Lantmän levererar: En sista blick bakåt
Säsongen 2004 var en fantastisk överraskning som slutade med en stor besvikelse. I backspegeln är det dock de positiva minnena som lyser överlägset klarast.
Ärligt talat, hur många trodde att HBK skulle vara med och slåss om guldet ändå in i sista omgången i fjol? Tänkte väl det. Visst hoppades vi på medaljstrid - det är klart. Vi visste ju att laget hade potential. Att den var så stor och att den skulle realiseras så snabbt var det däremot väldigt få som kunde gissa.
Efter den inledande 5-2-segern borta mot Örebro manade åtminstone vi som varit med förr till lugn - njut av ledningen så länge den varar, men räkna inte med den. Men det fortsatte - och fortsatte. Efter åtta spelade omgångar hade vi bara tappat två poäng; i bortamatchen mot IFK Göteborg - där vi var värda segern. Samtidigt hackade storfavoriterna MFF:s motor så smått. Efter nio omgångar var det dags för EM-uppehåll och för HBK återstod därmed bara att möta GIF Sundsvall på Idrottsparken innan man kunde gå till EM-vila i serieledning - för marginalen var redan så god att även vid förlust skulle man toppa tabellen.
Att slå Sundsvall på deras hemmaplan är emellertid inte så "bara". Sedan Giffarnas återkomst till Allsvenskan 2000 har HBK bara besegrat dem borta en gång - när de var nykomlingar och HBK sedermera blev mästare. Mötet i fjol blev en tät, bister tillställning där hemmalagets unge talang Kalle Ljungberg gjorde enda målet efter en markeringsmiss. Sju segrar, en oavgjord och en förlust - givetvis ändå en fantastisk rad för ett lag som före säsongen tippats tillhöra ett snudd på hysteriskt anonymt mittenskikt.
Efter EM-uppehållet var det vår tur att gå lite sämre. Det började med en katastrofal första halvlek hemma mot regerande mästarna Djurgården. I andra halvlek av samma match lyckades man visserligen resa sig och kvittera på övertid efter en otrolig kämpainsats, men signalen var tydlig - HBK skulle få en betydligt tuffare resa under resten av säsongen.
Denna insikt fördjupades ytterligare under de kommande omgångarna - det skulle ta ytterligare tre matcher efter nödropet mot Dif innan HBK tog sin första seger efter EM-uppehållet. Den kom hemma mot toppkonkurrenten Hammarby en tisdag i slutet av juli. Det var en underbar match. Massor av folk på läktarna, Halmstad och Örjans Vall i full sommarskrud och HBK vann med 2-1, efter ett sällsynt (och snyggt!) mål av trotjänaren Joel Borgstrand och ett påpassligt segermål av succélånet Markus Rosenberg. Men mest minns vi matchen för att det var vår hjälte Mikael Nilssons sista i HBK-tröjan innan han lämnade oss för Premier League och Southampton. Inte ett öga var torrt när Micke avtackades och tackade publiken för fem fina år.
I matchen efteråt expedierades Landskrona BoIS enkelt på bortaplan med 4-0, men sen blev det svårare igen. Förluster mot bottenlag som AIK (1-2 hemma) och Öis (0-2 borta i säsongens sämsta HBK-match) minskade vårt hopp om guldet, då MFF gick bra och även IFK Göteborg började få ordning på sitt spel. Faktum är att HBK bara lyckades skrapa ihop 14 poäng på de elva första omgångarna efter EM-uppehållet - mot 22 på de första nio.
Vändningen kom med en enkel storseger borta mot Trelleborg - ännu en 4-0-seger i Skåne. Men det hade egentligen börjat ett par omgångar tidigare. I den 19:e omgången spelades ett toppmöte på Örjans Vall - HBK mot de före säsongen solklara guldfavoriterna Malmö FF. Gästerna lyckades till slut få med sig en poäng, men det var på håret. HBK:s mål gjordes av en viss Markus Rosenberg - MFF-talangen som tröttnat på bänknötandet och de ständiga kraven på omedelbar prestation i moderklubben. I HBK fick han genast förtroendet - och tillåtelse att misslyckas. Markus spelade bra hela säsongen, men det var i matchen mot MFF som han verkligen började lysa. 2-0-ledningen för HBK i paus var frukten av två lysande Rosenberg-mål och det rådde ingen tvekan om hur nöjd han var över att ha visat MFF:s lagledning att de underskattat honom.
Rosenberg gjorde fem mål under seriens 18 första omgångar - under de återstående åtta omgångarna satte han ytterligare nio. Det kanske allra snyggaste kom i den näst sista omgången mot Helsingborg på Olympia. Anfallskompisen Preko spelar en löpboll i djupled och Markus håller i den i kamp med en HIF-försvarare. Han löper in i straffområdet till vänster, fortfarande i kamp med försvararen men med bollen under kontroll - och klippte till med vänstersläggan, rakt upp i bortre krysset. 2-0 och tvåtusen Kvastar på läktarna vrålade ut sin glädje. Det blev till slut seger med 2-1 - och blåsvart serieledning inför sista omgången.
Efter det missade guldet kände de flesta av oss en viss bitterhet. Om inte Håkan Mild hade varit avstängd i förlustmatchen mot MFF i näst sista omgången... Blåvitt spelade ju med elva gubbar på egen planhalva efter att de fått en tursam straff mot oss i sista matchen... Niklas Skoog slängde sig för att få MFF:s avgörande straff mot Elfsborg... Men allt det där är ju bara nys. Det finns inga om. Visst, det är omöjligt att ha det stora perspektivet på den sista matchen - den är ju egentligen inte mer avgörande än vad den första är. Men man kan sitta och älta dessa om hur länge man vill, man kan förbanna Håkan Mild och Kalle Svensson och deras anhang hela vägen till hades, helvete och gehenna om det får en att må bättre - någonstans är det ändå så att om det är något man ska lära sig av att vara fotbollssupporter så är det ju att kunna hantera en förlust!
Himlen rämnar inte om ditt lag åker ur. Ett missat guldläge är inte skäl nog att vilja dö. Fotbollen är stor, vacker och mäktig, men den behöver inte bara vara ett självändamål. Det är ju vad den blir om vi inte tillåter oss en viss distans. Och visst är den värd mer än så?
* * *
Känslan vid Björn Anklevs första mål i 5-3-rysaren mot Landskrona BoIS. Vid Sharbel Toumas matchavgörande 3-1 borta mot Kalmar. Vid Tommy Jönssons kvittering på fem minuters övertid mot Djurgården. Vid Mackans andra mål mot Malmö på Örjans Vall - när dånet gjorde mig lomhörd under hela halvlekspausen. Vid Tommy Jönssons (igen!) nickmål hemma mot Kalmar, i den kalla, leriga höstmatchen.
Vid Dusan Djurics något tursamma - men icke desto mindre fantastiska! - ledningsmål i sista omgången mot IFK.
* * *
HBK gav oss som följer dem så många vackra minnen under 2004. Så många underbara ögonblick, som vi aldrig kommer att glömma. Hur skulle man möjligen kunna se tillbaka på den förra säsongen, utan att känna glädje? Glädje över alla fina stunder - och över att veta att vårt lag är Sveriges allra finaste fotbollsförening.