Örjans vall och Halmstads Kommun – en sann men osannolik historik
Historien verkar upprepa sig i Halmstad.
Kommunstyrelsens meddelande att det saknas utrymme i budgeten för en ny arena under kommande mandatperiod var en oväntad kalldusch för samtliga kvastar. Som skäl anförde kommunen bl a för stora driftskostnader, som egentligen verkar vara kapitalkostnader – trots att arenan alltså finaniseras av en privat intressent - för den nya arenan och stora investeringskostnader under mandatperioden för bl a nya Arenahallen vid Sannarp, helägd av kommunen. Det omoraliska i att meddela ett blankt avslag efter att man låtit HBK lägga ned hundratals mantimmar (som kunde lagts på den ordinarie verksamheten) samt att dra på sig kostnader för att ta fram en plan och en finansiering för en ny arena, förefaller man inte se. Dessutom heter det från politikerhåll lite allmänt att mycket pengar redan lagts ned på HBK.
”De som inte lär av historien är dömda att återupprepa den.” heter det i ordspråket. Himlen är blå har därför valt att dyka djupt i historiken kring Örjans vall för att se hur den nuvarande arenan fått sin form i stort och hur det genomförts och bekostats för att se om det där finns någon lösning för HBK i arenafrågan. Det blir två delar där den första delen behandlar anläggningen av Örjans vall och rivandet och nybyggnationen av den östra sittplatsläktaren (den närmast Nissan), i nästa del följer byggandet av nuvarande västra läktaren samt kommunens investeringar i Örjan vall förra mandatperioden.
”Titta först bakåt om du vill spå framtiden” är ett annat ordspråk, tyvärr kanske inte så muntert för en kvast i dagens läge när man läser denna artikel. Men kanske kan man ur sammanfattningen utläsa någon form av röd tråd i kommunens agerande, vilket vi överlåter till läsaren att göra.
Vad gäller politiska organ så har genomgående motsvarande moderna beteckningar använts, så kallas exempelvis dåvarande ”Drätselkammaren” för kommunstyrelsen, ”stadsfullmäktige” för kommunfullmäktige o s v.
Örjans vall anlägges
Under idrottens första år i Halmstad fanns endast primitiva arenor, i princip ängsmark, där bl a fotboll utövades. Idrottsvännen och ägaren av Sommarlust (Folkparken), C A Freckman, erbjöd stadens föreningar att på hans mark bekosta och anlägga en idrottsplats. Anbudet accepterades och anläggningen, med en fotbollsplan, stod klar 1909.
Halmstads kommun bidrog ingenting ekonomiskt till stadens föreningar, dels för att anläggningen låg på privat mark, dels för att den låg i den då existerande Snöstorps kommun.
Halmstads Idrottsföreningar ville dock ha en anläggning inom kommunens gränser. Flera förslag togs fram; ritningar och kostnadsberäkningar togs fram för en arena på Slottsjorden vid gamla Polishuset, en annan föreslagen plats var söder om Bredgatan, d v s parken mellan Centralstationen och Tullkammarkajen (!), ett tredje förslag var mark vid Engelbrektsskolan/Laholmsvägen.
Alla förslag föll på grund av att beslutande myndigheter hade andra planer för de föreslagna områdena.
Misströstan om en lösning av idrottsplatsfrågan var stor bland föreningarna. För att få till något bättre förhållanden på Sommarlust så ansökte IFK Halmstad, IS Halmia och HBK om ett anslag på 2 000 kronor för att förbättra Sommarlust. Det framlades som en egen motion av en kommunpolitiker. Kommunstyrelsen yrkade avslag med motiveringen att ”den idrott, som föreningarna huvudsakligen bedriver på idrottsplatsen utgöres av fotbollsspel, en art av idrott, som enligt [Kommunstyrelsens] mening på grund av sin förråande natur alldeles icke bör uppmuntras genom anslag från [kommunens] sida”.
Kommunfullmäktige beslöt dock bevilja hälften av kostnaderna, dock max 2 000 kronor, i efterhand sedan utgifterna styrkts. Beslutet var dock i övrigt villkorat på sånt vis att föreningarna måste avstå från anslaget.
I början av 1920-talet var arbetslösheten hög i Sverige. Som en del i åtgärdspaket att sätta människor i arbete slöts ett avtal mellan Riksförbundet för idrottens främjande och Statens Arbetslöshetskommission att bidrag skulle lämnas för anläggande av idrottsplatser i landet.
Idrottsföreningarna såg nu chansen och föreslog till Halmstads arbetslöshetskommitté, ledd av Kommunstyrelsens ordförande Bissmark, att detta var en lösning på idrottsplatsfrågan. Under det av Bissmark snabbt sammankallade mötet, föreslogs av en kommuntjänsteman att idrottsplatsen skulle läggas där Örjans vall idag ligger. Marken var inte kommunägd utan privatägd, men den private ägaren arrenderade annan närbelägen mark vid tegelbruket av kommunen, så ett markbyte gjordes upp där kommunen representerades av Bissmark samt Direktör Johan A Andersson. En snabb behandling av kommunfullmäktige följde, där markbytet dels godkändes, dels beslutades att det på den nya marken som s k nödhjälpsarbete skulle anläggas en idrottsplats.
Kostnaderna beräknades till 105 000 kronor. Av detta belopp skänkte nämnde direktör Andersson 15 000 kronor av privata medel, samt 5 000 kronor från sitt företag. Staten stod för 45 000 kronor. Kommunen anslog 40 000 kronor. Idrottsplatsen med sin fotbollsplan invigdes av HKH Kronprins Gustaf Adolf den 30 juli 1922. Under följande månad får den namnet Örjans vall efter beslut i kommunfullmäktige.
Den Östra sittplatsläktaren kommer till
1955 så slutar HBK tvåa i Allsvenskan och vinner därmed stora silvret, Klubbens dittills största framgång. Arenan, främst den östra läktaren vid Nissan har dock slitits ned och blivit omodern på sånt sätt att den i riksmedia kallas ”Monstret vid Nissan”.
Ett förslag på ny läktare för 2 500 personer tas fram 1956, ritningarna görs av arkitekterna bakom (Nya) Ullevi och Malmö Stadion. Pengar bedöms dock saknas av kommunen med hänsyn till att andra objekt såsom (gamla) Simhallsbadet och Idrottsplatsen Sannarp har företräde.
De tre följande säsongerna i högsta divisionen slutar HBK på platserna 7, 8 och 8, innan man 1959 degraderas till Division 2 (motsvarande Superettan). Efter sex säsonger i Division 1 degraderas laget till Division 3 1965, där Klubben befinner sig tre säsonger. Efter den mörka perioden i Klubbens historia är man 1969 tillbaka i Division 2, i vilken man befinner sig i tre säsonger innan man genom kval är tillbaka i högsta divisionen 1972 igen.
Läktarfrågan var under denna period sannolikt nedprioriterad både inom HBK och på kommunal nivå, men det var arbetslösheten i landet som än en gång utgjorde räddningen för HBK. Regeringen presenterade under oktober 1971 ett beredskapsprogram på två miljarder kronor, varav 500 miljoner kronor skulle användas som stöd för byggande. ”Först till kvarn” gällde; det fanns många arbetslösa byggnadsarbetare i Halmstad, och en delegation från facket, Byggnads avd 22, uppvaktade kommunalrådet med förslag på hur statsbidraget skulle kunna användas av kommunen. I kommunalrådets plan framlagt för kommunstyrelsen fanns den nya läktaren med. Ritningarna från 1956 hade blivit inaktuella, istället for en delegation från kommunen till Växjö och studerade Värendsvallens läktare, varefter man kom överens med arkitekter om en liknande skapelse.
Byggnadshandlingarna var klara den 5 november 1971 och samma dag ansöktes om statsbidrag hos Arbetsmarknadsstyrelsen AMS. Eftersom HBK blivit allsvenskt igen ansågs bygget angeläget. Den 26 november erhöll kommunen meddelande från AMS att HBK fått statsbidrag för en ny läktare och resultattavla vid Örjans vall. Den nya läktaren togs i bruk för första gången halvvägs in på säsongen, den 30 juli 1972, på dagen 50 år efter idrottsplatsens invigning. Första matchen är en sommarmatch mellan Halmstadsalliansen (spelare från HBK och IS Halmia) och West Ham.
HBK slutar jumbo i högsta divisionen 1972, men vinner Division 2 Södra 1973 och är tillbaka i högsta divisionen 1974, samma år som den får namnet Allsvenskan.
Källor: BLÅTT ett lag i Halmstad, HBK 80 år (Redaktör: Björn Hellberg), Halmstad – Kors och tvärs i tid och rum (Sven Aremar)
