Att kunna men inte vilja
Nog för att Gais är ett topplag i Superettan och ett lag i klar medgång, men visst ska väl de allsvenska silvermedaljörerna kunna bättre än så här?
Trots att Gais vilade flera av sina bästa spelare och trots att HBK ställde upp med i stort sett bara ordinarie spelare blev det förlust på Gamla Ullevi i kväll. Ingen av de inblandade ville hålla med mig, men visst var det det gamla Tylösandssyndromet som visade sitt fula, grisskära tryne igen?
HBK-spelarna har haft semester - högst välförtjänt sådan - i sex dagar och satte igång att träna igen i måndags. Klart att det tar lite tid att komma igång; klart man känner av lite träningsvärk och småskavanker när man kunnat kicka det lite lugnt på stranden i nästan en hel vecka och sedan ska dra på sig matchstället igen.
Men det är ingen ursäkt. Inte på långa vägar. Med svarta shorts och en vackert djupblå tröja med det vackert rundade HBK-märket på - ja, då är man ingen vanlig knegare, ingen medelmåtta som kan nöja sig med att vara hyfsad. Man ska ge allt och visa sig från sin bästa sida och inget annat än det duger.
Janne höll inte med mig om att inställningen brast. Men hur ska man då förklara det? När Johan Friberg, nyss fyllda 19 år och med bara en handfull a-lagsmatcher i cv:t, gör ett minst lika starkt intryck på mittfältet som luttrade, landslagsmeriterade Ante Johansson och Magnus Svensson? Gais hade inställning. Det hade inte HBK. Eller - åtminstone inte vad vi supportrar kallar inställning.
Okej, jag är lite hård. Men vi som följer HBK ska kunna förvänta oss att spelarna inte bara kämpar utan att de också kan omsätta sin potential i reda spel. Så hände dock inte idag - man duttade, lirkade, men knöt inte nävarna och sa "nu ska vi köra över de här jävla division ett-lirarna". Tomas Zvirgzdauskas var riktigt förbannad på slutet. Det gjorde mig lättare till sinnes att se det.
För även om Gais var heta som engångsgrillar i kväll borde ett lag av HBK:s kaliber kunnat sätta ned foten och helt enkelt visa var det jävla skåpet ska stå. Hemmalaget såg ut som ett topplag i Superettan kan förväntas se ut, och de spelare som lyfts in från u- och b-lag gjorde vad som kunde förväntas - lyfte sig och visade att de också vill vara ordinarie. Se där en positiv laganda. Conny Månsson i målet var lysande (någon mer än jag som minns att han ansågs vara en av landets mest lovande målisar för en del år sen? Uttagen i U21 och allt) och unga kisar som Martin Dohlsten och nämnde Johan Friberg tog för sig glupskt.
Hos deras motståndare anade man en viss nonchalans. Annars hade väl inte Dusan slösat bort ett par skapliga lägen till höger i straffområdet genom att skjuta högt över? Eller Preko och Ingelsten duttat så mycket strax utanför motståndarnas straffområde för att sedan slå bort en onödig klackpassning? Raka rör, tack. Krusiduller kan man lägga till när man har ett stabilt och väl fungerande spel, men man ska inte försöka bygga sagda spel på dem.
I den allra första minuten kändes det fint. Det syntes tydligt att de båda lagen var vana vid helt olika tempon och Turbo rullade upp ett hyfsat anfall som avslutades med att Ante krutade på (bollen över). Sedan var det bara Gais i stort sett hela den första kvarten - HBK kom emellan någon gång, till exempel ett av de där onödiga skotten från Dulle.
Gais trummade däremot på. Wilton Figueiredo, som toppar skytteligan i Ettan med nio hinkar, visade att han mycket väl skulle kunna hålla i Allsvenskan med några fina manövrer. Men visst fick han glida igenom försvaret alldeles för lätt i den 11:e minuten - avslutningen precis utanför stolpen. Så småningom lyckades HBK gnugga Tylö-sanden ur ögonen och gav Gaisarna lite bättre motstånd. Men den där sista gnistan, den som skulle tända HBK-motorn nog för att man skulle lämna de grönsvarta Gårdagrabbarna långt bakom sig, den infann sig liksom aldrig.
Visst var Gais pressade. Men HBK borde haft skärpa nog för att omsätta chanser som Prekos fina djupledslöpning i 18:e (där han sprang ifrån sin försvarare men placerade bollen någon decimeter utanför vänster stolpe) eller Gunnars nick i 30:e minuten på Antes långa svepande inlägg - nicken fin men tyvärr rakt på Conny Månsson. Det fanns fler chanser, alla olika, men alla drabbade av samma liksom blyga obeslutsamhet. Ni är allsvenska stjärnor. Pang. In med bolljäveln. Pang. Inget duttande, inga krusiduller. Pang!
Gais hade chanser i första, bl.a. ordnade man fem hörnor mot HBK:s enda, och Sahlman i målet fick jobba. Och det gjorde han bra; han kommenderade backlinjen bra och rusade påpassligt ut på en farlig djupledsboll alldeles innan paus. Även i luften fungerade han bra. Gais många hörnor gav flera situationer med gott om välväxta motståndare i straffområdet, men Sahlman lyckades tillsammans med framför allt Zvirre och Peter Larsson freda målet utan större besvär.
I andra fortsatte HBK att hålla högt tempo, dock liksom i första utan att skapa något riktigt vasst. När Preko gick ut för skada (förmodad sträckning i baksidan av låret) och ersattes av Joel Johansson höjdes tempot ytterligare ett par snäpp - Joel är snabb och kvick och stod för ännu en imponerande insats. Hans första bollkontakt var när han löpte med bollen längs högerkanten, in i straffområdet där han tvingades vända bakåt och lade en bra passning till Dulle som kom störtande och - helt i linje med kvällen i övrigt - sköt över.
Vi anade att den här ganska beigea tillställningen var på väg mot ett straffavgörande, när Texas plötsligt bestämde sig för att lägga en lös bredsida inåt plan från en position halvvägs upp till vänster på egen planhalva. Eftersom han inte sett sig runt först såg han inte att Martin Dohlsten kom älgande och kunde plocka med sig bollen inte olikt en stafettpinne och ånga vidare mot HBK:s mål. Resten av backlinjen låg också ganska högt, varför Dohlsten fick öppet spår. Sahlman kom ut och Texas var alldeles bakom, och på läktaren hade vi just andats ut över att Sahlman hade nypt åt sig bollen när vi plötsligt insåg att Dohlsten hade den, ett par meter från vänstra kortlinjen, och lyfte in den i öppen bur. 1-0.
Helt plötsligt kändes en hägrande cupkvart hemma mot Åtvidaberg rätt avlägsen. Och det hann inte gå fem minuter innan det var dags för 2-0 - en Gaisfrispark från kanske 25 meter borrade sig in vid Sahlmans vänstra stolprot. Det var ett hårt skott, muren såg något virrig ut men luckan Marcus lämnade var inte snygg. Det som gjorde att målet sved extra var dels att Zvirre åkte på ett hårt dömt gult kort när Patrik Elmander föll väl tungt i en närkamp och dels att Turbo faktiskt skulle haft frispark i läget före. Håkan Jonasson, Helsingborg hade ingen större dag, men det var ju knappast det som fällde avgörandet.
Efter 0-2 vaknade HBK typiskt nog till liv lite grand. Man bytte in Magnus Andersson och Denis Sasjtjeka i stället för Texas och Patrik Ingelsten, som båda var under normal nivå idag. Pressen resulterade i en reducering på övertid genom Gunnar Heidar Thorvaldsson, men närmare än så kom man inte. Och faktum är att minuten innan kunde Elmander med en gnutta talang gjort 3-0, men missade öppet mål.
Det känns lite grand som om just det beskriver den här kvällen rätt bra - vi missade öppet mål.
