Krönika: Svagheten ligger i oförmågan att kunna behålla en ledningen
För andra matchen i rad var vi där - i landet av förtvivlan och vanmakt. För andra matchen i rad tappade HBK mot en toppkonkurrent där segern bara skulle "i hamn". Och nu ligger inte avgörandet längre i våra händer.
När Afonso Alves kvitterade i den 81:e matchminuten i gårdagens seriefinal på Örjans Vall var det en signal till våra blåsvarta hjärtan som smärtade. HBK kan inte "döda" matcherna just nu. Och det kan mycket väl ha avgjort allsvenskan 2004.
Dyr läxa
Malmö kom, såg och fick med sig precis det resultat som laget behövde. Snacket kring Malmö Stadion innan matchen handlade om att MFF skulle ta tre poäng och hänga av HBK. Det blev en poäng och MFF hängde av HBK - om inte hela vägen så åtminstone en bra bit. För nu är det bara två lag som kan spela till sig guldet av egen kraft. HBK ÄR beroende av att MFF tappar poäng i någon match, samtidigt som vi själva inte gör det.
Men det är en väldigt onödig situation som vi har försatt oss i. Kvittering borta mot Hammarby var onödig och hade inte heller hänt om vi hade hållit upp spelet högre. Grunden är att presspel stressar, men får motståndarna anfalla på anfall och måtta sina inspel träffar de rätt till slut.
Resultatet 2-2 i går var rättvist, hävdar nog många. Det gör inte jag. 2-2 var inte mer rättvist än att MFF visade effektivitet och moralisk styrka när HBK inte gjorde det. Men det är andra hand. I första hand gav HBK MFF den här poängen. Oavsett hur jämn speldominansen var fördelad över matchen så hade HBK kunnat stänga den här matchen. Med rätt taktik efter paus. Att sjunka till utgångspositioner nära straffområdet med både backlinje och nära på mittfält också när det återstår 45 minuter är dårskap. Låter man dessutom bli att sätta press som HBK gjorde under långa stunder i andra halvlek så bjuder man in motståndarna i matchen - det är ofrånkomligt. Och en väldigt dyrköpt läxa.
Svag utdelning
Annars fick ju HBK matchen dit vi ville. Trots att HBK saknade Dusan Djuric, vår kreatör, supertalang och enda spelare vi inte kan ersätta i truppen, så hade vi ändå 2-0 i halvtid. Markus Rosenberg glänste som brukligt och hans 2-0 mål var en pärla. Och i vanlig ordning hade Malmös stora backar det svårt när HBK anföll efter marken och Preko och Rosenberg ständigt var i rörelse.
I målet var Conny Johansson tillbaka i storform, men det smärtar att Conny inte kan hålla klassen hela matchen. Kvitteringen var en målvaktstabbe av kolossala mått, inte bara för själva prestationen när Conny står och sover efter frisparken utan framför allt för de konsekvenser den får på resten av säsongen.
I två matcher har vi presterat kanonfotboll mot Malmö FF i år, en poäng har vi fått ut av det. Om fotbollen hade varit rättvis hade vi tagit minst en poäng på Malmö Stadion, och kanske tre i går. Fotbollen är tyvärr inte alltid rättvis. I går hånlog den mot oss.
Nu måste vi vinna borta mot bottenlaget Örgryte i nästa omgång. Inte bara för att hänga med i guldstriden, men även för att visa att det 2-0 som blev 2-2 på fem minuter hemma mot ÖIS inte var den melodi som skulle spelas resten av den blåsvarta höstsäsongen.
