Halmstads BK-Örgryte IS 0-1
Bortastarka? nej! Hemmastarka? nej! Stabila? nej! Helt-åt-helsike-upp-och-ner-till-alla-kvastars-förtvivlan? JA!!!
Förväntningarna på de regerande mästarna har av naturliga skäl varit höga, men dessvärre fortsätter HBK att generöst och friskt blanda mellan övertygande storsegrar där man (och media) snabbt dristat sig till att konstatera något i stil med ”mästarna har vaknat”, för att sedan bli monumentalt besviken när samma guldkantade gäng i nästa match inte alls kan stå att känna igen och åker på svidande förluster.
Så också idag, när HBK skulle följa upp den härliga storsegern mot Norrköping med en ny fin insats mot spelskickliga Örgryte. Men tji fick man för sina förhoppningar om en påbörjad marsch mot toppen och toppformen; istället blev det nytt bakslag och kräftgång i tabellen efter 0-1 (0-1) mot ett listigt och hungrigt ÖIS, som nu fick retroaktiva marginaler på sin sida efter den nesliga derbyförlusten mot Blåvitt.
Annars fanns ju alla förutsättningar för en fotbollsfest av lycklig utgång för alla HBK-fans: perfekt fotbollsväder, samma startelva som mot Peking, över 6,000 förväntansfulla åskådare och ett något skadedrabbat och luggat motståndarlag. HBK började också optimistiskt och i ett högt tempo, med några halvfarliga inlägg och en hörna i stolpen av Tommy Jönsson, men snart mattades tempot och även om hemmalaget hade fortsatt mycket boll var det mycket bollar i sidled längs backlinjen eller tröstlösa långbollar mot Robban och Wowoah. Prahl talade om ett skenbart övertag, där HBK visserligen har mycket boll men skapar väldigt litet, medan ”lirarnas lag” ligger och lurpassar på snabba spelvändningar och kontringstillfällen.
Logiskt då att det blev en sådan som avgjorde matchen. Spelmotorn Källander lyfter elegant fram bollen till snabbe Christian Hemberg som mycket vackert drar till på volley otagbart i Håkan Svenssons högra hörn. Samme man har minuten därpå ett nytt fint läge, men den här gången går tack och lov bollen tätt utanför Svenssons vänstra stolpe. Men 0-1 i paus var illa nog, kunde nog alla utom de tillresta och tämligen högljudda rödblåa supportrarna konstatera.
Prahl försökte få fart på ett sömngångaraktigt och krampaktigt hemmalag med några ommöbleringar i paus. I brist på notoriske inhoppsspecialisten och förre ÖIS:aren Bertilsson fick istället unge Martin Ekström chansen på högerkanten; Mini bytte kant, Sella flyttades upp på topp, och osynlige Wowoah fick gå ut. Senare kom även Fredrik Gustafson in på Arvidssons bekostnad.
Det blev också lite bättre fart på HBK efter paus, och under sista kvarten hade man ganska bra tryck mot Last i ÖIS-buren. Långboll efter långboll matades in mot mål, men i brist på en huvudspelare som Bertilsson blev det dock sällan till några större farligheter, och kanterna utnyttjades endast sparsamt och sällan framgångsrikt. När HBK dessutom var frikostiga nog att slarva bort fina frisparkslägen var det bara för göteborgarna att tacka och ta emot.
Några vassa chanser skapades dock. I ÖIS-lägret omåttligt impopuläre Robert Andersson hade två farliga nickar, och Stefan bjöd på stt sedvanliga missade friläge mot en omutlig ”Big Dick”. Men även Rödblått hade förvisso farligheter även efter paus; Jocke Karlsson hade t ex ett ypperligt läge framför mål men presterade en mycket lam avslutning, och Emil Jensen räddade på mållinjen efter kalabalik på en ÖIS-hörna.
Slutet på matchen blev också tämligen dramatiskt. Utmärkte mittbacken Walter Tomaz Junior vräkte ner flyfotade Selakovic och fick sitt andra gula kort och utvisning i den 83:e minuten, och i slutminuterna fick vi den sedvanliga ”omtalade situationen”. Inhoppande islänningen Atli Thorarinsson tar (onödigt) bollen med handen i en nickduell, men den förväntade avblåsningen och farliga frisparksläget uteblev till HBK:arnas och publikens stora (och förståeliga) upprördhet. Det var en sådan dag...
På presskonferensen efter matchen var det av förklarliga skäl en besviken Prahl. Han tyckte som sagt att övertaget i 1:a halvlek var skenbart, eftersom inga farligare chanser skapades, och där mittfältsspelet effektivt trasades sönder av bollvinnaren Johannesson. Han tyckte dock att 2:a halvlek hade gjort HBK värt en pinne, men gratulerade samtidigt ÖIS till en taktiskt och inte minst defensivt väl genomförd match. Vidare konstaterar han att spelarna tycks sakna självförtroende, och att det viktigaste nu inte är att få panik och räkna poäng till toppen, utan att försöka få igång ett spel och en formtopp som varar längre än enstaka matcher.
Karismatiske Erik Hamrén däremot sken som en sol, och konstaterade att hans lag hade marginalerna på sin sida idag, men att det i den här typen av täta, jämna matcher gäller att ta tillvara på de (få) målchanser som bjuds, och att han var oerhört nöjd med de tre poängen. Båda tränarna var ense om att det var solklar hands på Atli, och Prahl tyckte det var märkligt att inte linjedomaren reagerade när nu inte huvuddomaren gjorde det, men tillade även lakoniskt att frisparken förmodligen gått i muren i alla fall. Det var som sagt en sådan dag...
Nu väntar AIK på bortaplan redan på onsdag. En mycket svår match, men med tanke på att HBK verkar ha gått från att ha varit en segermaskin, till en varannan-matchs-maskin så lär det hårt pressade stockholmslaget få det svettigt... Vem vet, det kanske rentav kan bli VÄNDPUNKTEN, den som vi väntat sisådär en halv säsong på...
