Jönköpings Södra - Malmö FF3 - 2
Uruselt HBK föll mot Öis
Guldchansen för HBK bör rimligen vara ganska liten, sedan man i kväll förlorade mot ett motiverat och taggat Öis på Gamla Ullevi.
Det var en av de där dagarna när man liksom känner på sig att det inte kommer att funka. Alla järtecknen fanns där, från det oväntade skyfallet i eftermiddags (vars symbolik så här i efterhand nästan känns väl övertydlig) till det faktum att varenda trafikljus jag bekymmerslöst cyklade förbi på väg till Gamla Ullevi lyste rött.
Redan från början syntes det tydligt att HBK inte lyckats ställa om från de senaste omgångarnas toppmöten. Öis var pigga och rappa, medan HBK:arna såg yrvakna ut och led svårt av brist på fantasi i sitt spel. Eller rättare sagt; brist på någon tanke över huvud taget. Ingen höjde ens på ögonbrynen när David Marek krutade in 1-0 från dryga 25 meter efter en kvart.
Mittfältet var rena katastrofen idag. Turbo jobbade som vanligt på bra, men de övriga hade ingen bra dag. Anklev och Touma låg alldeles för högt upp i banan i hela första halvlek, vilket ledde till att både de och anfallarna blev avskurna från resten av laget, och de optimistiska långbollar som skickades upp nickades retfullt enkelt undan av ett Öisförsvar som inte ens behövde anstränga sig. Dusan Djuric har varit lysande så gott som hela året, men idag var han fullständigt under isen. Likaså Sharbel Touma. De båda sprang fel, joggade buttert runt och gav ett intryck inte olikt bortskämda småungar. Samspelet mellan Turbo och Dulle funkade inte alls, de trampade varandra praktiskt taget på fötterna och kom fel i varje närkamp.
Medan HBK-spelarna sprang runt planlöst, synbarligen förvånade över att inte bara kunna hämta hem tre enkla mot ett av seriens sämsta lag, hade Öis flera vassa chanser. Paulinho och Magnus Källander hade båda vassa distansskott, och den förre hotade ständigt med vassa djupledslöpningar.
Den enda vassa chansen HBK hade kom i en tilltrasslad situation i Öis straffområde efter en hörna. Två Öisbackar sprang in i varandra och bollen letade sig fram till en plötsligt helt ren Tommy Jönsson. Denne insåg dock inte hur fri han var, och vände och sköt i en rörelse - tyvärr rullade bollen någon decimeter utanför Dick Lasts vänstra stolpe.
I slutet av en fasansfullt usel första halvlek kallade Janne ned Magnus Andersson från de uppvärmande avbytarna, och det kändes bra att veta att ett byte var på gång i paus, sedan var det bara frågan om det var Dusan eller Anklev som skulle plockas ut för att flytta in Gnutten tillsammans med Turbo på innermittfältet. Då Björn stod för en del fina takter i slutet av halvleken kändes det som om det var den underpresterande Dulle som skulle få byta, men det var till slut ändå Björn som fick ta en tidig dusch.
Och lite grand lyckades man rycka upp sig. Man höll uppe spelet en smula bättre, fick lite mer ordning på passningsspelet och framför allt kom Mackan loss lite oftare på topp. Men ändå lyckades man inte få till några vettiga chanser - de enda av någon klass kom på hörnor, men inte heller de var särskilt farliga.
Efter hand försökte man flytta upp laget allt mer, samtidigt som Öis så sakteliga drog sig tillbaka för att slå vakt om sin ledning. HBK bytte ut en osynlig Preko mot Gunnar Heidar Thorvaldsson, man flyttade upp Emil Jensen, som varit helt ur slag på sin vänsterbackposition, till höger på mittfältet, där han tyvärr inte fick ut så värst mycket mer. Det kändes underligt att Torbjörn Arvidsson inte kom in - i det hårda fysiska spel som idkades på den extremt tunga planen hade hans imposanta närvaro kunnat vara guld värd.
Mitt under den värsta HBK-pressen hände så det absolut oundvikliga: nyinkomne Ailton bröt in till vänster i straffområdet, och när Tomas Zvirgzdauskas (en av få HBK:are som stod för en bra insats idag) närmar sig för att bryta drabbas han av kramp i benet och faller handlöst framåt, rakt på Ailtons ben - straff. Ailton tog hand om den själv, och visst blev det mål, med bara några minuter kvar. Bra lag har tur. Vilka är egentligen oddsen på att få kramp och ramla på en motståndare i straffområdet? Ytterligare några minuter senare försökte Ailton filma sig till en ny straff, men fick i stället helt riktigt se ett gult kort.
Öissegern kändes fullständigt rättvis, i motsats till deras poäng på Örjans Vall i somras. Särskilt i ljuset av den tycker man däremot att HBK-spelarna borde ha varit tillräckligt laddade idag för att uppbåda sitt bästa spel och vinna komfortabelt. Tyvärr tycks HBK i år inte besitta den förmågan. Som supporter är det alltid lika frustrerande att se sitt lag underprestera, och efter EM-uppehållet har det sannerligen varit melodin. På de elva matcher som spelats sedan början av juli har HBK tre segrar, fem oavgjorda och tre förluster. Det är givetvis alldeles åt helvete för dåligt för ett lag som trots allt spelar ut både Malmö och Hammarby i långa perioder, som man vet har högre kapacitet än vad något annat lag visat upp i Allsvenskan i år. Tyvärr är ju jämnhet också en essentiell ingrediens i vilket lag som helst som siktar på serieseger. Och HBK tycks inte besitta det.
Upp till bevis mot Trelleborg på onsdag. Det är dags att glömma bort guldet, glömma bort proffsdrömmar och landslagsspel och i stället fokusera på den framförvarande uppgiften - att vinna matchen. Vi vet ju att ni kan.
