Never give up, never surrender
Malmös kortare svar på Torbjörn Arvidsson valde i fjol HBK när han inte fick speltid i MFF. Ett beslut han inte har behövt ångra. HÄB fick en pratstund med Hasse Mattisson om skador, anfallsspel och vikten av rätt inställning.
I MFF-kretsar är Hasse en av de allra största, och det med rätta. Husiesonen tillhörde klubben i tio år, sedan han kom dit som 23-åring i december 1995. Under den perioden hann han med att slåss i toppen, åka ur, spela med Zlatan i Superettan och snuva HBK på guldet hösten 2004. Men varje saga har ett slut, och för Hasse fick det vara nog i ljusblått i fjol, efter att speltiden i Malmö reducerats till ett minimum. En övergång till HBK skulle ge veteranen en viktig roll i laget, och en chans att visa att han fortfarande håller för spel i Allsvenskan.
Efter att han var med och räddade kontraktet förra hösten finns inget att invända mot. I sin låga utgångsposition mellan försvar och mittfält är Hasse en klippa i HBK. Han fördelar boll och lugnar ned tempot när det behövs. I ett ungt och delvis orutinerat lag får han dessutom ta rollen av farsa för de yngre. Eller?
- Klart att man försöker ta sitt ansvar. Det är upp till var och en att göra sitt allra bästa och där tycker jag att jag föregår med ett gott exempel. Det finns ingen ursäkt för att inte ge allt i en match. Men det handlar inte bara om att ge en massa till de unga, ser man det från andra hållet så är de en enorm inspiration - de är så hungriga och öser på för fullt på träningarna. Det är grymt inspirerande att mäta sig med dem.
Googlar man på Hasse är bland det första man ser en länk till hans blog, med undertiteln "Alltid lika himmelsblå". Stämmer det än?
- Visst, det himmelsblå går nog aldrig ur en. Jag har en massa känslor för MFF. Men jag trivs otroligt bra i Halmstad, det är gott folk där som får en att trivas, så det är klart att man har känslor för HBK också.
- Den där bloggen, förresten. Det var ett tag sen den uppdaterades va?
När Hasse anlände till Bollklubben kippade föreningen efter luft i botten av tabellen. Ett knappt år senare kämpar i stort sett samma lag i toppen. Vad ligger bakom den här vändningen?
- Det finns nog många anledningar. Laget har ju fått in en del rutin sen förra våren, men vi har också väldigt bra träningar, vilket jag tror betyder jättemycket. Och vi har en bra grundidé i vårt spel, som vi följer troget och som vi behärskar allt bättre. Sedan finns det ju yttre faktorer – i fjol hade vi flera skador, i år knappt några. Jag antar att man får det flyt man förtjänar, och nu har vi jobbat ihop till det här.
Mot Gefle senast gick Hasse ut redan efter tio minuter (”en överbelastning, säkert ingen fara”), och skadeproblemen har varit mer eller mindre ständigt närvarande de senaste åren.
- Framför allt har jag ju haft problem med vaderna. Jag tränar rätt bra och har bara missat ett par matcher på grund av vaderna sen jag kom till HBK. Jag har haft lite ont, men inte åkt på någon bristning, vilket är skönt. Det går ju att fuska runt lite som defensiv mittfältare, så att det blir lite skonsammare för kroppen. Men samtidigt vill man ju allra helst vara helt fit, och inte behöva tveka att ta en löpning.
- Jag har inte testat riktigt än efter Geflematchen, men jag lär inte träna med boll innan helgen. Men det känns bra, så mötet med Elfsborg [på tisdag] ska inte behöva vara i fara.
Efter att Hasse byttes ut kom Gefle alltmer in i matchen och vann så småningom med 2-0. Varför blev det förlust?
- Inställningen var inte hundraprocentig i hela laget, vilket tyvärr märktes. Gefle å sin sida var taggade till 100%. De är grymt välorganiserade och stabila, och har tydlig spelidé som de genomför utmärkt. Eftersom de är så nya i Allsvenskan tänker man gärna på dem som ett bottenlag, men de är betydligt bättre än så. Det går inte att åka till Gävle och tro att man bara ska hämta poäng. Det krävs en grym inställning för att vinna där och vi lyckades inte uppbåde den i hela laget.
HBK har tagit fem segrar hittills, och det är intressant att notera att samtliga dessa har vunnits med uddamålet. Man har inte gjort fler än två mål i någon match, och inte heller släppt in fler.
- Nej, jag vet. Det är klart att man vill ha någon match där det bara rinner iväg och man gör en tre, fyra mål. Hemma mot BP var egentligen en sån match, men då gjorde deras målvakt en grym insats och höll siffrorna nere.
De mål som har gjorts är oftare än inte extravaganta – som Arvidssons baklängesnick mot Gefle eller Emras konstmål mot Trelleborg. Saknar man någon som gör de där enkla skitmålen?
- Emra har ju gjort fyra mål, vilket är bra. Arvidsson har bara gjort mål i en match, även om han då gjorde två. Men vi har i stället bra spridning på målskyttarna, till exempel har ju Rosén gjort tre mål från högerbacken. Och vi är farliga vid fasta situationer, vi har flera stora, tunga killar som är helt orädda och sätter till huvudet i lägen där de flesta hade dragit sig för att sticka in foten. På det hela taget har vi ju också fått bra poängmässig utdelning på våra mål, så man ska inte klaga.
- Men vi jobbar hårt med vårt anfallsspel. Innan säsongen skapade vi ganska lite under träningsmatcherna och snackade en del om det, men sen hängde vi två på HIF i premiären och då var det inte så mycket att prata om längre.
Så sant som det är sagt - det filosoferades tillräckligt över målskyttet under förra säsongen. Hasses egen filosofi är mycket enklare: När det är match gäller det fan att kämpa. Under matcherna kan vi också tydligt se att han lever som han lär, och att han har rätt - när HBK visar upp den rätta attityden vinner man matcherna, och när man inte kämpar tillräckligt gör man det inte. Jag antar att det går att lära sig något ganska grundläggande om fotbollen - och om tillvaron? - där.
