Inför Malmö FF - Halmstads BK - Dags för trendbrott
Historien säger förlust, men när Halmstads BK åker söderut är det med andra planer. Skall trenden brytas?
Säga vad man vill om Malmö FF, men min respekt har laget förtjänat. Din också.
• Svenska Mästare 15 gånger
• Svenska Cupmästare 14 gånger
• Svenska Dagbladets Bragdguld 1979 efter finalplatsen i dåvarande motsvarigheten till Champions League
• Tvåa i allsvenska maratontabellen, möjlig etta efter innevarande säsong
Utöver detta klassiska spelare som Bosse Larsson, Krister Kristensson, Janne Möller och Patrik Andersson. Och Zlatan, såklart.
Malmö FF kräver respekt. Och får den.
Jobbig historik
Att möta Malmö FF är sällan en trevlig upplevelse för Halmstads BK. En historisk tillbakablick ger följande vid handen:
Matcher: 83
Vunna: 15
Oavgjorda: 23
Förlorade: 45
Målskillnad: 92-166
Jobbigt dåliga siffror. Och på Malmö Stadion är de närmast genanta.
Matcher: 41
Vunna: 5
Oavgjorda: 6
Förlorade: 30
Målskillnad: 41-110
Historiken talar ett tydligt språk. HBK har det tufft på Malmö Stadion och den senaste segern kom 1999 (1-0 efter självmål).
För att bryta trenden har jag i år bestämt mig för att inte bevaka matchen lajv. Och inte nog med detta. Jag skall bevittna den i sällskap med − ja faktiskt hemma hos(!) − en MFF:are. Detta strider naturligtvis mot all vett och sans, alla tabun och oskrivna lagar. Desperate times call for desperate measures.
Malmö FF 2007
Jämfört med 2006 är dagens MFF mer stabila med bättre konkurrens på flertalet platser tack vare färre skador (för närvarande ”endast” tre långtidsskadade).
I finske legenden Jari Litmanen har laget ett enormt sparkapital. Han är sällan hel, men skitsamma. Med sin grymma attityd och sitt sätt att vara betyder han mycket för MFF, om så bara på träning.
Stundtals glimrande spel, men ibland en tendens att falla in i alltför lågt tempo med tappat initiativ. Det kännetecknar Malmö FF:s prestationer hittills i år. I de temposvaga matchsekvenserna är spelet andefattigt. Inställningen brister, löpningarna uteblir, spelet blir stereotypt och förutsägbart. Är Malmö FF för bekväma för att ta kampen också mot ”sämre” lag? Är Malmö FF sin egen största fiende?
Resultaten i år har trots allt varit okej med ett par undantag; 1-1 hemma mot Gefle och 1-2 borta mot Trelleborg. Ett glädjeämne värt att uppmärksamma var bortapoängen mot Elfsborg – wow, är konstgrässpöket bortjagat?
MFF:s startelva
Researchen var gjord, jag hade allt klart för mig. Allt tydde på att det skulle bli samma startelva som mot BP, nämligen:
Junior – Johansson
Osmanovski – D. Andersson – Toivonen – J. Andersson
Safari – A. Andersson – Höiland – Vincentz
Sandqvist
Enda frågetecknet var hmf-positionen, lagets svagaste, där Jon Inge Höiland/Marcus Pode/Joakim Nilsson var tänkbara alternativ. Men trots att Johan Andersson inte var särdeles delaktig senast, trots att bollen sällan var där och trots att han ofta söker sig centralt inåt banan (vilket förvisso öppnar upp löpvägar för Ulrich Vincentz som blir allt bättre offensivt) så satte jag mina slantar på Johan.
Men så idag (onsdag) började det tisslas och tasslas, och till sist skrev också Sydsvenskan att Guillermo Molins skall göra sin första match från start, och då som högermittfältare i en 4-3-3-uppställning. Detta trots att han egentligen är mer renodlad forward. Och vidare, detta trots att åtminstone jag betraktar Labinot Harbuzi som ett mer spännande alternativ om man nu ändå vill ”chocka”. Labinot har dessutom gjort några b-kamper som mittfältare.
Hursomhelst, om ryktena stämmer blir uppställningen enligt följande:
Junior – Toivonen - Johansson
Osmanovski – D. Andersson - Molins
Safari – A. Andersson – Höiland - Vinzents
Sandqvist
Någonstans vill jag ändå hålla fast vid förstnämnda elva. Sättet ryktet om Molins kom ut på gav mig känslan att det medvetet droppades – av Hasse Borg? − hos media för att sätta press på tränare Sören Åkeby. Konspirationstankarna började surra i mitt huvud, jag såg en maktkamp mellan herrar Borg och Åkeby vid horisonten. Men allt detta är spekulationer, låt oss räkna med Molins.
Vi kikar närmare på lagdelarna.
Målvaktsposten
Jonas Sandqvist anslöt från Landskrona BoIS efter säsongen 2005 och är idag given förstekeeper i MFF. Kanske för given. Han backas upp av gamling 1: HBK-legenden Håkan Svensson, och gamling 2: MFF-legenden Jonny Fedel. Mer eller mindre noll konkurrens på positionen, med andra ord. En skadad Jonas Sandqvist stavas – kris.
Jonas tillhör den målvaktskategori som blandar fullständigt fenomenala räddningar med hårresande utflykter. Den dag han skalar bort det sistnämnda, den dag han höjer lägstanivån, blir han en magnifik målvakt.
För potentialen finns. Vi såg det bland annat i derbyt mot HIF på Olympia och vi såg det nu senast mot BP. Men vi har också sett skitmålen.
Backlinjen
Vänsterbacken Behrang Safari var egentligen tänkt som back-up till Helsingborgs minst populära man Christian Järdler (på väg till IFK Göteborg?). Men Safaris brant uppåtstigande utvecklingskurva i kombination med Järdlers ickeform har gjort att reserv blev till ordinarie, och tvärtom.
Kort sagt, Järdler är en massiv besvikelse samtidigt som Behrang går från klarhet till klarhet. Han är idag en högst kompetent tvåvägsspelare som inte bara söker väggspel utan också kan dra en gubbe. Framtida landslagsman?
Anders Anderson och Jon Inge Höiland. Blir ett mittlås mer rutinerat än så? Lite oväntat har konstellationen fungerat fantastiskt bra. Och tur är väl det nu när Jimmy Dixon är skadad, Gabriel underpresterar och Raoul Kouakous icke-EU-medborgarskap ställer till det.
I firma dubbel-Anders/Höiland har MFF nu de spelande mittbackar – mer konstruktivitet, mindre tjongande − som laget har saknat så länge. Detta ger laget en enorm trygghet och de två utgör idag MFF:s näst starkaste lagdel.
Stabile högerbacken Ulrich Vinzents utvecklas kontinuerligt och har framförallt blivit bättre offensivt med ett allt bättre inläggsspel. Vore jag på dåligt humör och ute efter att leta fel så skulle jag ha nämnt den bristande speeden. Men det är taskigt, Ulrichs everyday speed är honom oftast tillräcklig.
Mittfältet
Malmös akilleshäl. Jon Inge Höiland fungerar i tvåvägsspelet, men är allt annat än en dribbler, Johan Andersson är något tunn och tenderar att försvinna ur matcherna, Joakim Nilsson är ett defensivt och därmed lite trist alternativ och Pode har tappat formen. Åkeby har problem och lösningen blir alltså – Guillermo Molins. Han är helt oscoutad av mig. Sorry Janne, jag vet helt enkelt inte.
Daniel Andersson är navet på det centrala mittfältet. Glöm skitsnacket om ”sidleds-Daniel”. Jaja, i stridens hetta har väl också jag kläckt ur mig det någon gång, men det är alltså – skitsnack. Daniel är Sveriges bäste på positionen. Sveriges överlägset bäste, i sina bästa stunder totalt dominant. Han är den perfekte lagkaptenen, ett föredöme för övriga spelare. Vilken vilja, vilken attityd, vilken härlig tjurighet! Daniel Andersson leder vägen och tar alltid den extra löpningen, blir aldrig trött, och blir han det så skiter hjärnan i kroppen. Han är inte spektakulär men han gör det som krävs och slarvar aldrig. Han ”klyddar” aldrig till det som malmöborna skulle ha sagt. Vinnarskallen ligger i generna och sånt kan man inte träna sig till. Bland dagens ljusblåa krigare är han med rätta fansens favorit.
Vänstermittfältaren Yksel Osmanovski är sällan dålig och det duger gott. På minussidan, vilket förvisso inte Yksel kan lastas för, är att kanterna ibland tenderar att bli isolerade då MFF ofta söker raka spelvägar.
Yksel är mångsidig som yttermittfältare. Han söker gärna väggspel, utmanar lika gärna sin gubbe, fyller på bra in i straffområdet och kämpar, kämpar, kämpar. Han tar gärna avslut, men har hittills i år inte haft turen på sin sida.
Anfallet
Malmös starkaste lagdel och när den fungerar Sveriges bästa. Men på sistone har den inte gjort det. Förra säsongens kliniska Jonatan Johansson gör nu hårresande missar och inte heller Junior står att känna igen. De skapar, men fullföljer inte.
Men när flytet kommer blir de glödheta. De kompletterar varandra föredömligt. Junior som den bollhämtande, fördelande, dribblingsstarke och Jonatan som den djupledslöpande, sönderslitande, spelvägsöppnande, returhuggande. Låt oss hoppas att oflytet består. Något annat vill vi inte ens tänka på.
Mot HBK spränger sig Ola Toivonen in mellan nämnda herrar. Ola som vanligtvis är diamantens offensive mittfältare. Hans första säsong i MFF har varit, hm… okej. Låt oss skylla på omställningen från ett nedflyttningskrigande Öis till det förmodade topplaget MFF. För han är en oslipad diamant och kommer bara bli bättre.
På andra sidan står Bollklubben
”Skjut mig”, sade jag till Maria direkt efter Hammarbys sena kvittering. Vi talar inte mer om det, det gör fortfarande ont.
Jo, bara en sak till. Mediarapporteringen efter matchen gjorde mig spyfärdig. Mörkläggning, förvanskning och rena djävla lögner. Äckligt är ordet. Äckligt!
Nåja, vad skall man säga? Mot Djurgården var vi värdelösa, mot IFK Göteborg bra, mot Gais dåliga, mot AIK riktigt bra. Där har ni bortaraden och vi väntar fortfarande på första vinsten. Historiskt sett kommer den inte mot Malmö, men hey, vem vet.
Att tippa HBK:s startelva låter sig inte göras, därtill är truppen alltför jämn. Sorry Sören, jag vet helt enkelt inte. Men varför ändra på ett vinnande lag (för vi vann mot Hammarby precis som vi vann mot AIK, trots att det står något annat i rullorna)?
Mv: Magnus Bahne (Obeskrivligt bra. Bäste sedan ”våran kung”? Bättre?)
Hb: Mikael Rosén (Wow – mål-Micke!)
Mb: Peter Larsson (Snart i en större liga och a-landslagsman – mark my words)
Mb: Tomas Zvirgzdauskas (Ser fram emot ännu en hård men ärlig fajt Junior/Zvirre)
Vb: Per ”Texas” Johansson (Västsveriges störste fajter?)
Hmf: Andreas ”Ante G” Johansson (Mer allround än svartpeppar)
Imf: Dusan Djuric (ÄNTLIGEN! Eller..?)
Imf: Hasse Mattisson (A-l-d-r-i-g dålig)
Vmf: Martin Fribrock (Mer att bevisa)
A: Magnus Arvidsson (Spring, spring, spring, spring. Låt Arvidsson spriiinga)
A: Emra Tahirovic (Dags att måla igen)
Hasse Mattisson, Jonas Wirmola, Håkan Svensson, 2004. Matchen har många dimensioner. Missa den inte. Fortsätt hoppas – trots historiken.
* * *
Med betydande kommunalt stöd får Malmö FF en ny fotbollsarena 2009. När får HBK själva finansiera sin?
