"Parkenfettot" ingen ensam galning
Dagen efter skandalen på Parken tävlar tidningskrönikörerna med varandra om vem som är mest uppbragd, och över vad. Men man missar poängen - att dådet inte var en ensam galnings verk.
Det var en enorm fotbollsmatch, med vackra mål, fantastisk stämning och oerhörd dramatik. Och den hade gått till historien som en sådan om det inte vore för att en berusad dansk supporter tagit sig in på plan och försökt överfalla domaren när denne visat ut Christian Poulsen och dömt straff för Sverige i 90e minuten. Matchen bryts, och i stället för en oviss straffsituation är det domaren som avgör matchen när han beslutar att Sverige tilldöms segern med 3-0.
Tänk att en person kan göra en sådan skillnad.
En snudd på enig svensk presskör luftar sin avsky mot Poulsen, som bara släppte alla hämningar och sänkte Rosenberg med en knytnäve i magtrakten, och förstås mot den danske roligan som var den direkta orsaken till att matchen bröts och så småningom förlorades. Expressens Mats Olsson kallar matchen underbar men slutet vidrigt, och säger att det är fruktansvärt att en enda person ska få påverka så här mycket.
Simon Bank på Sportbladet menar att denna incident inte får leda till att öppenheten på fotbollsarenorna går förlorad - det vore "vidrigt" och "outsägligt sorgligt". Behandlar man folk som djur beter de sig som djur, påpekar han. Bank är något på spåren när han anar paralleller mellan situationen på Parken och vår egen allsvenska.
- Vi har ju alla de här tendenserna hemma också. Så många som placerar sig själva i centrum och som vill tvinga på fotbollen sin fascistoida exhibitionism.
Ändå kan han inte låta bli att återkomma till hur matchen förstördes av en enda "lönnfet, full idiot" (karlns kroppsbyggnad har över huvud taget rönt orimligt stor uppmärksamhet).
Banks kollega (och konkurrent?) Jennifer Wegerup tvekar aldrig att utan styrsel måla med breda penslar. Senast var det Zlatan som, i egenskap av invandrarbarn, fick stå till svars för den svenska rasismen, när han så okultiverat vägrade att tala med pressen. Idag jämför Wegerup Christian Poulsens knytnäve mot Mackan med skotten i Sarajevo 1914. Hennes känsla för proportioner har sällan varit något att hurra över, men här överträffar hon faktiskt sig själv.
Svenskans Jan Majlard försöker bryta av mot den synbara konsensus som råder och lägger hela skulden på domaren, som han anser faller till föga för sitt eget ego genom att bryta matchen. Vissa domare, menar Majlard, har ju en tendens att själva vilja stå i fokus på bekostnad av fotbollen och dess fans. Han nämner Anders Frisk som ännu ett exempel på detta. Att straffen skulle kunna utlösa en ännu värre situation tar Majlard inte ens upp i en bisats.
Parkenfettot - bara toppen av isberget?
Det är förförande enkelt att fördela skulden efter den här mallen. Idioten Poulsen misslyckas med att motsvara de förväntningar vi har på en toppidrottsman, en förebild för våra unga, medan Parkenfettot mer än väl lyckas möta förväntningarna på en överförfriskad danskjävel som kastar skruplerna överbord och ger efter för ögonblicket. Köpenhamns egen Terror-Torben. Och så då en domare som vill stå i centrum. En fin liten trio att projicera misslyckandet på.
Vems misslyckande? Vårt misslyckande.
Låt mig förklara.
Fotboll är världens största sport. Så har det varit länge, länge. De senaste tjugo åren har sportens succé varit i det närmaste exponentiell - den ökade tv-exponeringen och mediebevakningen har förvandlat idrotten till en miljardindustri och dess främsta företrädare till världsstjärnor. Detta behöver jag inte berätta - vi kan alla historien så långt.
Till skillnad från de stora amerikanska sporterna, som fotbollen på så många plan kommit att likna under de senaste decennierna, är supportrarna en väldigt framträdande del inom fotbollen. Sporten, sägs det, är ingenting utan fansen. De som äter, sover, skiter fotboll. Genom att man erkänner supportrarna som en så vital del av sporten bjuder man givetvis in även andra sidor av supporterskapet än bara matchtröjebärande glädjespridare med flaggor och klapphattar.
Sångerna och ramsorna är kärnan i det supporterskap som sportens ledare värderar högst. Läktarkulturen är det som skapar inramningen till fotbollen, från ett enkelt stockholmsderby till en VM-final. Tifon och mäktig allsång hyllas, medan "slipsarna", de som ser fotboll som en underhållningsform bland andra och kommer in med sponsrade företagsbiljetter, hånas och ses ned på. De är symbolen för sportens kommersialisering - det som får fotbollen att känns mindre äkta, mindre "vår" och mer "deras".
Vanföreställningen om en rättmätig läktarmakt bottnar i just denna romantiserade bild av situationen. Fotbollen och det tillhörande supporterskapet som ett urtillstånd som onda kapitalister vill exploatera och göra till sitt eget. Fotbollen och dess supporter som den ädle vilden, som den urskillningslösa civilisationen försöker kuva.
Vi ser uttryck för detta så gott som varje vecka i Allsvenskan - är det inte bortasupportrar som utsätts för myntregn på Söderstadion eller AIK- och Diffans som drabbar samman med polis så är det kravaller vid inomhusturneringar i Göteborg eller små Burberry-draperade HIF-huliganer som sabbar filmvisningar i Malmö. Huliganer, påhejade av en stor, anonym massa.
Det är inte bara idioterna som slåss och ser till att matcher bryts som fallit för denna banala, barnsliga och världsfrånvända bild. Stora delar av fotbollens företrädare och granskare gör det också, gladeligen. Se på Majlard som sällar sig till de skaror som tycker sig se förbi träden men som inte märker att blickarna i stället fastnat i snårskogen. Se på de andra jag nämnde ovan, som möjligen vill se situationen i ett större sammanhang men som mer eller mindre accepterar de omständigheter som lett hit.
Så vilken är medicinen? Hur ska vi slippa ännu en Terror-Tommy (eller Terror-Torben)? Hur ska vi slippa inkastade dartpilar, kortfodral i plåt, grishuvuden, mynt och hur ska vi slippa glaskastande fjortisar utanför arenorna?
Svaret är att vi ska se det för vad det är. De självtillräckliga, kortsynta och skrupelfria huliganerna är få, men den där stora, anonyma massan är desto fler, och det är dem huliganernas existensberättigande hänger på. Vilka är den stora massan? Tja, det är alla de där sköna snubbarna som tycker att det är rätt ball när folk stormar kravallstaket, buar ut domare och mässar hatramsor. Som tycker att det är rätt coolt att det finns en firma kopplad till deras favoritklubb. Som inte skulle få för sig att själva kasta sten men som inte direkt invänder om någon annan gör det.
Det är så gott som alltid ogenomtänkt, men det är ändå ett kollektivt godkännande som banar väg för mer extrema uttryck. Parkenfettot är just ett sådant uttryck.
Ett sunt och positivt supporterskap kan ha många ansikten. Ställ upp och jobba ideellt för din klubb. Starta en blogg. Skriv en ramsa som hejar på dina favoriter. Hjälp till att fixa ett tifo eller hjälp supporterklubben att ragga sponsorer. Eller ta några bägare med polarna innan ni ger er av till stadion och heja fram ert lag, utan att smäda motståndarna, utan att vråla eder mot domaren när han blåser emot era spelare och utan att hata, hata, hata.
En god vän reagerade med bestörtning på min illa dolda bitterhet efter att HBK tappat guldet till Malmö 2004, och frågade retoriskt om det inte egentligen är så att vi fotbollssupportrar, som ju alla har haft så mycket övning, faktiskt borde vara bättre på att hantera motgångar än andra? Det är kanske inte helt klockrent, men för mig var det klockrent nog: Mitt missnöje är ingen annans problem, och jag har ingen rätt att pådyvla dem det.
