen var det nog mest av allt rätt typiskt. Det skulle bli en sån där säsong igen. Det var kallt som fan på sittplats. Solen nådde bara nätt och jämt över västra läktaren.
Med lite distans till det hela inser jag dock att det nog inte var så typiskt ändå. HBK var verkligen usla de första 45. Käpp värdekassa, som en god vän och Peking-supporter skulle uttryckt det. HIF, däremot, lyckades hålla sina premiärnerver i styr. Med Henke i centrum etablerade man ett rejält tryck men fick inte in någon boll. Det var något som saknades. Och där har vi minsann något vi HBKare kan relatera till. Minns ni det där gamla året, 2006?
I andra kom målet, precis som jag sa till brorsan i paus (det är de där förbannade första fem, om det nu är statistiskt vederlagt att alla är mindre koncentrerade just då, hur kan man då inte eliminera den svagheten?). Men där man kunde ha förväntat sig att HBK skulle rasa ihop alldeles reste de sig i stället innan vi ens sett dem falla. Emra, som såg så vass ut på uppvärmningen, kom in och var briljant i nästan varje moment. Och om Gus hade satt det där volleyskottet hade jag ännu så här ett drygt dygn efteråt fortfarande inte kunnat sluta gapa. Och vårsolen flödade.
Allt borde vara frid och fröjd, men det är något som inte stämmer. Den mest överväldigande känslan som infunnit sig så här efteråt är ändå inte, som man skulle kunna tro, glädje. Jag borde dansa på borden, springa i slow motion längs Skeppsbron och tralla HBK-sången på tunnelbanan. Men så värst glädjerusig är jag inte. Mer än något annat känner jag lättnad, över att slippa den där kolsvarta jävla Joanna Rubin Dranger-bubblan jag befann mig i efter i stort sett varenda match i fjol. Glädjen kommer nog i takt med att segrarna radas upp. Och gör de inte det har vi i alla fall börjat bra. Mina förhoppningar inför säsongen sammanfattades under mottot "No more drama" och även om vägen dit var mer rafflande än något vi sett sen Lissabon 2005 är resultatet frid, lugn och stillhet.
Och den varar väl antagligen till på måndag. Minns ni också vilken fin kasse Emra hängde där i fjol? Killen är het som lava nu. Vi ses på Stadion.