Lantmän levererar: Premiär!
Dags att rulla ut den röda mattan - det är allsvensk premiär! Premiär! Premiär!
Jag lider redan till vardags av vad som rimligen måste kallas vuxendamp. Så här när premiären nalkas blir en sådan åkomma etter värre. Det går knappt att sitta still. Försök läsa en bok eller se en film - ha! Musik funkar - det kan jag ju ha på i bakgrunden. Men att försöka fokusera på något annat än fotboll? Glöm det. Det kommer inte att hända. Det är fruktansvärt världsfrånvänt och osympatiskt egentligen - i vanliga fall hade jag gått runt och svurit över Barbro Holmgrens Ny Demokrati-populistiska uttalanden angående de apatiska flyktingbarnen eller försökt bilda mig en uppfattning om det förestående påvevalet. Nu är frasen chi entra papa esce cardinale så nära jag kommer slikt allvar - och då syftar jag på Malmö FF, inte någon segerviss kardinal i Heliga stolen. Det enda omvärldsfenomen som verkligen drabbat mig på sistone är R.Kellys In the Kitchen Remix, men fotboll och musik är ju fenomen som kan samexistera.
Ritualen för lördag känns given. Upp relativt tidigt (för om vi ska vara ärliga - jag kommer ändå att vara klarvaken från den sekund jag slår upp ögonen första gången - vanligen runt sexsnåret - så varför ligga vaken och låtsas?). Sedan sportfrukost: Stekt potatis, knaperstekt bacon, äggröra, tomater, Östras hembakt, kaffe och en rejäl smoothie. Hallandsposten är given som sällskap - hoppas på en fyllig sportdel. Sedan blir det nervöst vankande av och an. Om jag har nerverna för det kanske jag pilar ned till Örjan för att se på förmiddagsträningen, men det känns lite grand som att se bruden innan bröllopet. Nej, det går bort. Förmodligen kommer jag att sitta och bläddra lite i brorsans gamla FotbollsExtra-årsböcker (åh, de var inte så välskrivna men jag saknar dem) och fylla på förrådet av spelarstatistik 1996-2001. Man kan aldrig få för mycket av spelarstatistik. Hur bra skottprocent hade Robban egentligen -99?
Vid tvåtiden laddar vi bilen. Skivor, halsdukar, vatten. Några kompisar. Jag vet att man borde supporta grejen och åka med supporterbussen, men den här traditionen är för invand, för klassisk och för rolig att avstå. Att glida ned över Åsen - någonstans där börjar vi fästa alla halsdukar vi har så att de får maximal exponering utåt - med stereon på, nervöst utbytandes gissningar om matchen utan att någon vågar låta säkert... Så småningom närmar man sig Helsingborg, kanske tar man en hambergare på McDonalds. Hitta parkeringsplats åtminstone inom fem kilometers radie från Olympia. Ta sig fram genom trafiken, undvikandes mordiska Helsingborgsbilister (vad är det med skåningar och trafik egentligen?) för att så småningom komma fram till arenan.
Väl där muddras vi av vänliga HBK-matchvärdar och slussas fram till bortastå - på vägen observerar vi den ynka enda lilla korvkiosk bortasektionen tilldelats (bara på andra sidan staketet finns en av hemmafansens många kiosker, med flera biträden - och ingen kö, medan den hugade HBK:aren tvingas köa i tjugo minuter för en korv och de flesta, åtminstone de av manligt kön väljer bort toalettkön för att urinera direkt över den skånska myllan eftersom toalettutbudet är i klass med kiosktillgången). När man kommer upp på läktaren förundras man varenda år över hur få HBK:are som tagit sig dit - tills man inser att Kvastarna inte har dykt upp än. Ett par minuter innan matchstart dyker de äntligen upp. Domaren blåser igång matchen, Yaw Preko vinner bollen, driver mot mål och... vänta nu - vuxendamp var det.
Numera känner man press på ett helt annat sätt när man åker till Helsingborg. För fem, tio år sen - fan, så sent som för ett par tre år sen - åkte man dit och räknade med förlust. Samma visa varenda år. Vi vann läktarmatchen (och bortamötet med HIF är verkligen enda gången det är något som bekymrar mig det minsta), spelade bäst, men åkte dit på ett skitmål av Jesper Jansson sedan han regelvidrigt sänkt två backar på väg mot mål och ändå sluppit ett andra gult kort. Dessutom blev vi alltid bestulna på minst en straff. På hemvägen var det dessutom alltid minst två olika sällskap av stöddiga Helsingborgare som inte kunde nöja sig med vinst utan tvunget skulle försöka bråka. Givetvis fick man sedan också med sig fel pommes-dip och en äcklig kycklingburgare i stället för double cheese från McDonalds drive-thru på Väla. På den gamla tiden var varje poäng på Olympia en ren bonus (för vi kunde ju ta poäng där då och då, men de hade inte en suck hemma hos oss).
Men det var ju då. Nu, med två raka vinster i bagaget, är situationen en helt annan. De poäng som står på spel här är plötsligt som vilka tre poäng som helst - vi ska kunna ta dem. Jag brukar aldrig dricka innan match - möjligen en öl - men jag börjar få viss förståelse för de som gör det. Ett par isade Gammeldansk vore kanske inte så dumt för mina söndertrasade nerver. Fast jag misstänker att de som super hårdast vid fotbollsmatcher gör det för att de ska våga vråla med i ramsorna - och det behöver jag faktiskt ingen sprit för att göra (det där lär väldigt präktigt, va? Det kan jag leva med). Det värker redan i lederna av nervositet och färväntan. Ska det någonsin sluta?
Och vad viktigare är - vill jag att det någonsin ska sluta?
* * *
Förresten - jag blev intervjuad om matchen av HIF:s supportersite Kärnan.nu härom dagen. Där gnällde jag om ungefär samma saker jag har gjort här. Om du ändå vill kan du läsa intervjun här.
* * *
Bonusinfo: I bilen ned kommer vi att plocka med R.Kellys Happy People, Tough Alliance Make It Happen EP (Take No Heroes är fortfarande bäst) och ett par blandskivor med låtar från Soul Positions mycket intressanta topp-100-lista över världens bästa låtar. Och så en blandskiva till, för att få med Ronnie Milsaps I Wouldn't Have Missed it for the World - till en gammal hjälte.
I wouldn't have missed it for the world
Wouldn't have missed loving you, girl.
You made my whole life worthwhile
With your smile.
I wouldn't trade one memory
'Cause you mean too much to me.
Even though I lost you girl -
I wouldn't have missed it for the world.
Vi glömmer dig inte, Markus.