Vänd innan det blir en trend!
Glöm inte bort att detta för många är årets viktigaste match.
Många tycker att årets viktigaste match är hemmamatchen mot Helsingborg. Allmänt sett är det våra lite yngre kvastar, de som börjat följa HBK kanske i mitten på nittiotalet och senare och som verkar gå på någon form av ”närhetsprincip”; ju närmare motståndare, desto hetare känslor. Vi lite äldre kvastar förstår inte riktigt varifrån den laddningen kommer egentligen. När Helsingborg började stiga i seriesystemet efter årtionden av kräftgång så följdes lagen förvisso åt, gick upp i Allsvenskan tillsammans 1992 (de lag som har näst längst period i Allsvenskan nu) och spelade en del heta kvalmatcher då. Och en ganska fin anfallare som heter Jonas Dahlgren gick från HBK till Helsingborg. Men är det egentligen inte ganska kul att se dem komma till Örjans Vall varje år, uppskrivna till tusen, och sedan se dem vända hem under tystnad?
Annat då med IFK Göteborg, det lag som har längst pågående period i Allsvenskan nu. Vi som var med minns hur det var att i princip varje säsong under åttiotalet och fram till mitten av nittiotalet med tappa den bäste spelaren norrut till det ”svenska fönstret mot Europa”, varpå vi riskerade degradering och ibland även degraderades den följande säsongen. Vi minns också sättet som det gick till på då de kom, ingen ödmjukhet utan det var bara givet vad som skulle ske. Och vi minns också hur det var på planen, det var uddamålsförluster hemma som borta, år efter år.
Men sedan började något hända, mycket förklarat av att HBK:s satsning på egna produkter och lokala spelare började ge resultat. Redan 1994 vann vi både hemma (3-1, Robert ”Robban” Andersson 3) och borta (4-3, Henrik Bertilsson 2, Robban, Niclas Alexandersson). De två åren innan hade vi vunnit hemmamötena. 1995 vann vi borta med 1-0 (Niklas Gudmundsson), medan det slutade mållöst på Örjans Vall. Efter den säsongen så gick både Mats Jingbladh och Niclas Alexandersson till IFK Göteborg, och 1996 blev ett ytterst mörkt år vad gäller inbördes möten, som slutade med att IFK firade guld på Örjans Vall efter vinst 4-3.
Sedan är vi framme vid märkesåret 1997. Det året som IFK Göteborg slutgiltigt sparkades ned från tronen i svensk fotboll. Och om svensk fotboll bara får ordning på historieskrivningen så kommer man att sluta att skriva att det var AIK, Helsingborg eller något annat lag som satte stopp för IFK, det går att peka på en specifik tidpunkt då det tog stopp, den 3 augusti 1997, på Örjans Vall. Det har redan skrivits långt om bakgrunden och förutsättningarna till den matchen, den förhoppningsvis sista gången som IFK försökte med storebrorsfasoner. Läs gärna Santlas artikel nu inför tioårsjubileet. Och målen från denna match hittar du här. 6-0 slutade det alltså (Stefan Selakovic 3, Mats Lilienberg, Mikael Gustavsson (nu Rosén) och Artim Sakiri).
Efter den urladdningen så började en aldrig tidigare sedd framgångsperiod för HBK. Under samma period har IFK Göteborg gått från att vara Sveriges mest framgångsrika klubb till en klubb som fått kvala för att hålla sig kvar i Allsvenskan. Och från en klubb som sålde sina bästa spelare till Milan till en klubb som säljer sin bästa till Groningen, om de inte går som bosman till Danmark. Den här utvecklingen syns också i lagens inbördes möten. 1998 slutade det förvisso 1-1 hemma (Fredrik Ljungberg på retur efter Peter Vougts stenhårda frispark), men vi vann i Göteborg. 1999 var det dags igen, 4-0 (Selakovic 2, Joel Borgstrand, Petter Hansson), en minnesvärd match eftersom HBK även vann mot allsvenska slutsegraren Helsingborg med samma siffror i den följande hemmamatchen, och Joel Borgstrand gjorde ett av sina få mål även där, och i båda fallen så fumlade Sven respektive Bengt Andersson in bollen.
2000 blev det oavgjort, 2-2 (Selakovic 2), ett resultat som inte hindrade HBK från att gå vidare till guld, vi vann bortamötet med 2-1. 2001 slutade det mållöst på Örjans Vall och vi fick kännas vid den första förlusten mot IFK Göteborg borta sedan 1997. Mellansäsongerna 2002 och 2003 vanns båda hemmamötena; 2-1 (Mikael Nilsson, ett vackert mål, Robert Andersson) respektive 1-0 (Mikael Nilsson).
Sedan är vi framme vid den där matchen som vi kvastar helst av allt vill glömma, sista matchen 2004. Det känns som en förlust för alla. Men trots känslan så blev det 1-1 (Dusan Djuric). Men vi minns Karl Svenssons överfall på Markus Rosenberg, Niclas Alexanderssons fula stämpling på Sharbel Touma, Peter Fröjdfeldts miserabla insats och tomheten efteråt. Men det verkar tyvärr som den känslan då fick fotfäste och lever kvar.
För de två senaste säsongerna har vi fått uppleva två hemmaförluster mot IFK Göteborg. Vår fina trend är bruten och istället har förlusterna sett mycket oroväckande ut. 2005 slutade det 0-2. Vi inledde med ett självmål (vill minnas att det var en hörna) och sedan spädde vår gamle Stefan Selakovic på med 2-0. Och den tidigare sjumålsskytten mot IFK Göteborg på Örjans Vall firade det med att bli glad ”som en liten speleman” och hoppa omkring, som en kvast ilsket uttryckt saken. Var finns respekten för den klubb som gjorde dig till det du var, allsvensk målkung och utlandsproffs? Måste vara något med vattnet i Varberg.
Förra årets möte bör vi tala tyst om, förutom att Magnus Arvidsson gjorde sitt första mål i HBK-tröjan då han kvitterade. 1-4 slutade den miserabla matchen, det släpptes in (billiga) mål på hörnor och när t o m Hjalmar Jonsson gör mål så tror man ju inte att det är på riktigt. Framför allt var det väl inställningen hos HBK:s spelare som var underlig i matchen. HBK har haft som tradition att möta IFK Göteborg på sommaren och att göra bra matcher, 1997, 1999 och 2003 kan nämnas ur ovannämnda uppräkning. Den här matchen, den första matchen efter VM-uppehållet, var så dålig att vi inte kan skylla på den sedvanliga ursäkten tylösandssyndromet, eller det faktum att vi hade två nya spelare i laget (förutom Arvidsson även Mikael Rosén).
Och för oss som var med under åttiotalet och början av nittiotalet så var det fruktansvärt, tveklöst den värsta förlusten 2006. Därför är det dags att få stopp på denna början till en trend nu, omedelbart. Detta ÄR den viktigaste matchen i år.