Alla vill till Himlen: Jag är beredd på att bli hatad
"Killen har hat i blicken. Ett hat som jag känner igen från helt andra sammanhang. Från demonstrationer där killar traskar runt i uniformer och hyllar massmördare och konspirationsteoretiker."
Hade sovit över hos syrran i Halmstad efter en sjuhelsikes resa från Stockholm. Anlände Laxstan sent och lämnade den tidigt nästa morgon. Bussen gick klockan 05:52 från Österskans med byte i världsmetropolen Lidhult är ett tecken på två saker: 1. Min dåliga framförhållning vad det gäller bokningar av tågbiljetter. 2. Det där med körkort, alltså, fan vad korkad jag var när jag var 18 och hade tid med sådant.
Hamnade i Ljungby Klockan åtta på morgonen stod jag i en aula med plats för trehundra elever. Av en slump, inte alls inplanerat faktiskt, hade jag min HBK-piké på mig. Hade inte ens tänkt på det själv förrän då några gymnasiekids sätter sig på första raden.
- Fy fan vad äckligt, säger en kille.
Först tror jag att han har ätit något äckligt till frukost eller att någon av hans kompisar dragit något pubertalt skämt. Mina teorier grusas snart.
- Fy fan, jävla äckliga HBK, kolla på honom. Äckligt!, säger han.
Jag befinner mig i Kronobergs län. Mina förutfattade meningar om regionen säger Öster, Peter Wibrån och Division 1 södra.
- Jaja. Det går ju inte så bra för Öster, säger jag.
- Öster? Vad fan menar du med det?, undrar killen upprört.
Han låter jävligt aggro nu. Jag fattar att mina förutfattade meningar ännu en gång har svikit mig men jag kan inte låta bli.
- Ja, det kan ju inte vara lätt att hålla på ett lag som håller till i gärdsgårdsserierna, säger jag.
Killen har hat i blicken. Ett hat som jag känner igen från helt andra sammanhang. Från demonstrationer där killar traskar runt i uniformer och hyllar massmördare och konspirationsteoretiker.
- AIK! Din jävla HBK-hora. AIK!, skriker han till mig.
Han sitter och skakar nu. Jag har retat upp killen som fan. Det är tidigt på morgonen och jag är lite för provokativ för mitt eget bästa.
- Jaså AIK? Det gick ju bra senast vi möttes…, säger jag.
- Det var tur, ni hade sån jävla röta, muttrar han.
Killen har fortfarande hat i blicken. Hans polare börjar se obekväma ut.
- Så det där om att vi vann spelet på innermittfältet… Anel Raskaj, känner du till honom?, undrar jag.
- Jag skiter väl i era jävla HBK-horor, säger han.
Flera elever strömmar in i aulan. Jag lämnar provokationerna därhän. Under föreläsningen som handlar om källkritik, fördomar och rasism pikar jag AIK bara fem-sex gånger. Elfsborg pikar jag säkert dubbelt så många gånger. Har ingen aning varför.
På bussen tillbaka mot kusten kommer jag att tänka på den där killen igen. Det var länge sedan jag träffade en sådan där supporter. En som får hat i blicken när en annan allsvensk klubb kommer på tal.
Visst, jag kan nog säga att jag hatar IFK Göteborg. Men att börja kalla folk för ”hora” och sånt… Något har gått snett, tänker jag.
Eller är det bara så att jag aldrig har varit med om det tidigare? Det var i alla fall jävligt längesen. Fick jag kanske uppleva något som IFK:are, bajare, AIK:are, djurgårdare och andra är med om dagligen?
Jag menar, HBK är ju den där lite ”gulliga” klubben, den som ingen hatar. Den som ingen vill bli av med (förutom då de få överlevande halmianer som ännu inte är senildementa).
Det känns ovant som HBK:are att vara hatad. Men kanske ska vi vänja oss. Premiären närmar sig och utmanar vi de ”stora” i år kanske vi får vänja oss vid hatiska AIK:are och andra stollar.
Så länge jag inte får en smäll på käften är jag beredd att känna det hatet.