Borträknade, men inte uträknade
HBKs "överraskande" seger på Söderstadion var mer än något annat ett välriktat digitus impudicus mot det självgoda fotbollssverige.
Jag är en orolig själ när jag är på fotboll. I alla fall om HBK spelar. Jag biter på naglarna, dricker rent vrickade mängder kaffe och förpestar min omgivning med oprovocerade observationer av onda järtecken i varje knappt märkbar gest från spelare, tränare, ledare eller rentav publik. Men söndagens match på Söderstadion var ett skönt undantag. Jag kände mig, från början till slut, helt säker på seger. I paus mötte jag en salongsberusad kvast i korvkön, och konstaterade torrt att det blir 3-0 till oss i andra. "Ja, fast det kanske är en sån där match där vi har full kontroll men där motståndarna ändå gör enda målet". "Äsch", fnös jag. "Hade det varit en sån match hade åtminstone Zengins ribbskott (som såg betydligt farligare ut än det faktiskt var) suttit. De har försuttit sin chans, vi vinner".
Och jag fick ju inte in resultatet, men segern var helt odiskutabel. Oerhört skönt, efter de tre tunga matcher som föregick denna kamp. 2-2 mot Gais, 1-1 mot TFF och 1-3 hemma mot MFF. Det låter som en av de där raderna man helst vill glömma från någon av somrarna 2005 och 2006. Fotbollssverige agerade också mycket riktigt som om det vore just det, och dömde ut HBK fullständigt - vi "dansade en sommar", "smekmånaden är över" etc. Och det gör de ju så gärna. Man vältrar sig i skadeglädje och påstår utåt att HBK aldrig varit ett hot, samtidigt som man pustar ut i kulisserna. Tio tidningars tips 10-0-0.
Men nu är vi "med igen" (vi var aldrig borta) och på tisdag är det match igen, ett toppmöte - Göteborg har fått upp ångan i skymundan och får trots 5-0-urladdning borta mot Kalmar fortsätta tuffa på i bakgrunden när AIK rest sig från askan, fem i tolv, och nu pekas ut som det stora vita hoppet inför höstens guldrusch. Det blir, som vanligt numera, en tuff match, en svårtipad match, med Zvirgzdauskas traditionsenligt avstängd. Vår litauiske man av stål missade bortamatchen 2005 efter för många gula och hemmamatchen 2006 efter en skärmytsling i en träningsmatch med en mesig mas, och i båda dessa möten släppte HBK in fyra mål. Hemma gjorde man åtminstone ett framåt.
Men det gör inget nu. 2007 har visat sig vara år noll - HBK vinner borta mot Malmö och Hammarby, matcher vi inte fått jubla åt sedan vi firade senaste guldet för snart sju år sen. Magnus Bahne har ersatt Conny Johansson i målet och även om HBK överlag fortfarande inte kan mäta sig med 2000 års guldlag när det gäller fysik finns det tuffingar to go round. Peter Larsson är en. Ju tuffare match, desto roligare har den blonde bjässen från Slangemöllan på plan. Som på Söderstadion senast. Efter matchen pratade han om hur kul det alltid är att spela där - det alltid smäller på bra i de matcherna.
En annan sak Peter framhöll var hur väl man kontrollerade matchen efter att man hade tagit ledningen. Lugnt, metodiskt och resolut. Som jag skrev ovan - det fanns aldrig någon anledning att känna sig orolig. Man var precis så kyliga och avspända som bara ett lag med bra självförtroende är. Just det, det självförtroende jag för en dryg vecka sen knappt kunde begripa att man inte visade upp i de tre föregående matcherna var nu på plats igen (varför var det någonsin förlagt?) och man spelade ut det sargade hemmalaget efter konstens alla regler.
Janne Andersson var idel artiga leenden efter matchen. Efter tre år som huvudtränare hade han innan matchen fått se sitt lag ta sammanlagt två poäng på Söderstadion, trots att de varit det bättre laget i två matcher och lika bra i den tredje. Hammarby har varit ett litet spöke. Men år noll spelar sådant hokuspokus ingen roll. Han skrattade hjärtligt när jag förde fotbollssveriges utdömande av de blåsvarta på tal.
- Det är inget nytt. Vi har varit med hela säsongen, och toppade väl tabellen redan efter första omgången? Det är samma som 2004. Vi började fantastiskt bra, var med i toppen fram till sommaren, och när Nisse [Mikael Nilsson] försvann sa alla att nu dalar de. Men vi var med hela vägen. Så deras underskattning gör mig ingenting.
Liksom vi på läktaren var Janne också mycket nöjd med att de fasta situationerna återigen var lika farliga som de var i början av säsongen. I premiären var det Zvirre som gjorde HBKs första mål i vändningen mot HIF, på Martin Fribrocks svepande frispark. Samma sak mot Bajen. Och det låg i luften, efter flera farliga hörnor och frisparkar. Målet bara bad om att få göras.
HBK har skakat av sig sina tvivel och gått stärkta ur motgången. Mötet med IFK är, som de flesta matcherna har varit på sistone, av vinna-eller-försvinna-karaktär. Men faktum är att inte ens vid förlust är man borta från guldstriden. Så jämnt är det. Med omgivningarnas förväntningar nedskruvade till ett minimum har HBK ett läge man känner igen väl, och som man gillar. Det skulle sitta fint med en storseger mot IFK. Det skulle det verkligen.
