Chelsea - Tottenham2 - 2
En svajig insats
Serieledarna hemma, mot ett notoriskt bottenlag, ett lag som de senaste åren gjort sig mer kända för sina konstiga värvningar än för sportsliga resultat, som dessutom har halva truppen skadad. Det kan bara sluta på ett sätt.
Det blir förstås en bortaseger. Laget som i år bara glimtvis visat att man är ett allsvenskt lag får matchen precis dit de vill och kämpar ned oinspirerade mästarkandidater som om det vore 1987 igen. Och strax bredvid oss på pressläktaren satt Pa-Madou Kah och skrålade och skrek som om han vunnit på lotto.
Janne Andersson menade på presskonferensen att domaren Anders Frisk gjorde en (och här gjorde han en konstpaus) "svajig insats". Det har han så rätt i. Varken AIK:are eller HBK:are lär ha blivit mer välvilligt inställda till den härligt gyllenbrune Mölndalsbons omdiskuterade framfart på hemmaplan, efter en match som blåstes sönder och samman av en Frisk med tydliga tecken på både hybris och dålig självinsikt.
Tyvärr kan Jannes omdöme om "Frisken" utan svårigheter även användas om det egna laget, vilket Janne med all säkerhet är den förste att medge. Förmodligen skulle han rentav ha ursäktat sig och menat att det var väl snällt. Bortsett från försvaret och veteranen Magnus "Turbo" Svensson var det få eller ingen som kom i närheten av ett godkänt betyg.
HBK hade faktiskt kunnat få med sig en poäng - i slutsekunderna blev Markus Rosenberg knuffad i straffområdet och jag skulle gärna se situationen igen för att få klarhet, men nog kändes det som om det mycket väl kunnat vara straff. Men klockan hade då passerat de två utsatta övertidminuterna, Bateman-frillan Englund stod och imiterade en semafor nere vid AIK-bänken och Frisk vågade inte blåsa. Hellre fria än fälla - men åt vilket håll?
På presskonferensen efter matchen tyckte Englund, när han tillfrågades om straffen, att det vore helt barockt om Frisk hade blåst, klockan var ju över tiden, herre jösses, hur skulle det se ut va va, jag bara frågar? Kanske borde någon ha påpekat för honom att Frisk själv slösat bort en av de där minuterna för att försöka reda ut förvirringen kring en mycket okänslig utvisning på inhopparen Björn Anklev, samtidigt som AIK vid det laget hade maskat till sig åtminstone ett par tre minuter. Men jag antar att ingen riktigt orkade.
Men AIK ska absolut inte behöva skämmas för sin seger. Man gjorde en tapper insats, en riktigt kämpamatch, och motivation slog klass, tveklöst. Knappt en spelare startade på sin rätta position (vilket kanske var vad Janne ville illustrera när Sahlman än en gång byttes in som anfallare i slutminuterna) och nyförvärvet Mrdja kastades in i hetluften praktiskt taget nyss avstigen från planet - och gjorde en strålande match. 18-årige gröngölingen Per Karlsson raderade ut Mackan (som fortfarande besvärades av samma skada som i BoIS-matchen? Han är bättre än så här) medan Preko tidigt bragdes ur balans och ägnade sin tid mer åt att dra på sig onödiga frisparkar än att försöka finna på kreativa anfallslösningar.
Super-Dusan hade mattats efter ett pärlband av fenomenala insatser och var mycket blek. Dulle har varit så gott som hundraprocentig de senaste omgångarna, men idag kunde han slå bort en bredsidespassning på tre meter.
Och så spelet då. AIK spelade snålt, effektivt, smart. HBK var fantasilösa, oinspirerade, loja. Och så dessa eviga långbollar. Långbollar, långbollar. Och ingen sprang ens. Nu var knappast något av lagen roligare att se på än det andra - detta var förmodligen (förhoppningsvis) den sämsta HBK-matchen i år. Härnäst väntar Djurgården på Råsunda, och det känns som om HBK snart behöver göra något drastiskt för att få bukt med de attitydproblem spelarna har visat upp under stora delar av de senaste två matcherna. Med facit i hand borde väl kanske HBK låtit Magnus Andersson starta i stället för en allt svalare Preko, men efterklokhet blir ingen glad av. Försåvitt man inte kan använda den för att förbättra sig ytterligare framöver. HBK behöver snegla bakåt för att ta sig framåt - uppåt.