Alla vill till Himlen: Läktartränaren vet bäst
Det bästa med att vara supporter är att man alltid har rätt, eller hur? Läktarplatsen är tryggare än tränarbänken. HÄB tar tillfället i akt att dra full nytta av detta faktum.
Jag kan egentligen väldigt lite om fotboll. I HÄB-redaktionen finns eller har funnits en kille som är steg 3-utbildad, en som faktiskt spelat i HBK tills han var 15 och en som spelat fotboll i lägre divisioner i snart tio år. Medan mina egna erfarenheter begränsar sig till pojkåren i Leikin och ett par b-lagssäsonger i Gais (Gullbrandstorps AIS, så klart, inte de där andra charlatanerna). Och höjdpunkten är nog ändå den där gången då jag skruvade in en högerhörna rätt i krysset i en korplagsmatch 1994. Utöver det är obehagligt många timmar i tv-soffan framför Tipsextra, Uno Kryss Due och deras efterföljare min skola.
Så jag är en fotbollsskribent med begränsade resurser i avdelningen fotbollskunskap. Men ni vet hur det är. Man sitter där på läktaren (eller i soffan), man gör sina observationer och man anar att de åtminstone har en viss relevans. Så när jag nu ändå är här skulle jag vilja passa på att framhålla några saker som jag skulle vilja se införlivade i favoriternas spel i år. Saker som jag säkerligen vid oräkneliga tillfällen tjatat och gnatat om förut, men som i mina läktartränarögon tål att upprepas.
Rejält och resolut
Jag vill se ett rejält försvarsspel, där spelarna satsar ordentligt för att vinna bollen. Ett uppoffrande försvarsspel, där man inte tvekar att ta en smäll för att få undan bolljävlen. Ett exempel från i fjol som fortfarande får mig att rysa lite är när man inte rensade undan bollen vid den där situationen mot MFF, där Jonathan Johansson gick in med dobbarna före mot Bahne och hela HBK slutade spela eftersom frisparken var solklar - men domaren blåste aldrig, och Johansson skämdes inte mer än att han nänndes peta in bollen. Jag vill se - och här vill jag gärna flika in en ursäkt till Tommy, Tomas, Peter, Markus samt deras familjer och/eller respektive - mittbackar som hellre lider en kindbensfraktur när de krockar med sin kollega i kampen för att rensa än genomlider nesan att handfallet stå där och mumla "Meh, jag trodde att du skulle ta den...". Efter Elfsborgs första mål i lördags borde den läxan sitta där den ska.
Snett inåt bakåt
Det är något visst när en ytter tar sig ned till kortlinjen, avvaktar, kanske drar en back och bredsidar bollen snett, inåt, bakåt, där en frejdig medspelare kommer på djupet, utan att försvararna, som blixtsnabbt tvingas skifta fokus, hinner registrera dem på näthinnan, och sular upp bollen i nättaket. Vi har fått se det några gånger. Mini och, var det väl, Robban låg bakom ett sånt mål mot Norrköping för en massa år sen, som fortfarande inte har lämnat min näthinna. Vi har fått se fler såna mål sen dess, men inte så många. Frågan är varför. Det är ju inte så att möjligheterna inte har dykt upp. Yttern har tagit sig ned till kortlinjen. Han avvaktar, försöker dra sin back, och bollen går till inspark. Eller kanske hörna. Eller så slår han ett inlägg längs kortsidan som målvakten i 99 fall av 100 plockar. Samtidigt löper medspelare in i straffområdet, med kliande vrister. Lägg bolljävlen snett inåt bakåt, unge man.
Friläge = mål
I fjol fick vi bland mycken annan god fotbollsunderhållning se Dusan Djuric, ensam med målvakten, runda densamme och lyfta in 2-1 förbi två försvarare. Det är en syn vi inte är bortskämda med. Helt ovetenskapligt och utan en solid undersökning som grund har jag fått känslan av att HBK inte har varit så vassa på att sätta frilägen de senaste säsongerna. Pratar jag i nattmössan? Kanske. Man ska inte utesluta det. I fjol hade vi ju dessutom Emra Tahirovic, som gjorde ett par mål som motbevisar min tes. Men både Emra och Dusan har lämnat Örjan, och om sanningen ska fram satte ingen av dem alla lägen som gavs heller. Förra året hade HBK på träningarna en tävlng som hette "Guldskon". Den gick ut på att alla avslut som togs på träning bokfördes, och skarpaste skytten belönades varje månad. Den förste vinnaren var Micke Rosén, som sedermera gjorde sin bästa säsong i karriären, åtminstone målmässigt. Över huvud taget blev det tydligt att spelarna överlag hade blivit bättre på att avsluta. Kanske är det dags för en liknande tävling, med fokus på frilägen. Målvisualisering, fokus, koncentration. Nästa gång Ajsel eller Arvidsson spelas fri vill vi se bollen borra sig in vid ena stolpen. Think it - live it.
Farliga fasta
Förr i världen hade vi Micke Svensson och Petter Hansson i laget, och uttrycket "tre hörnor straff" var väl en rätt bra beskrivning av utdelningen. Möjligen var den rentav något bättre. Varje fast situation var en rejäl farlighet. Idag har vi Tomas Zvirgzdauskas och Peter Larsson, vi har Tommy, Texas och Gus. Ajsel, Seb och Tim. Ändå gör vi inte lika många nickmål på fasta situationer. Varianten med en skockhörna, där alla spelare som är uppe på hörnan samlas i området direkt framför mål, har gett viss utdelning, men man borde kunna prestera ännu bättre. Är det läge igen för "kedjehörnan", den som Tyskland så framgångsrikt använde i VM 2002 och som innebar Miroslav Kloses internationella genombrott? För att lyckas med den behöver man spelare med dels spänst och/eller lagom längd, dels tajming. Och det har vi ju. En eller ett par bolleverantörer med känsliga fötter. Ja, det har vi också.
Du håller inte med? Du tycker att jag är pretentiös och dum? Bara lugn. Du är varmt välkommen in till läktartränarnas viplounge för att fortsätta diskussionen. Klicka bara på ikonen för "forum" här till höger. Vi ses!