AFC Eskilstuna - Örgryte2 - 0
"Zoran-effekten"?
Djurgårdens guldtränare har fått Öis att tuffa till sig. Men fasthållningar och fula efterslängar stoppade inte ett glödhett HBK i vårsolen på Örjans Vall i kväll.
HBK kom med sin första seger i Sundsvall sedan 2000 i bagaget, Öis med en färsk förnedring i form av 0-4 hemma mot Häcken. Man skulle kunna säga att det var fullständigt logiskt att HBK chockade med ett ledningsmål redan i den fjärde minuten och sedermera vann första halvlek med 4-0. Förklaringen är dock förstås inte fullt så enkel.
De många segerfaktorerna
En anledning till HBK:s framgång idag heter Patrik Ingelsten, är 23 år gammal och pratar med en mustig småländsk accent. Det var han som påpassligt vann boll mot Dick Last i situationen som föregick Peter Larssons 1-0, det var han som störde Last innan Emil Jensen kunde raka in 2-0 - Äntligen!! - rätt upp i krysset, det var han som själv slog in Gunnar Heidar Thorvaldssons inspel från kanten (Last överspelad igen) och det var han som avslutade kanonaden i första med att avancera in från högerkanten, fintade bort sin back och prickade in 4-0 vid Lasts vänstra stolpe.
En annan anledning är det självförtroende som genomsyrade hela laget. Det självförtroende som man har byggt upp efter bländande insatser mot Djurgården och Sundsvall, som man har trots de oinspirerade matcherna mot HIF och Assyriska. Det självförtroende som Janne hyllade sina grabbar för på presskonferensen efter matchen, strax efter att Zoran Lukic insiktsfullt konstaterat att det åtminstone är bra att man får veta sanningen om sina brister redan nu i stället för att man inser den efter tjugo omgångar när det är för sent för att göra något åt den.
- Vi fick ett bra avstamp i Sundsvall, tyckte HBK-tränaren. Självförtroendet, beslutsamheten och instinkten vi visade upp idag växte fram under den matchen. Och idag kan vi ta tag i matchen redan från början.
Ytterligare en anledning heter Peter Larsson. Den 21-årige sensationen, som vid det här laget borde ha fått rikspressen att sluta jucka mot Andreas Granqvists ben för ganska länge sedan, gjorde rentav ett par misstag idag - vi blev alla lika överraskade - men stod ändå för ännu en grym insats och gjorde dessutom för andra matchen i rad mål. Med foten. Med vänsterfoten - ni vet, den där foten som enligt Janne Andersson med nöd och näppe tjänstgör som stödjeben för killen vars fotograferade huvud sitter uppklistrat på en tidningssida med rubriken "Så blir du BONNSTARK!" i HBK:s omklädningsrum. Och även om Peter lär vara trött på diverse tidningars uppspelthet över det faktum att han faktiskt är bondson (vilket ju faktiskt är så coolt) så lär han kunna bjuda på det i ljuset av den succé han har stått för under säsongsupptakten.
En anledning som heller inte får glömmas bort är att Öis 2005 inte är ett särskilt stabilt lag. När allting funkar, när man möter ett gäng ganska avdankade allsvenska ex-stjärnor på dekis och man har solen i ryggen, då kan man rodda en 4-1-seger hemma på Urgamla. Men borta, mot ett taggat lag med silverne revanschlusta och tydliga linjer i sitt 4-4-2 - ja, då blir det tuffare. Efter segern mot Sundsvall talades det inom Öis-leden om en "Zoran-effekt". Jaha? Vad ska man då kalla det när man därefter på tre halvlekar släpper in åtta mål? Jämfört med det Öis som förra året med nöd och näppe klarade sig kvar i Allsvenskan via kval (men som tog fyra tunga poäng mot HBK) såg jag idag två stora skillnader: 4-3-3 och det faktum att man börjat spela hårt, med fasthållningar och fula knep.
Det förstnämnda gjorde att Dusan och Turbo på HBK:s innermittfält fick jobba hårt för att stå emot Öisarna Källander, Ganemyr och Uusimäki - men stod emot gjorde de, även om Dusan inte alls fick så mycket boll han ville ha eftersom han var fullt upptagen med att riva, slita, tackla och få Robin Ganemyrs armbåge i nacken. Vilket för oss in på det sistnämnda. Visst är det bra att duttiga Öis vuxit upp, visst. Men ständiga fasthållningar, tröjdragningar och de där armbågningarna imponerar inte. Särskilt när man inte får något mer ut av det än en massa frisparkar och ett par gula kort emot sig.
En efterlängtad urladdning
Första halvlek var en av de där urladdningarna man upplever ibland. De är sällsynta - 6-0 hemma mot Blåvitt 1997 (där man faktiskt var värre än i kväll - med fem mål i andra halvlek). Känslan är speciell, som om något inte stämmer, som om man har glömt något viktigt. Men så inser man att det har man inte alls, det är faktiskt så här bra. Det är en sorts frid. Gunnar och Patrik sprang som galningar längst fram, Magnus Andersson och Emil Jensen fanns på hela högerkanten samtidigt och Mamadu Bah stod upp, trots Örgrytespelarnas idoga försök att få honom att låta bli, och höll spelet väl uppe - och hade glädjande nog ett riktigt fint samarbete med Texas, som stod för sin bästa insats hittills på säsongen. Hittar han formen till slut?
Det är glädje. Det var fantastiskt att få se Peter finta en back och snyggt peta in 1-0 efter bara tre och en halv minut, det var enormt att äntligen få se Emil pytsa (på Örjan! Rätt upp i krysset!). Ingelsten, som har fått så mycket skit från folk som kallar sig supportrar, har gjort fyra mål på sex matcher och, om jag räknar rätt, tre assist, vilket för honom upp i ensam ledning i den inofficiella poängligan. Vad säger ni nu, gnällspikar?
Visst fick matchen ett tråkigare slut än vad man kunde ha hoppats. Janne var mycket riktigt också tjurig på presskonferensen, för Janne må tjata om vinnarskallar (hur många gånger använde han ordet i sin spalt i matchprogrammet idag?) men det är han själv som har den allra största vinnarskallen i laget. Öis kom ut efter paus som ett annat lag. Zoran Lukic:
- Vi sa att vi, både jag och spelarna, måste ta oss samman. Vi har vår yrkesstolthet.
Inte ens Zoran var dock säker på om det var Öis yrkesstolthet eller HBK:s mättnad som gjorde att laget från Göteborgs finare delar kunde vinna den andra halvleken ganska klart. Öis visade vilja, HBK gjorde det inte. Resultatet blev två mål i baken för HBK och visst - det kan lämna en bitter eftersmak. Men kom igen. Tre poäng, två raka segrar och HBK har fått en klart godkänd start på oviss säsong. Ingelsten i delad skytteligatopp, ännu ett massivt genombrott för en HBK-talang i Peter Larsson och visst såg Krisse Fagercrantz riktigt vass ut när han kom in på topp? Med bara lite distans finns det lite, på gränsen till ingenting, att klaga på efter dagens match.
Elakheter
På presskonferensen efter matchen fick Örgrytes tränare frågan om Ailton Almeidas byte - den brasilianske anfallaren byttes ut i den 43:e minuten, en något underlig tidpunkt för ett byte. Nja, menade Lukic, vi hade planerat bytet tio minuter innan dess men inte fått tillfälle att genomföra det. Vi hade kunnat byta ut Ailton efter tjugo minuter, men spelarna har ju sin stolthet, man måste visa respekt. På så vis, funderade journalisten, hade Ailton kanske någon skada? Tja, jo, medgav Lukic, lite småskavanker kanske, men hade man låtit honom vila för det hade han inte spelat innan 30 oktober.
Och ni tycker att jag har varit elak mot Öis i den här artikeln?