Lantmän levererar: Situation Sportbladet
De båda tabloidjättarna har under de senaste dagarna gett ut sina allsvenska bilagor för året. I vanlig ordning rör det sig om underhållande läsning.
Expressens allsvenska bilaga dök upp redan förra veckan, varför de missar de allra sista övergångarna (transferfönstret stängdes ju först i torsdags). Dessutom är tidningen i vanlig ordning när det gäller de allsvenska bilagorna nedlusad med stavfel. Är det verkligen så knappt om tid? Analysen är dock oftast intressant. Mats Olsson, Hans Linné och Olof Lundh är alla seriösa fotbollsskribenter, och de tar framför allt sina läsare på allvar. Samtidigt blir det aldrig djuplodande, eftersom formatet inte tillåter det. Lättsam underhållning med vissa intressanta inblickar - varken mer eller mindre.
Idag kontrade Aftonbladet med sin bilaga. Även här handlar det om underhållning. Men inte riktigt på samma sätt som Expressens bilaga. Inte heller är det den sorts fotbollsunderhållning som allt som oftast förekommer i tidningar som Offside och World Soccer - i stället bjuds vi på ett fyrverkeri av självupptaget navelskåderi och tokroliga dumheter som att "Söderstadion har den mest fotbollskunniga publiken" - jag kommer att tänka på ett välbekant Nelson Muntz-citat. Att förra årets allsvenska var den sämsta någonsin är givetvis en vedertagen sanning hos svensk fotbollsjournalistiks intelligentia (frågan är bara var Sportbladets fotbollsredaktion höll hus under exempelvis större delen av 90-talet (eller 2001!!!) - för inte var de här hemma och såg på fotboll).
I år fick vi tyvärr inga guldkorn som Jeffrey Aubynn med guldmålad vänsterfot eller ett gäng inoljade Dif-hunks (den där mimshowen på fotbollsgalan överraskade ingen). Lite Dressman-estetik får man sig ändå till livs vid presentationerna av de allsvenska lagen. I de flesta lag har man hittat en enskild stjärna att göra en feature på (Gefle, HIF, Kalmar, Landskrona och Sundsvall saknar tyvärr den star quality man hittar hos exempelvis Petter Andersson och Håkan Mild). Som sagt, det är ganska långt från klassikerna, men en bild på Bajens Petter Andersson med jaktbössa och texten "Söders storskytt jagar guld" uppfyller ju åtminstone i teorin de förväntningar man har på en fotbollsbilaga från Aftonbladet. Även ett uppslag med Häckens Stig Töfting sittandes i MC-ställ och gulsvartrandig tröja på en HD ("Hisingens Ängel" - snärtigt) får väl sägas kvala in.
Vore jag Elfsborgssupporter skulle jag nog störa mig en hel jävla del på att varenda mening om laget i hela tidningen handlar om Anders Svensson. Två feature-artiklar om Sveriges mest kände taco-aficionado - inget alls om supertalangen Samuel Holmén. Inte ens ett ord om frisyrmodet i Borås (årets antal vaselinluggar i klubben måste rimligen vara det lägsta sedan 1993) får man. Är Sportbladets fotbollsskribenter alls medvetna om att Svensson kommer till Sverige först i sommar? Innan dess hinner de gulsvarta spela tolv matcher - det är knappt halva serien.
Mitt eget HBK avhandlas milt sagt styvmoderligt. Egentligen är det inget jag tar någon större notis om - därtill är jag alldeles för van. Men det känns lite fattigt när man håller inne med bilagan tills alla övergångar är klara, och sedan ändå inte har med ett ord om Mamadu Bah eller vitryske landslagsmannen Sasjtjeka i lagpresentationen. I förteckningen över träningsmatcher saknas de resultat som kom in efter slutet av februari. Och ärligt talat Sportbladet, tror ni verkligen att svårt knäskadade Martin Fribrock kommer att spela många matcher som vänsterytter (eller jag vet - alls???) i år? Smaklöst.
Allra mest underhållande är som vanligt Lasse Sandlin. Jag vet att jag har träffat honom i pressrummet på Örjans Vall vid minst ett tillfälle, men jag har ändå svårigheter att ta till mig att han skulle ha befunnit sig utanför Gröne Jägarens väggar de senaste femton åren. Hans inledningskrönika ägnas åt en tårdrypande genomgång av hur mycket Stockholmsfotbollen betyder för världen. Minnesbilder av hur han och Kjell Jonevret äter kall ärtsoppa (har de ingen mikrovågsugn på Jägaren?) och förfasar sig över att tre västkustlag toppade tabellen i höstas. Hur ska fotbollen överleva utan medgångsåskådare på Stadion och Råsunda? Tesen är något luddig, men som jag uppfattar det är det "välgörande" (läs: vitalt) för "[fotbolls-]intresset i HELA landet om någon eller båda av Djurgården och Hammarby också fanns med i guldresonemanget redan från början". På ren svenska - utan Stockholmslag i toppen är allsvenskan ointressant. För HELA Sverige.
Det är inte bara så enkelt då, att framgångsrika Stockholmslag ökar intresset bland marginalsupporters i huvudstaden och därmed helt enkelt - och det här är min tes - rättfärdigar Sandlins gigantiska skygglappar gentemot all fotboll utanför 08-området?
Att Aftonbladet inte låter duktiga skribenter som Jennifer Wegerup, Michael Wagner, Simon Bank och Stefan Alfelt ta mer plats är något av ett mysterium. Men jag ska inte klaga - hade de fått det hade jag troligtvis gått miste om en av årets små humormässiga höjdpunkter. Tack Lasse och Ronny!
