Tio år sedan HBKs magnifika cupskräll
Idag är det tio år sedan HBK krossade italienska superlaget Parma med 3-0. Låt oss ta en lång promenad i minnenas allé.
Att jag skulle skriva om Parmamatchen till idag bestämde jag mig för redan för ungefär ett år sen. Jag lade till och med upp en artikel i SvenskaFans publiceringsverktyg med rätt datum, som en liten påminnelse. Jag skrev rentav en liten kommentar i artikeln, ifall mina kolleger skulle kika på den och undra vad det handlade om.
Den här artikeln kommer bli ett rent nöje att skriva - förhoppningsvis får vi också relatera det till nya cupframgångar.
Och det stämmer ju, alltsammans. Det är ett rent nöje att relatera till en av HBKs största och stoltaste stunder. Och vi får relatera det till nya, fantastiska cupframgångar. Årets cupknall är faktiskt ännu större - vi gick ju vidare mot Sporting och är som första svenska lag någonsin i Uefacupens gruppspel!
Men låt oss nu inte gå händelserna i förväg. I stället beger vi oss tio år tillbaka i tiden. Det var rått och kallt ute. Ace of Base och "Fiskarna i Haven" låg högt på Trackslistan. Och HBK var Sveriges poplag nummer ett (mind you, det här var innan Elfsborg gick upp i Allsvenskan igen). Niklas Gudmundsson och Niclas Alexandersson var heta som lava och bofasta i landslagstruppen, och även Jesper Mattsson och Robban Andersson hade fått smaka på det blågula äventyret. HBK var regerande cupmästare. Ett ungt och ytterst talangfullt lag, på spikrak väg upp. Stämningen var hög i det på den här tiden blåvita lägret. Den skulle snart bli högre.
Hösten 1995 härjade också kommunalstrejken i Sverige. Vid tiden för HBKs möte i Cupvinnarcupens åttondelsfinal med italienska Parma (hur man tog sig dit? Klicka här!) grasserade den i Halmstad och kommunalägda Örjans Vall var därför inte tillgängligt för spel. Vi trodde då - naivt - att det skulle vara en engångsföreteelse och tog det därför med något av en klackspark när det meddelades att matchen skulle spelas på Gamla Ullevi i Göteborg.
Själv hade jag tenta dagen efter matchen. En fredag. På högskolan strejkade man inte. Jag stod inför mitt livs dittills tuffaste akademiska utmaning och valde, trots att det skar i hjärtat, att stanna hemma med böckerna. Matchen gick ju ändå på tv och jag kunde spara in värdefulla pluggtimmar på bussresan. Ack, jag var ung. Ung och ovetande (fast inte om mekanik - det var jag grym på).
Vi bullade upp hemma i radhuset, med popcorn och vad annat som hör fotbollsmatcher på tv till. Stålsatte oss inför 90 minuter med Hasse Holmqvist-referenser till kända italienska vänner till Hasse Holmqvist. Vi beundrade de snygga, blåsvarta dräkterna HBK hade tagit fram för matcherna i Europa. Det var inte bara flyttandet av internationella matcher som förebådade vad som komma skulle. Kanske hade man tagit fram dem för att det skulle bli billigare; att chansen skulle bli mindre att tvingas använda reservställ. Vad vet jag. Snygga var de i alla fall.
Matchen började.
"Hjärtligt välkomna till Gamla Ullevi i Göteborg, där det ska bli cupfest - mellan Halmstad Bollklubb, för första gången på allvar ute i stora Europa, och Parma. Med Tomas Brolin."
Japp - de hade till och med en av Sveriges största genom tiderna på banan (In med Tomas i SvFFs Hall of Fame NU! Finns det plats för Ralf Edström så finns det plats för Brollan). Och massor av italienska stjärnor därtill. Och någon enstaka bulgar. Jag ska rentav ta och lista startelvorna. Det borde klargöra förhållandet lagen emellan något.
Halmstad:
1. Håkan Svensson
2. Joel Borgstrand
3. Torbjörn Arvidsson
4. Tommy "Hacke" Andersson
5. Fredrik Ljungberg
6. Jesper Mattsson
7. Anders Smith
8. Magnus "Turbo" Svensson
9. Niklas Gudmundsson
10. Niclas Alexandersson
11. Robert Andersson
På bänken - 12. Tomas Stierna, 13. Rasmus Svensson, 14. Peter Vougt, 15. Peter Lennartsson, 16. Björn Nordberg
Tränare - Mats Jingblad
Parma:
1. Luca Bucci
2. Antonio Benarrivo
3. Albert Di Chiara
4. Dino Baggio
5. Luigi Apolloni
6. Fabio Cannavaro
7. Nestor Sensini
8. Hristo Stoichkov
9. Massimo Crippa
10. Gianfranco Zola
11. Tomas Brolin
På bänken - 12. Gianluigi Buffon, 13. Massimo Brambilla, 14. Roberto Mussi, 15. Filippo Inzaghi, 16. Alessandro Melli
Tränare - Nevio Scala
I Italien, får tittana veta, är det journaliststrejk. Inga kommentarer i rutan alltså - italienarna får inte veta vad experterna tycker om den ovanligt offensiva uppställning som Scala presenterar. Inte heller vad de tycker om att Brolin startar - Brolin, som spelat väldigt sparsamt under upptakten av Serie A. Eller hur många av aktörerna på plan Hasse "Jag känner Påven" Holmqvist är personligt bekant med.
"Du det är inget dåligt lag de här vittröjade... parmaiterna ställer upp med? - Nej, de har ett brutalt starkt lag. Det är ett av världens bästa fotbollslag... skulle jag vilja säga."
Och det må vara svårt att tro när man beaktar den kamp dagens Parma AC utkämpar för att häng kvar i högsta serien i Italien. Så sent som i våras fick man spela en direkt avgörande match mot Bologna för att undvika nedflyttning och lyckades med det. Men i mitten av 90-talet var man stora - nästan störst. Milans dynasti som varit så oerhört stark under 90-talets början (när man bl.a. gick obesegrade genom en dryg säsong i Serie A) vacklade och Parma slogs med Juventus om vem som skulle vara tronpretendent. I den kampen hade Parma för närvarande övertaget, framför allt i kraft av segern över just Juventus i vårens Uefacupfinal. Två år tidigare hade man tagit sin första europeiska cuptitel genom att slå Royal Antwerpen i Cupvinnarcupfinalen på Wembley, och 1994 föll man på målsnöret i försöket att försvara sin titel, då Arsenal triumferade på Parken i Köpenhamn i en nervkittlande 1-0-match.
Hristo Stoitchkov beklagar sig. Jesper Mattsson i bakgrunden.
Stoichkov, Brolin, Zola, Baggio... man hade alltså dessutom tillgång till några av samtidens allra största fotbollsstjärnor. När man mötte HBK hade man rentav vågat lämna en superstjärna som Faustino Asprilla och rutinerade backklippan Minotti hemma i Italien. Och varför inte, med tanke på vilka man hade att ersätta honom med. Parma hade spets, bredd - och blick för talang. Fabio Cannavaro var redan så gott som ordinarie i Parmas backlinje, och på bänken hade man kommande storstjärnor som Buffon och Pippo Inzaghi. Och ja, det är så att det svindlar när man som HBKare tänker på det. Vad höll vi på med egentligen? Vilka i helvete trodde vi att vi var att bråka med de här halvgudarna?
"I år så är det många som förväntar sig att de ska ta hem ligan i Italien"
Tro fan det.
Parma började trumma på rätt så omgående. Benarrivo avfärdade Torbjörn Arvidsson utan större besvär och slog ett inlägg från höger, jag minns att jag hann tänka "jaha, nu börjar det...", men Alex, som vi kallade honom på den tiden, stod redo i straffområdet att resolut nicka undan bollen. Bra där. Tobbe vikarierade som vänsterback i den här matchen, eftersom annars givne vänsterbacken Fidde Andersson var avstängd efter mötena med Lokomotiv Sofia. Tobbes plats på innermittfältet togs av en ung talang som heter Fredrik Ljungberg. Mer om den unge mannen senare.
Från läktarna hördes publikens tillrop. Handklapp, hejaramsor. Det där var en rätt ny grej för oss Halmstadfans. Om man bortser från de sporadiska utbrott av supporterglädje som allt utom utdöda Blue Force stod för på extra laddade hemmamatcher. I samband med cupfinalen tidigare under året - på samma arena - sågs plötsligt en stor och åtminstone skapligt homogen klack som sjöng och hejade fram HBK. Kvastarna var födda. Det tysta Örjan hade börjat vakna till liv under säsongen, men ett sånt liv som publiken förde här - det var nytt. Alla var ju med och sjöng!
Håkan plockade enkelt bollen vid ett italienskt anfallsförsök, återigen Benarrivo. Studsade bollen, andades ut häftigt och sparkade ut. Håkan bar en riktigt fonky tröja den här kvällen, en lila sak med rosa och gult tryck på. Which was the style at the time.
"Halmstad är lite stabbigt, lite långsamt bakåt, men är desto snabbare framåt - det kanske kan bli kontringsläge. Robert Andersson, Gudmundsson... Mycket snabba spelare."
Vi nickade ivrigt i tv-soffan. Holmqvist fyllde i:
"Jag tror Halmstad ska försöka hålla några passningar inom laget, innan man slår de här avgörande bollarna."
På så sätt, menade han, kunde man stressa Parma för det är ju så frustrerande att inte få röra bollen när man spelar på bortaplan. Jag himlade med ögonen. Mot Parma? Som sagt - jag var ung. Och ovetande.
HBK ser faktiskt rätt pigga ut. Joel Borgstrand gör en riktigt snygg brytning och det syns att man har självförtroende och tillit till sina lagkamrater, både i det uppoffrande defensiva arbetet och i det gryende offensiva. I sjätte minuten rycker Alex på högerkanten och slår ett inlägg mot straffpunkten. Där når en Parmaspelare först till bollen, men den slås rakt på Ante Smith, som klipper till på volley. Och även om bollen går dryga tio meter utanför Buccis mål så börjar hoppet få bättre fäste. Hos oss soffpotatisar, hos fansen på läktarna, och helt uppenbart hos spelarna på plan. Och så - lång boll från Joel på högerbacken, enormt läcker skarv i djupled av Robban, och -
"Nu är det farligt, här kommer Gudmundsson, han har god fart, han kan göra mål, han skjuter, det är mål!! 1-0!! Ja!!!"
Det finns ett riktigt vackert klipp i matchfotot från tv, där Gudis efter målet sitter på knä med knutna nävar (man ser hur han säger Ja! Man hör det genom ögonen) och de andra spelarna springer fram till honom. Hemma på Ängsgårdsvägen hoppade vi som galningar upp och ned, sprang runt i vardagsrummet och tittade gapande på varandra. Va? Hur kunde det här hända? Händer det här? Jag menar – vi hade ju sett Blåvitt och vad de hade gjort i Europa, men de hade ju för farao sju VM-bronsmedaljörer i laget. Det här var ju HBK. Jag blev så spattig om en enda av våra spelare ens blev uttagen i landslaget att jag knappt kunde sova om nätterna.
Halmstad 1 – 0 Parma.
Det är ett sånt där mål som verkligen håller för ingående kritisk granskning. Ett mål i, faktiskt, världsklass. Gudis sticker direkt när han ser bollen på väg från Joel. Robban möter perfekt, skarvar fjäderlätt och med en urmakares precision fram bollen perfekt till Gudmundsson, som skaffat sig tillräckligt mycket yta och avstånd till backarna genom sin snabbhet, som väntar ut Bucci som kommer ut och sen trär bollen som genom ett nålsöga in vid bortre stolproten, alldeles mellan Bucci och lagkaptenen Apolloni. Världsklass - så sant som det var sagt.
I sekvensen som följer direkt på målet drar Cannavaro, besviken över att ha hamnat på efterkälken vid målet, på sig ett synnerligen välförtjänt gult kort när han river ned Ljungberg, som kommer stormande på djupet, lyft av den blodrusande självkänsla som nu fyller hela lagets hjärtan. HBK morskar upp sig, Parma flyttar upp. Tobbe slår en långboll upp mot mitten av Parmas planhalva.
"Bra mottagning av Gudmundsson, som inlett strålande... så en djupledsboll mot Robert Andersson, han är inte offside, det kan bli 2-0, han skjuter i mål! - Nej! Utanför!"
Gudis hade kämpat fram bollen till Turbo strax ovanför mittlinjen, Turbo slog en fin lång djupledsboll mot Robban. Och det var verkligen någon enstaka centimeter som skilde inspark till Parma från mål för HBK. Robban ville också vara med och leka. Bro was on.
"Herregud! Robert Andersson. En sån där chans får du inte mer i den här matchen"
Och vem kan anklaga Robert Perlskog för ett sånt uttalande? Vi trodde det knappt heller. Men det låg en air av, jagvetinte, magi?, i luften den här kvällen. Tobbe gör sin klassiska bicycleta-rensning på en lobb från Jesper Mattsson. Det var en sån kväll. Publikens jubel.
"Brassespark av Arvidsson? Jo jo. Nu är det många Halmstadspelare som höjt sin nivå ska jag säga. Men men - Robert Andersson. Så nära 2-0 undrar jag om Halmstad kommer igen."
Stoichkov och Brolin försöker återuppleva sina glory days med en version av den där frisparksvarianten från VM i USA, när Brolin gjorde 1-0 på Rumänien. Men HBK är ju inte Rumänien. Stoichkov får i stället en hörna för Parma som tack för besväret, i kamp med Turbo. På returen försöker Zola filma till sig en straff, men det har han inget för. En frustrerad Stoichkov sätter armbågen i ansiktet på Fredrik Ljungberg, utan att domaren gör något. Crippa får bollen, får fram den till Baggio, som skjuter, Håkan lämnar retur och bollen studsar fram till Brolin som med öppet mål - missar, från mindre än en meter!
Våra nerver blir ganska hårt prövade. Crippa drar på ett jätteskott från vänster som Håkan Svensson gör en enorm reflexräddning på. Joel och Jeppa har en snygg kombination i försvaret. Tobbe spottar upp sig alltmer på vänsterbacken. Stoichkov och Zola kommer i ett vasst läge och Perlskog hinner säga "Sådärja", liksom för att markera att 'nu börjas det' men vi i soffan hyssjar åt honom och visst, Zola skjuter tamt rakt i Håkans famn. Försvaret funkar allt bättre, och oavsett om det beror på skicklighet eller tur växer HBK-spelarnas självförtroende för varje Parmaanfall som inte resulterar i mål.
"Det skulle ju rädda den svenska fotbollsvintern lite grand, det känns ju lite tomt att inte ha nåt Blåvitt i år. Inget Malmö FF". Holmqvist invänder: "ja, men det är skönt också att det dyker upp ett lag som Halmstad då, att vi får lite mer eh.... en annan typ av fotboll. Vi har ju Blåvitts traditionella fotboll så att säga. Halmstad spelar en helt annan typ av fotboll. Jag tycker i och för sig om Blåvitts fotboll men det är kul att se ett annat sätt att spela på lite grand..."
Nej, Holmqvist tordes inte riktigt ta bladet från munnen och säga att Blåvitts framgångsrka spel faktiskt var rätt jävla tråkigt att titta på. Men nästan. HBK var fart och fläkt, med två lysande kreativa motorer på mitten i Ante och Alex, balanserat av två grovjobbare i Turbo och Arvid. Och förstås de två fartfantomerna längst fram. Blåvitt hade misslyckats att ta sig till Champions League den här hösten (föll mot Legia Warszawa) och behövde lite nya idéer. Det var redan klart att Mats Jingblad skulle ta över Blåvitt till hösten - vad vi inte visste ännu var att han skulle ta Alex med sig. Och det spelade ju verkligen ingen roll just nu. Särskilt inte just nu.
"Det är Gudmundsson, han är inte offside, han skjuter - MÅL!!!"
Hacke försökte emulera Tobbes spektakulära rensning med att rensa över axeln - inte riktigt lika snyggt - Ante får bollen, till Alex på kanten, in till Ljungberg, som drar två italienare och lägger tillbaka till Ante, som lägger en lång boll upp till Turbo på vänsterkanten. Turbo bryter in, ser att Gudis sticker på djupet, lägger en instickare bakom Cannavaro, Gudis får den, tittar upp, och bredsidar in 2-0 i nästan samma nätmaska som 1-0-målet och publiken vrålar. Gutturalt, primitivt. På Ängsgårdsvägen välte soffan nästan över ända när vi alla flög upp i samma sekund, vrålandes nära nog lungorna ur oss.
"Niklas Gudmundsson 2-0!"
Gudis vill ta hela världen i sin famn efter ett av sina två mål.
Hasse Holmqvist misstänkte offside, och det må vara hur det vill, 2-0 var det. Det kunde ha blåsts av för offside, det kunde ha blåsts för en misstänkt hands på Turbo, men det stod 2-0 för de elektrikerna, charkuteriarbetarna och lastbilschaufförerna från Halmstad mot de italienska superstjärnorna. Är bollen rund? Den är så jävla rund att det fattar du inte.
Stoichkov faller ihop som ett korthus när Hacke når högre än honom på en fladdrig lobb från Brolin. "Nu är det mål!" hojtar kommentatorerna och vi anar en konspiration. Jag började tänka på Stoichkovs frispark mot Tyskland i VM-kvarten året före, när han extremt läckert skruvade den över den tyska muren och in vid målvaktens vänstra stolprot. Stoichkov, inte orättvist vald till Europas bästa spelare året före. Vinnare av guldskon. Men frisparken tog rakt i muren och sen fick HBK frispark i eget straffområde. Ingen fara på taket här.
HBK! (klapp, klapp, klapp)
HBK! (klapp, klapp, klapp)
Parma ökar igen. Ska HBK kunna hålla tätt bakåt in i halvtid? Kom igen, kom igen. Stoichkov misslyckas med ännu en Brolin-mot-Rumänien-frispark, denna gång i samarbete med Crippa. Stoichkov sänker Ljungberg än en gång utan åtgärd från domaren och Robban får ett gult kort för gnäll (va?? Robban? Han skulle aldrig gnälla!). Arvidsson bryter rutinerat in framför Baggio, trillar och får frispark i ett skapligt Parmaanfall. Håkan Svensson briljerar. Gång på gång.
Trots brister i teknik jämfört med sina motståndare håller HBK hela tiden minst jämna steg på Parma. Defensiven är solid, spelvändningarna snabba och relativt lättviktiga Ante SMith och Fredrik Ljungberg håller Brolin och Stoichkov kort på innermittfältet, på ren löpvilja och envishet. Stjärnorna i Parma får ingen tid på sig, och deras anfallsspel kommer av sig gång på annan. Jingblad - Scala står minst 1-0. PArma har elva superstjärnor, HBK har ett enormt lag. Lite som i Bamse - en sticka är lätt att bryta av, men elva små stickor på en gång? Det är svårare.
Hacke drar lite nonchalant iväg en frispark från 35 meter går spikrakt mot krysset och "Bucci får ligga som en glasspinne uppe i krysse' å peta undan 'en".
Ljungberg dribblar retfullt enkelt av Stoichkov efter hörnan (Tänk så här - hade du varit Stoichkov - hur i hela friden hade du inte anklagat Sverige och svenskarna för gud vet vad efter att ännu en gång förnedrats av dem i VM-kvalet tidigare i höstas? Det är okej för mig om Stoichkov hatar Sverige. Jag kan förstå honom). Sen tar första halvlek slut och nästan alla telefonsamtal jag ringer i paus går i stort sett ut på att jag och den jag ringt sitter och garvar ihop i två minuter innan vi säger "haha, okej, vi hörs efter andra".
Parma plockade ut Zola och satte in Melli. Melli, som var den store stjärnan i anfallet under Parmas väg upp mot toppen, och som sedan lämnade för Milan säsongen 94/95, men succén uteblev och han återvände till mammas gata på Ennio Tardini. Det första Melli företog sig på Gamla Ullevi var att ta sig fram till ett farligt läge i HBKs straffområde och tvinga Håkan Svensson att göra en fenomenal fotparad.
"Det blir ju viktigt för Halmstad här nu, att inte släppa in något mål. För att ett mål på bortaplan betyder ju väldigt mycket, det innebär ju i praktiken att, eh, de kan vinna med 1-0 hemma", filosoferade Holmqvist. "Det finns ju ingenting som säger att Halmstad inte kan göra ett mål till... med det här blixtrade kontringsspelet, med Gudmundsson och Robert Andersson längst fram, kontrade Perlskog nyktert.
Det ligger nåt i det han säger, konstaterade vi där hemma. Samtidigt som vi fruktade att Parma skulle kunna vakna till ordentligt i andra, medan HBK ju faktiskt kunde mattas. Eller var HBK så här bra på riktigt? Än så länge höll man emot, och Parma såg nog rentav lite försiktigare ut - vid det här laget visste att vara beredda på det värsta. Brolin gick av banan till förmån för Inzaghi.
"25 minuter kvar - 2-0 till Halmstad", sa Perlskog med ett klentroget skratt. "Om Halmstad är lite kyliga nu så tar'om, tar de lite tid på sig, när se ska slå ut insparkar och sånt, som Svensson gör här, det är rutinerat", analyserade Halmqvist världsvant samtidigt som Håkan sparkade ut efter att Melli hade skjutit över från nära håll.
Och allt eftersom tiden blev längre liden blev italienarna mer och mer stressade. Förlora här? Mot dessa kantiga nordbor? Förmodligen lika sannolikt som att HBK säsongen 2005 skulle falla hemma på Örjan mot en nykomling tre måls marginal. Med två mål att gå på skulle HBK ha ett bra utgångsläge inför returen i Parma. Kan vi kontra in mål hemma kan vi definitivt göra det borta. Eller?
Gudis snor åt sig bollen framför Di Chiara med en svepande fotrörelse. "Starkt av Gudmundsson." "Oj oj oj oj." "Men det här är ju inte mycket att blåsa för! Han blir ju varnad till och med." "Ja." "Men det här är ju märkligt." "Ja, det här förstår jag inte över huvud taget. Som jag uppfattar det så spelar... så glidtacklar Gudmundsson och spelar bollen vidare. Och sen så kommer Benarrivo in alldeles för sent. Ja här seru [på reprisen]... där spelar han bollen. Och där kommer Benarrivo efter. Det finns ju inget fel i det. Att han sen tillomme blir varnad, det är ju mycket märkligt."
Holmqvist missade att det var Di Chiara som filmade, men han hade rätt i det var helt fel att varna Gudis. Den missen från domarens sida innebar dessutom att Gudmundsson, som redan hade en varning med sig från första omgången, skulle missa returen. "Bedrövligt för Halmstad", som Perlskog så träffande uttryckte det. "Ja", fyllde Holmqvist i, "och bedrövligt av domaren också".
Det var inte bara domaren som var grinig - Parmaspelarna var rätt låga. Så vad kunde HBK göra annat än att sänka grinollarna ytterligare? Hacke nickade undan ett halvdant uppspel från Sensini, Arvidsson förlängde ut mot kanten, Melli plockade upp bollen, men höll den bara någon sekund, för sen kom Turbo med en fantastisk och benknäckande glidtackling, chippade den sedan över en liggande Melli och löpte upp längs vänsterkanten.
"Cirkusnummer av Svensson - vilken vilja!"
Turbo söker sig in mot mitten, fortfarande i full fart och med bollen vid fötterna. Till vänster löper Gudis loss och Turbo slår en hård passning...
"Gudmundsson till vänster - lite för brant... Gudmundsson in i straffområdet, han har folk med sig, slårdenmotsförstastolpen det är mål!!! Det är mål!! Det är Robert Andersson och det är 3-0!!" "Otroligt!"
Helt plötsligt hade Gudis hela vänstersidan för sig själv, kunde avancera inåt och slå bollen rakt på framrusande Robbans högerfot varvid den förpassades stenhårt upp i nättaket bakom Bucci och hela jävla Västsverige liksom skälvde innan det massiva, kollektiva vrålet kom. Perlskog var lika exalterad som alla vi andra:
"I DEN SJUTTIOFEMTE MINUTEN! GÖR HALMSTAD TRE NOLL! MOT PARMA!"
Resten av matchen är liksom en sorts dis - antagligen var mina ögon så tårade att jag inte kunde se ordentligt. Jag har vaga minnen av ett par Parmachanser som Håkan utan större mankemang avfärdar. Och Jeppa hade en riktigt bra nick bara någon decimeter över ribban. Mussi dyker upp på plan - har någon gått ut? Svårt att säga. Perlskog konstaterar att Parma aldrig har släppt in så här många mål i en Europacupmatch tidigare. Turbo fortsätter att briljera. Ante håller undan för fyra Parmaspelare. "Smith vänder som en Finlandsbåt ungefär men... han får med sig bollen", garvar Perlskog och förminskar Antes insats mer än vad som var motiverat. Nåja - än sen.
Sveriges stolthet! (klapp, klapp, klapp)
Sveriges stolthet! (klapp, klapp, klapp)
"Det går inte att spela så mycket bättre än vad Halmstad har gjort idag, de har ju spelat... ja, flyt också så klart, men... men det är ju ett av världens bästa klubblag de spelar emot, så att... och spelar ut stundtals."
Vi var helt deliriska. Om detta kunde hända, var fanns då gränserna? Fanns det något man inte kunde klara av, om vårt lag kunde spöa smutsen ur ett av världens åtminstone tio bästa klubblag? Jag var inte ens tjugo fyllda, och insåg den här kvällen att världen var mitt ostron, redo att slukas. Man sätter sina egna gränser. Det hade HBK visat med all önskvärd tydlighet.
Det återstod bara någon minut. Ordföranden Stig Nilsson syntes stå och studsa bredvid spelarbåset och jag insåg att HBK faktiskt inte hade gjort ett enda byte. De här elva grabbarna klarade av detta alldeles galant - och utan att ens behöva hämta andan. Och så blåste Bernd Heynemann av och det var slut:
HBK - Parma 3 - 0
Mål: Niklas Gudmundsson (7, 29), Robert Andersson (76)
Domare: Bernd Heynemann, Tyskland
Publik: 9 306 (på Gamla Ullevi)
