BollklubbsBlogg: 1984
Simon Bakkioui har aldrig varit med om den typen av skada som Fredrik Olsson råkat ut för – han skulle varit med i Varberg 1984.
Gympalektion på Påskbergsskolans högstadium sensommaren 1984. En framtida skytteligavinnare i SuperEttan har ännu inte sett dagens ljus och själv har jag sprungit 100 meter ett par gånger och känner mig klar. Har hunnit bli aningen kall när en klasskompis frågar om jag vill köra en gång till. ”Men OK då” säger jag och tar åter plats på startlinjen. Halvvägs in i loppet smäller det till – ett knakande ljud som om någon brutit av en stor trädgren. Vänsterbenet känns som det sitter i ett skruvstäd och jag behöver hjälp för att överhuvudtaget kunna röra mig framåt.
På sjukhuset konstateras att en muskel i höften är av och till och med har slitit med sig en bit av höftbenet (aj som fan). Inte så mycket att göra åt det mer än att göra en FFO (Future Fredrik Olsson) och bara vila. Som jag minns kändes det ganska OK redan efter ett par veckor då rörligheten i stort sett var tillbaka – fast kryckorna behöll man ju ett tag för brudarnas skull (hehe)
Fredrik Olsson kan alltså bli borta upp emot två månader om det vill sig illa och det var en skada precis i den lagdel vi INTE ville ha. Men för att dra till med en gammal tränarklyscha så ”är jag inte ett dugg orolig”. Nåja, jag väljer att i varje fall se det som en MÖJLIGHET, en utmaning och en chans att få se vad t ex Simon Silverholt kan åstadkomma med ett mer kontinuerligt matchande.
Och när Rebin Asaad nu på allvar tagit upp kampen om en plats på det centrala mittfältet finns även möjlighet att flytta upp en nybliven 17-åring på topp. Eller Rasmus Wiedesheim-Paul – bara namnet känns ju spännande.
Så simma lugnt HBK, det här löser ni!
