HBK lyckades inte knäcka BP

Det var vinna eller försvinna som gällde för HBK i den täta guldstriden. Efter 1-1 på Grimsta är guldet rimligen utom räckhåll för de tappra blåsvarta.

När Åke Andreasson blåste av matchen efter 93 spelade minuter var det sannolikt ridån som gick ned över HBKs gulddrömmar. Vi hade chansen, nu finns den fortfarande men är minimal. Men varför gräma sig? HBK har, och det förtjänar att upprepas, stått för en fantastisk säsong så här långt. Vi är inte AIK, och därför har vi inte ett tvångsmässigt behov av att beklaga oss i högan sky varje år vi inte tar medalj - och chansen att göra det lever för övrigt i allra högsta grad. Vi vet att uppskatta en god insats, och sammantaget är det precis vad våra grabbar har stått för hittills i år.

Mot BP började det dock högst tveksamt. Aggressiviteten var, precis som i förra matchen, så gott som totalt frånvarande, och spelarna verkade närmast förvånade över att det verkade vara en match på gång. BP å sin sida kunde styra spelet ganska mycket efter eget huvud. HBKs mittfält kom inte igång, och blev närmast uppätna av BPs dito, för att citera en kollega. Sebastian Johansson har ännu kvar att hitta rätt i HBK - gissningsvis är det vi ser nu en reaktion på att ha kommit rakt in i den allsvenska hetluften efter det två månaders speluppehåll "Seb" hade efter säsongsavslutningen i Turkiet.

Hasse Mattisson har haft problem med vaderna på sistone, och inför gårdagens match hade han för ont för att spela. Med kort varsel fattades därför beslutet att frångå principen med två främst defensiva innermittfältare (Seb och Hasse) och i stället låta Dusan Djuric ta ena platsen centralt. Dulle, som inte spelat på mittfältet i HBK sedan tidigt i somras, kom inte rätt in i det och hade problem att göra något konstruktivt trots relativt stort bollinnehav.

Efter en halvtimmes spel kom, inte helt ologiskt, hemmalagets ledningsmål. Mindre logiskt dock på en hörna, där högeryttern Philip Haglund slapp markering och fick knoppa in 1-0. Mycket stiligt. Efter målet tycktes HBK för en kort stund tända till, men oron lyste igenom och man slog bort många bollar i onödan. Det självförtroende som rimligen bekommer ett topplag tycktes fjärran. En glimt av hopp röjdes minuten innan pausvila: en snabb tempohöjning där Magnus Arvidsson snodde åt sig bollen och drog upp ett anfall. Passning till Kujovic, som höll i med ryggen mot mål och passade ut till Micke Rosén på högerkanten. Inlägget från Gus var dåligt och gick ut över kortlinjen till vänster om målet, men det syntes att HBK skulle ha ännu en växel att lägga i till andra halvlek.

Vilket skulle bevisas. Janne var arg i paus, och av spelet att döma var spelarna själva inte heller helt tillfreds med sin insats. Det var ett helt annat HBK som intog planen för den andra halvleken. Ett aggressivt, fokuserat HBK. Dulle hade bytt plats med Ante, som tog steget in från högerkanten och styrde upp mittfältsspelet rejält. Plötsligt vann man boll och kunde fördela ut på kanterna. Ytterbackarna fyllde på i anfallen och anfallarna blev mer delaktiga i spelet. Och redan innan tio minuter hade passerat kom mycket riktigt kvitteringen. Och det var ingen dålig kvittering. Ajsel fick bollen och avancerade, oattackerad, mot BPs straffområde och chansade på skott. Skott, skriver jag, men menar rena rama raketen som borrade sig in i Kristoffer Björklunds högra kryss. Ni har säkert redan sett det hundra gånger vid det här laget. Om inte, klicka här och se länk till höger. Snyggare än Dulles långskott mot ÖSK? Jag måste svara ja.

HBK fortsatte att ösa på, men BP var inte heller ofarliga. Anförda av vasse Arash Talebinejad skapade man flera skapliga kontringslägen, men Peter Larsson var en gigant i backlinjen och bröt, täckte och rensade förtjänstfullt. Jag skrev "storartat" i mitt anteckningsblock, och det är inte att överdriva. Larsson är redan en av Allsvenskans i särklass bästa stoppers, och bör rimligen snart vara aktuell för landslaget.

HBK hade flera chanser att avgöra. Den bästa fick Gus, men lyckades slå en volleybredsida över från tre meters håll. Möjligen fick han en smäll i situationen, för han låg kvar på backen i en halv minut efter. Antagligen var det dock stoltheten som fick den svåraste blessyren. BPs chanser blev allt färre och allt sämre, medan HBK hade läge på läge. Ett skott av Dusan från 25 som passerade strax över ribban. Ett snabbt giftigt Fribrock-skott från vänster som var nära att lura "Poppen" men satt i burgaveln. En nick av Ajsel på hörna, som kändes som om den skulle ha suttit om han bara hade gått in lite tuffare i duellen. Och så vidare.

Magnus Arvidsson sprang sig trött och byttes ut mot Anklev med knappt tio minuter kvar, ett byte som Professorn faktiskt kunde ha gjort minst tio minuter tidigare. Nu var Arvidsson i stället tröttsprungen sedan ett tag, och det kan möjligen ha kostat någon chans. Å andra sidan lyckades givne ersättaren Anklev inte komma upp i samma härliga nivå som i matchen mot AIK. Strax efter bytet fick BP ett riktigt vasst läge, där Talebinejad bröt, slog en strålande crossboll mot nyinsatte Christer Youssef - man hann precis få en obehaglig flashback till förra matchen - men trots att Gus lämnade en generös yta åt BP-talangen lyckades han inte ens få bollen på mål.

Med fem minuter till ordinarie speltids slut satte Janne in lovande 18-åringen Anel Raskaj, vars fysik jag satte frågetecken för i gårdagens införrapport. Jag hade fel - erkänner villigt att jag lät mig luras av hans inhopp mot AIK. Mot BP både gav och tog han, och tycktes skapa något varje gång han hade bollen. Ett extremt lovande inhopp, som rentav får oss att hoppas få se denne ytterst spännande yngling från start i åtminstone någon av de återstående matcherna. Strålande bollbehandling, hårdför och orädd attityd och, för att använda Jannes egna ord, "huvud som en radar". Anel Raskaj kommer att bli stor.

Under slutminuterna forcerade HBK än hårdare, men trots bra frisparkslägen (Dulles fina skott täcktes till hörna) och flera hörnor fick man nöja sig med en poäng. Återigen är man det bättre laget, men återigen tar det alldeles för lång tid innan man kommer igång. Visst saknas det ledartyper (som den skadade Texas) i laget, men det är också tränarteamets uppgift att elda upp grabbarna tillräckligt för att de ska vara på tårna redan från start. Men, och detta är viktigt, huvudsaken är att man åter har hittat sitt spel efter en svacka som kanske var djupare än vi inser. Bahnes skada är ett fruktansvärt hårt slag som man ändå har hämtat sig ifrån på ett bra sätt. Lägg till det Texas skada som håller honom borta halva säsongen, och försäljningen av poängmaskinen Emra Tahirovic - HBK har haft ett tufft år, och lyckas ändå resa sig. Det ska man ha all heder och ära av.

Plus till Ajsel, som sög åt sig och fördelade boll i anfallet, och till Ante, som höjde hela mittfältet i andra. Peter Larsson var enormt bra där bak, och David Lorija stod för några fina räddningar. Dulle lyfte sig i andra halvlek och bidrog med framförallt flera bra löpningar och bolltransporter.

Nu är det bara att ladda om inför Gefle, en match man bör kunna spela utan "guldpress" - och kanske med rejäl aggressivitet redan från minut ett?

HÄBs poängjakt:

3 p - Peter Larsson
2 p - Andreas Johansson
1 p - Ajsel Kujovic

0 kommentarer

Peter Mikkelsen2007-09-23 14:00:00