Samuel Wowoah, del 1
Från blårandig till blåvit Wowwe...
SAMUEL WOWOAH: KONTROVERSIELLT NYFÖRVÄRV I HBK!
Inför säsongen anno 2000 var det mycket liten omsättning i Halmstads BK:s spelartrupp, en faktor som enligt många kunniga bedömare (som alltid tycks drabbas av akut ångest och ett uttryck av svår förstoppning när dom tvingas försöka utreda hur lilla ”bonnklubben” HBK kan vara bäst i Sverige) var mycket viktig för det lyckosamma utfallet.
Efter att ha tagit emot sina guldmedaljer valde dock både duktige ytterbacken Micke ”Gus” Gustavsson och irrationelle höstkometen Jeffrey Aubynn att lämna dom svenska mästarna, Peter Lennartsson varvade ner i Varberg, och när även evige rackarungen Robert Andersson verkade vara omöjlig att komma överens med, såg Prahl & Co sig nödgade att börja leta ersättare.
HBK har knappast gjort sig kända för att värva spektakulära, namnkunniga spelare; ofta har det varit för allmänheten helt okända, unga spelare hämtade från olika småklubbar gärna i anknytning till Halland, som fått agera nyförvärv när begränsad ekonomi och stenhård konkurrens om dom bästa spelarna i landet gjort sig gällande. Trots denna anspråkslösa satsning har HBK på senare år på just detta sätt fått fram spelare som Niklas Alexandersson, Magnus Svensson, Michael Svensson, Petter Hansson och Stefan Selakovic med flera.
Inför stundande säsong med chans till Champions League och försvarat SM-guld har dock Hallands stolthet värvat både friskt och relativt dyrt och etablerat. Således har talangen Per ”Texas” Johansson hämtats från GAIS, och arbetshästen Christian Lundström från Västra Frölunda. Även ”Robban” gjorde så småningom en överraskande helomvändning och stannade i mästarklubben, och missade följaktligen det föga avundsvärda nöjet att bli ”svikare” två gånger om.
Detta och många grövre epitet har dock inte det fjärde, och kanske mest spännande, nyförvärvet sparats från rasande Djurgårdssupportrar, sedan deras gunstling, och förra årets bästa målskytt, Samuel Wowoah, under kontroversiella och minst sagt märkvärda former lämnat klubben och istället beslutat sig för att byta ut huvudstaden mot lilla Halmstad, Tylösand och Örjans vall. Som HBK:are är man som sagt inte bortskämd med uppseendeväckande värvningar av det här slaget, och det kan därför vara på sin plats att försöka reda ut lite om vad som egentligen hände när ”Wowwen” lämnade Djurgårdens IF.
Samuel Wowoah, 24 har liksom Aubynn sina rötter i Afrika, närmare bestämt Liberia (Jeff är från Ghana), men kom till Sverige och Västmanland som nioåring. Fotbollskarriären startade i IFK Lindesberg, men som talangfull 17-åring och juniorlandslagsman i både fotboll och handboll (Wowwen håller även passande nog på Halmstadlaget HK Drott!) hamnade han 1993 i allsvenska Örebro SK. Där blev det dock fyra tunga säsonger för Samuel, där han enbart fick göra några få inhopp.
1997 gick därför Örebro med på att låna ut den bortglömde bolltrollaren till division 1-laget Hertzöga, där han började återfå formen och självförtroendet. 1998, nu i Motala, gick det ännu bättre och med sitt spel och sina 12 mål blev han återigen intressant för de allsvenska klubbarna. Wowoah var dock fortfarande Örebro SK:s spelare, men varken Samuel eller Örebro var intresserade av en fortsättning: ”-Det var tänkt att jag skulle komma tillbaka till ÖSK, men det blev aldrig så. De hade fortfarande samma tränare (Sven ”Dala” Dahlqvist), och jag kände inte hans förtroende, fast jag hade mycket bra säsonger 97-98”, avslöjar Samuel för HBK:s hemsida.
1999 värvades istället 22-årige Wowwen till allsvenska nykomlingen Djurgården, där han till en början hade svårt med det allsvenska tempot, men under sommaren/hösten kom han och duktige Sharbel Touma igång, och Wowoah gjorde 3 allsvenska mål och blev vald till ”Djurgårdens bäste spelare 1999”. Detta hjälpte dock föga, då Stockholms stolthet med dunder och brak ramlade ur Allsvenskan.
Trots spel i Superettan fortsatte Samuel att utvecklas, och ifjol var han trots skador och flera missade matcher bäste målgörare (11 mål) och stjärna i ett offensivt och mycket uppmärksammat Djurgården, som tillsammans med Malmö FF tog klivet tillbaka i det allsvenska finrummet igen. Detta dock utan Wowoah (liksom en annan pålitlig målskytt 2000, Pierre Gallo), för det var också förra året som tvisten mellan Wowoah och ledningen började, och som slutade i att han lämnade DIF inför den allsvenska comebacken (han och Gallo har nu ersatts av Helsingborgs bänknötare Johan Wallinder).
Vad var det då egentligen som hände? Som vanligt står ord mot ord, men i höstas hade internetsajten www.dif.nu en omfattande intervju med Samuel där var och en själv kunde dra sina slutsatser om vem som egentligen var skyldig respektive offer. Även om intervjun är lite rörig och något svårbegriplig är det lätt att konstatera att den handlar mer om pengar och kontrakt än om fotboll.
Problemen har sina rötter redan i debutåret 1999. Då kom Wowoah som ung, oprövad spelare till Djurgården, och skulle skriva kontrakt med DIF:s starke man och ordförande Bo Lundquist. Följaktligen blev lönen för ett så oskrivet kort relativt måttlig, och han lovades därför, enligt Wowoah, av Lundquist och klubben att få ett halvtidsjobb att dryga ut kassan med. Tills detta extraknäck var ordnat lovades han också, fortfarande enligt Wowoahs version, en ersättning från Djurgården. Båda dessa löften ingick i det ”muntliga avtal” med Lundquist som Wowoah upprepade gånger i bitterhet nämner i intervjun.
I september 1999 fick Wowoah så sitt efterlängtade jobb, men märkte snart hur svårt det var att kombinera med hårdsatsande elitfotboll. För att kunna gå på de viktiga förmiddagsträningarna fick han prioritera fotbollen före jobbet. Wowoah hade därför ett nytt snack med ordförande Bosse Lundquist och kom då enligt Wowoah överens om att han skulle koncentrera sig på fotbollen, och få tillbaka ”ersättningen för förlorad arbetsinkomst”
Så skedde också och allt var frid och fröjd för ett tag.
[forts. i del 2]
