There and back again
Inför dagens seriefinal funderar Himlen är Blå över VARFÖR det är bättre för en fotbollspelare att färdas norrut längs kusten än söderut.
Idag är det seriefinal på Örjans Vall. Det är en av Sveriges 2-3 stora klubbar mot lilla hemvävda HBK, den lilla storklubben. Media har länge excellerat i uttryck kring hur gammaldags HBK är, att det är någon annanstans i Sverige "det händer". I Halmstad rinner bara Nissan förbi lugnt utanför Örjans Vall, för att ta en använd liknelse som skall skildra hur tiden står stilla. Men nu smäller det alltså, och det samtidigt som fotbollsbubblan i Stockholm börjat brista.
Malmö FF är förstås också en av de klassiska svenska klubbarna, även om det nu var länge sedan de vann Allsvenskan. De köper stort och lovar mycket, så mycket att de nu fått smeknamnet Real Malmö, för att nå sitt mål - en ny allsvensk serieseger. Men det har ändå inte räckt hela vägen fram. Men nu 2004 skall det alltså ske, istället för att satsa långsiktigt på yngre spelare man nu fortsatt att shoppa, nu har man köpt hem delar av laget som vann lilla silvret 1997, Yksel Osmanovski och Daniel "snygg i sidled"Andersson, Serie A:s svar på Lasse Johansson. Dessutom har man lockat över en ersättare till proffsflyktade Majstorovic. Men för en utomstående betraktare van vid att kunna se vilka positioner köp görs till, säg exempelvis en Kvast, så ser truppen namnkunnig ut, men det är svårt att se laget, vem skall spela var, vilken uppställning skall man ha? Och inte har de väl plats för en anfallare som Super-Mackan?
Det är här någonstans som man börjar fundera på spelare och tränare som gått mellan de båda lagen som möts på tisdag, och hur det gått för dessa i sina nya klubbar. Det kan knappast vara någon nyhet att spelare som lämnat MFF för HBK har varit betydligt mer lyckosamma än de som gått åt andra hållet. Det leder i sin tur tankarna över på saker som klubbkultur och kultur i staden.
Om vi först tittar på städerna och hur de presenteras i riksmedierna (utan att beakta fotbollen), så är Malmö arbetarstaden som fick problem och som nu hela tiden vill ömsa skinn, men som inte lyckas bli av med problemstämpeln. När det är en nyhet om Malmö så är det i sammanfattning insmugglad sprit som säljs i kvartersbutikerna, det är stadens problemområden, det är ett misslyckande som kallas Turning Torso och det är Annika Bahrtine. I princip det enda positiva är Bron - men den är tydligen för dyr.
Halmstad skildras alltid så mycket mer positivt. Det är det där bandet med en halmian som frontfigur. Det är Tylösand och dess hotell, sommar, sol och strand. Och det är en inte förkastlig andel entreprenörer som Johan Stael von Holstein, Carl Bennet m fl.
Bara med den betraktelsen kommer man inte långt, bara att livet i Västkustens pärla kanske är lättare. Om man sedan ser på klubbkulturerna så hittar vi här kanske den största skillnaden mellan några lag i Sverige. MFF var först i Sverige med professionella spelare och odlade tidigt, åtminstone redan från Houghtons/Hodgsons dagar, en individuell kultur där var spelare reder sig själv, även om det är när lagbygget fungerat som man har vunnit sina mästerskap. I HBK har det alltid varit laget som varit det viktiga. De säsonger då vi vunnit Allsvenskan har det alltid bedömts vara tränarens förtjänst, han har fått ett i mediaögon inte särskilt speciellt spelarmaterial att lyfta sig. För MFF:s del kan man säga att det hedrar dem att de inte byggt upp en falsk myt kring vad det handlar om, en "vi är alla goa gubbar och när vi firar äter vi pyttipanna ihop i klubblokalen". Men samtidigt måste det kännas i spelarkollektivet när det nu drar ihop till slutkamp och flera nya spelare skall fås att fungera i laget, medan HBK i stort kan fortsätta med samma gäng som när säsongen började, ett gäng som kämpar för varandra, in i kaklet varje match.
Det första spelarbyte mellan klubbarna jag minns var när HBK:s Jonas Axeldal byttes mot MFF:s Rasmus Svensson. HBK hade vid den här tiden ett inte särskilt bra försvar, vilket mittbacken Rasmus Svensson förstärkte; han utgjorde egentligen det första steget mot dagens starka försvar. Jonas Axeldal var ett tag HBK:s supersub, snabb och med bra målsinne och gjorde många mål, men i MFF blev det inte lyckat och han har gjort sejourer i engelska division 1, italienska serie C, Öster och Häcken (om inte minnet sviker mig). Han minns kanske mest av den allmänne fotbollssupportern för att han under italientiden rådigt ingrep och hindrade spelarbussen från att krascha då chauffören insjuknat. Han spelar nu i Ängelholm i division 2 och bor söder om Halmstad.
Över huvud taget kan man säga generalisera genom att säga att MFF velat ha anfallare från HBK, HBK har valt försvarsspelare från MFF. Under ungefär samma tidsperiod, 1998-1999, så blev en svensk mästare tillika skyttekung lite för girig och valde pengarna istället för att fortsätta i en klubb där han var hjälte och för alltid inskriven i historieböckerna inte bara som skyttekung 1997 utan också för att ha gjort det förlösande ledningsmålet mot Ljungskile i guldmatchen, liksom att ha gjort fyra mål i Fredrik Ljungbergs avskedsmatch i HBK, alla på passning av just Ljungberg. Mats Lilienberg hamnade i Malmö, där hans storhet aldrig togs till vara, utan han kritiserades för bristande teknik och buades ut från läktarna. Kritiken blev skarp, mycket säkert beroende på att MFF degraderades till Superettan hans första år i klubben. Lilienberg är nu tillbaka i den allsvenska klubb där allt började för honom, TFF.
Lilienberg kamperade i MFF ihop med en annan gammal HBK:are, Niclas Gudmundsson. "Gudis" är värd en egen historia, och en sådan har faktiskt publicerats, i DN av alla ställen. Skriven av Offsides Mattias Göransson söker den svaren hur en tvåmålsskytt mot Parma i Cupvinnarcupen och målskytt mot England på Wembley kan tappa "allt" under en utlandssejour. Återkomsten till Allsvenskan och MFF blev dock inte någon nytändning för Gudis, utan även han drabbades av kritiken från supportrar och hamnade sedermera i Elfsborg där han inte heller lyckades återkomma i form. Gudis spelarbana ställer många fotbollssupportrar frågande men för en kvast så är det en i det närmaste hjärtskärande oförklarlig situation att det blev som det blev, han måste ju fortfarande ha den där lysande spelaren någonstans inom sig. Klart är att det knappast hjälpte honom att börja om i MFF. Gudis är idag lagkamrat med Jonas Axeldal i Ängelholm.
Inför säsongen 1998 så kapade MFF en back från sin trupp, för att han i dåvarande tränarens ögon inte höll måttet. Han hade under föregående säsong på sin vänsterbacksplats fått känna på malmöpublikens missnöje. Tommy Jönsson vann brons 1998, lilla silvret 1999 och blev svensk mästare 2000 med HBK. Han har under hela tidsperioden varit på gränsen till svenska landslaget.
Fortsättningen finner du i Del 2