HBK at its finest
Jag bäddade sängen med HBK-bäddset idag. Maria förstår. Jag vill sova med HBK tätt intill nu.
Det är ännu en magisk tid. När regnet är som himlatårar, aldrig så vackra. När kylan värmer, när gråt blir till skratt och när dagarna aldrig tar slut.
* * *
Lyss till himlarnas vackraste visa
O ljuva serafiska sång
Stolt och okuvlig här vid min sida
Står Bollklubben ännu en gång
* * *
Ja sannerligen, HBK är tillbaka och det förtjänar min poesi. För det är poesi i sig självt. Det är HBK at its finest.
HBK leder allsvenskan efter fjorton omgångar. Och som vanligt tog vi alla på sängen. Kanske också oss själva. Men vi som har varit med ett tag känner vårt HBK – omöjliga HBK – och det förvånar inte längre att vi är förvånade. Ändå bubblar det i bröstet. Jag tror det kallas stolthet.
Emra Tahirovic lämnade för minst femton miljoner kronor. Visst skulle även jag ha velat se honom i blåsvart ännu en tid, men vilda hästar ska inte tämjas. Självklart ville Emra ta chansen och självklart ska han få den. Men vad viktigare är, HBK behövde pengarna.
Och låt oss aldrig glömma det. Dagens HBK är beroende av spelarförsäljningar för överlevnad. Dagens HBK är en ekonomisk lilleputt jämte allsvenskans stora drakar. Dagens HBK, serieledare efter halva säsongen, är egentligen en omöjlighet.
Så var nu inte en av dem som gapar efter dyra nyförvärv. Var inte en av dem som kräver guld, för något sådant kan aldrig krävas. Alltid stötta – aldrig kräva. Emra-transfern är inte bara en försäljning, utan också ett köp. Ett köp av tid. Tid bland de stora ännu en stund.
På måndag skrivs nästa kapitel i sagan om den omöjliga klubben från Halmstad. Och låt oss fortsätta slå Sverige med häpnad.
* * *
För övrigt behöver HBK en ny arena.
