Oavgjort i svängig match på Örjans Vall
Plötsligt fungerade allt för AIK, men trots strålande spel och ledning med både 1-0 och 2-1 fick man nöja sig med en poäng (2-2) efter en mäktig forcering av ett taggat HBK. De övriga lagen på övre tabellhalvan borde jubla eftersom båda lagen nu torde kunna räknas bort från guldstriden.
AIK visade upp sig från sin absolut bästa sida när man gästade Örjans Vall. Efter att så gott som hela säsongen letat efter flyt i spelet fungerade plötsligt allt, och de regerande mästarna fick under första halvlek se sig bli nära nog fullständigt utspelade av ett alert och mycket aggressivt AIK.
Den forne skyttekungen Andreas Andersson visade strålande form och var utan tvekan matchens lirare. Det var också han som redan efter knappt 90 sekunder slog in AIK:s ledningsmål, efter att Michael Svensson inte lyckats få undan bollen vid straffområdeskanten. Andersson kunde relativt enkelt sätta foten till bollen och lyfta in 1-0 i vänstra krysset.
Om inte AIK:s pigga spel i inledningen chockade HBK så gjorde 0-1-målet definitivt det. Ingenting tycktes fungera, Omutbara innermittfältsparet Petter Hansson och Tobbe Arvidsson kom snett in i spelet redan från början, och kunde inte som väntat betvinga Daniel Tjernström och den något lättviktige Stefan Ishizaki. Normalt stabile Fredrik ”Fidde” Andersson hade enorma problem med Andreas Andersson på sin vänsterkant, dock till viss del beroende på vänsterbreddaren Björn Carlssons totala avsaknad av defensivt ansvarstagande.
I HBK-anfallet fick i Robban Anderssons frånvaro gamle hjälten Bertilsson chansen från start, vilket snart visade sig vara ett stort misstag. Med sitt låga tempo var han en belastning snarare än en tillgång, och Selakovic, som är van vid att ha betydligt kvickare spelare som Robban eller Samuel Wowoah bredvid sig, lyckades inte skapa många chanser.
Istället var det alltså AIK som hade lekstuga. Bra lag har som vi vet tur, och mycket riktigt rullade bollen nästan in absurdum solnaiternas väg. HBK tenderade att drälla med bollen på mittfältet, vilket försåg AIK med mängder av chanser att bygga upp anfall.
Men efter ett tag började HBK ändå arbeta sig in i matchen. Efter dryga tjugo minuter hade Sella ett fint läge till höger i AIK:s straffområde, men skottet passerade strax över ribban. Men på en hörna strax därpå var det dags för HBK-kvittering – genom en AIK:are. Daniel Tjernström försökte ta emot bollen någon halvmeter från mål, men det gick inte bättre än att han fumlade bollen i en båge mot målet, och det är svårt att avgöra om det var han eller lagkamraten som försökte rensa som ska ha den yttersta (van)äran för målet.
Efter målet såg det ut som om HBK hade hämtat sig efter den värsta chocken. Under de följande minuterna hann man med både en frispark i samma läge som Sella mot MFF (denna gång tyvärr resultatlös) och en dubbelhörna, men strax därpå var det dags för ännu en kalldusch. Emil Jensen, som i övrigt gjorde en klart godkänd insats, blev alldeles för lätt överspelad på sin högerkant varpå bollen så småningom hamnade till höger i straffområdet hos den allerstädes närvarande Andreas Andersson, som lätt kunde slå in 2-1 till Gnaget.
AIK var dessutom väldigt nära att göra 3-1 innan pausvilan. Efter en högerhörna gick bollen som en flipperkula framför Håkans Svenssons kasse, men till slut kunde HBK-försvaret rensa.
Så var det då det här med HBK:s form före och efter paus. Laget har fantastisk statistik för sina andra halvlekar i årets allsvenska, tyvärr dock desto sämre i början. Den här matchen, skulle det visa sig, utgjorde inget större undantag.
Det började dock lite trevande. Förutom en farlig nick precis utanför av Mördarn efter en högerhörna bibehöll AIK kontrollen över spelet, och trots att HBK hade ytterligare några möjligheter syntes det tydligt att de inte vållade AIK några större bekymmer.
Bekymmersamt för HBK är dock det faktum att Mikael ”MiNi” Nilsson tvingades utgå p.g.a. skada några minuter in i andra. Efter att han gått av för behandling testade han att ta några steg, men bedömde det själv som att det var bäst att byta. Tränare Prahl berättade senare att MiNi tenderar att ”trampa igenom med vristen” i sin löpning, vilket då och då orsakar lindrigare fotskador. Förra gången han fick en liknande skada höll det honom borta en vecka, men med hemmamatchen i CL-kvalet mot Anderlecht i åtanke hoppas vi förstås på ett kvickare tillfrisknande än så.
I hans ställe kom istället kämpen Martin Ekström in, och trots att Martin egentligen hellre spelar på innermittfältet än på kanten blev faktiskt HBK:s högerkant snäppet vassare efter bytet. Det bytet, tillsammans med att Bertilsson lämnade banan till förmån för Sami dryga tio minuter senare, var också startskottet till HBK:s uppryckning. Det överraskade ganska många av oss att det var Berra som fick gå ut istället för Böna, som inte gjorde en människa lycklig på vänsterkanten (utom möjligtvis c:a 500 pers i svartgula tröjor som stod i nordvästra hörnet, då).
Men tanken bakom bytet var helt riktig. Böna såg nämligen till att spotta upp sig ordentligt i andra halvlek, han tog helt plötsligt ansvar i defensiven, fullföljde närkamper och offensiva framstötar och såg på det hela taget mer ut som en fotbollsspelare av allsvensk klass. När Sami kom in vässades HBK:s offensiv ordentligt. Hans snabbhet och teknik gav anfallsspelet en ny dimension, och HBK kunde skapa fler och vassare chanser, även om Sami i sin iver att göra mål ofta föll för frestelsen att skjuta så fort han hade bollen i närheten av straffområdet.
Några minuter efter bytet kom HBK:s ordförande Bengt Sjöholm in på VIP-läktaren ett par rader under pressläktaren där jag satt, och på frågan från sin stolsgranne om hur det skulle gå svarade han ”Det här vänder vi snart”. Man skulle kunna tro att den gode Sjöholm visste något vi andra svävade i ovisshet om, för precis därefter slog Tommy Jönsson en hård frispark från vänster mot närmsta krysset – ett läge lite likt det mot Bohemians i onsdags – som räddades fint av duktige Dime Jankulovski, men inte bättre än att Petter Hansson kunde slå upp returen i nättaket. Mycket snyggt och HBK hade kvitterat till 2-2.
Under de återstående dryga tjugo minuterna turades lagen om att ha vassa chanser. Den som vi minns bäst för AIK var ytterbacken Luke Casserlys (bra idag) skott från kort håll efter en hörna som Emil Jensen rensade på mållinjen. För HBK:s del bestod de giftigaste av många chanser av Benjamin Kibebes bakåtnick som så när gick in i högra krysset, och förstås Samis bredsida bara centimetrar utanför på ett ljuvligt inlägg från en annars ovanligt blek Stefan Selakovic.
Det var inte bara målchanser som radades upp på slutet. Peter Fröjdfeldt överraskade nog fler än mig med en godkänd insats – fram till slutet, då han började strö gula kort omkring sig. Både Mördarn och Petter blir nu avstängda i nästa match – grattis ÖIS!
På det hela taget fick 7916 besökare – vilken låg siffra! – se en mycket underhållande och spännande match. AIK var det lag som låg närmast segern, men 2-2 är absolut inget orättvist resultat. HBK fick en del att tänka på inför onsdagens match. Moralen och kämpaandan är det inget fel på, men disciplinen och aggressiviteten måste förbättras. AIK må vara missnöjda med bara en poäng, men kan glädja sig åt att ha genomfört en väldigt bra match.
