Trött och glad

Men vi fick äntligen vår seger på IP. En i slutändan helt rättvis sådan.

I måndags skrev jag att jag var trött. Trött på att förlora på IP i Sundsvall.

I dag är jag trött, men glad. Förbannelsen är bruten. Vi har vunnit på IP för första gången sedan juli 2000. Och det var den skönaste jäkla segern på mycket mycket länge. Men det var länge och väl en pärs att vänta på slutsignalen.

För er som inte var där så kan jag berätta att förutsättningarna för en bra fotbollsmatch var idealiska. Det var värme i luften, cirka tretton grader, och solen sken. Dessutom var det, som det skrivits spaltmetrar inför matchen, en bra fotbollsplan. Äntligen skulle ju konstgräset tala för HBK, inte emot.


Samma anfall
Janne Andersson hade före matchen flaggat för att det kunde bli förändringar i anfallet. När vi väl var bänkade på IP kunde vi konstatera att av det blev intet. Janne gav sitt förtroende till firma Preko/Ingelsten igen. Och det var ett vinnande drag.

Preko visade löp- och kampvilja från redan från första minuten och fick välförtjänt, men ganska oväntat kröna sin insats redan efter knappa kvarten med ett vackert 1-0-mål. Magnus Andersson slog ett perfekt långt och svepande inlägg från sin högerkant som Preko inte bara vann i luften mot Giffarnas duktige mittback Patrik Eriksson-Ohlsson. Han lyckades dessutom lura Fredrik Sundfors åt fel håll när han placerade nicken vid första stolpen.

Men Giffarna oroade hela första halvlek. Jan Halvor Halvorsen hade ändrat till 4-4-2 med diamant i stället för 4-2-3-1 som Giffarna blev utklassade mot Öis med i senaste allsvenska omgången. Och HBK hade svårt att hitta rätt i positionsspelet mot diamanten. Ofta kom offensiva spetsen Hasse Bergh loss, men några mål klarade inte GIF att göra i första halvlek.

Däremot visade de med all tydlighet vilket farligt lag de är på fasta situationer. Såväl hörnor som frisparkar på offensiv planhalva var hyperfarliga så fort de närmade sig HBK:s straffområde matchen igenom. Stundtals kändes det nästan för bra för att vara sant att det inte blev någon kvittering innan halvtid.


Förvirrat vid fasta situationer
Och tyvärr gav en mer än lovligt hemmavänlig Martin Ingvarsson GIF för många lätta frisparkar. Att GIF hade 11-5 i frisparkar efter en halvtimme berodde inte på att HBK spelade tuffare än GIF. Och det kändes jäkligt enerverande. Som tur var blev domarinsatsen bättre i andra halvlek.

Det blev tyvärr inte HBK:s förvirrade försvarsspel. I första halvlek hade HBK svårt på defensiva fasta situationer och det var främst i markeringsspelet det brast. Flera gånger försökte Janne korrigera detta från sidan, men första kvarten i andra var precis lika virrig som sista halvtimmen i första.

Därför kändes det som att en kvittering hängde i luften. Och mycket riktigt kom den också, på ett precis så irriterande sätt som man i sina mest pessimistiska tankar kunde tänka sig. Genom ett självmål av "Zvirre".

Men snyggt var målet i alla fall. Och både Tomas och Conny skrattade gott åt det i omklädningsrummet efter matchen. Men just då det inträffade blev det inte så lite nervöst, både på planen och på läktaren för alla med HBK-färger i hjärtat.

Med kvitteringen i ryggen tog GIF direkt över taktpinnen och pressade tillbaka HBK. Hemmaledningen hängde i luften. Men då passade GIF på att bjuda tillbaka. HBK tackade och tog emot.


Ridå för GIF
Magnus Andersson kämpade till sig bollen på egen planhalva och med två snabba passningar fick Dusan bollen. Han avancerade ostört och passade Peter Larsson (!) som dröjt sig kvar som vänsterforward. Med ett avslut värdig en anfallare gav mittbacken HBK ledningen åter.

Endast minuten senare får Fredric Lundqvist för sig att dra en crosspassning från vänsterkanten över mot sin högerback Tobbe Eriksson. En boll som ingen i försvaret var med på. Men Patrik Ingelsten, numera vänstermittfältare, såg den och rullade in bollen under en utrusande Fredrik Sundfors i GIF-målet. 3-1!

Ridå för hemmalaget och de första misströstande Giffarna i publiken passade på att tacka för sig och dra sig hemåt. Kanske att detta går ändå, tänkte jag.

Och visst gick det. HBK:s två snabba mål fick GIF att börja spela pojklagsfotboll sista kvarten och HBK kunde med lite mer flyt gjort något mål till.


"Gnutten" dominant
Men 3-1 räcker så bra, så bra. Äntligen har vi vunnit på IP igen. Och även om spelet inte alltid var perfekt var det ofta ganska bra.

Magnus Andersson briljerade matchen igenom, dels med perfekta inlägg som i första halvlek, dels med tacklingar och snabba enkla passningar i andra halvlek. Peter Larsson var enorm i mittförsvaret och överglänste Tomas Zvirgsdauskas. Dessutom var målet en fröjd. Och Magnus Svensson var som vanligt överallt. Dusan gjorde sin bästa match sedan Djurgården i andra omgången. Tekniskt överlägsen som vanligt. Preko och Ingelsten visade rörlighet och gjorde båda mål.

Men många gjorde en riktigt bra kämpainsats. Conny Johansson må ha blivit lobbad av "Zvirre", men i övrigt var han med på det mesta och hade flera viktiga undanboxningar på hörnor i första halvlek.

Nu tvålar vi till Öis av bara farten.

0 kommentarer