2009: Gyllene tider eller Blå himlen blues?
Redan i höstas pekade fotbollsmagasiet Offside ut HBK som en dark horse inför 2009 års allsvenska, och det dröjde inte länge förrän övriga Fotbollssverige hängde på. Men kan Janne Andersson & Co motsvara förväntningarna?
Förra säsongen började trevande, tog sig efter sommaren men slutade i något av en besvikelse, efter usla två poäng av tolv möjliga på de sista fyra matcherna. Med tanke på hur det såg ut under våren var vi dock, med facit i hand, ganska nöjda med den totala prestationen. Om än med en lite besk bismak.
Tanken i år är att det lag som till stora delar var nytt i somras nu ska vara redo att ta ytterligare ett steg. Och när Janne i diverse intervjuer säger sig ha fått precis de spelare han vill ha får man anledning att våga hoppas på att det steget tas - och med råge.
På mittfältet finns både bredd och spets. Med Ante G som sittande central mittfältare, i sällskap med antingen Seb Johansson eller finske landslagsmannen Tim Sparv, och med en offensiv mittfältskedja bestående, om vi ska ta träningsmatcherna som intäkt för Jannes tankegångar, Marcus Olsson, Anel Raskaj och Michi Görlitz så får man nog säga att HBK i år sitter på ett av Allsvenskans bästa mittfält.
Bland mittfältsreserverna hittar vi Joe Sise, den finurlige teknikern som kom från Snöstorp/Nyhem i somras och fick speltid i Allsvenskan redan under hösten - och imponerade. Alex Prent gjorde ingen succé i fjol, men den nederländske yttern fortsätter troget att spotta in mål i b-laget och känns som en habil reserv. Ajsel Kujovic har vi sett som anfallare för det mesta, men har under försäsongen imponerat i rollen som offensiv central spets på mittfältet (testet med Ajsel som defensiv mittfältare glömmer vi helst bort).
Dessutom finns en herre som heter Emil Salomonsson. I fjol gjorde han nio mål i Superettan för Ängelholm, där han omväxlande spelade i anfallet och på någon av kanterna. I vår har han varit ett av utropstecknen i HBK och lär alldeles säkert ta en plats som ytterback (!) när serien startar. Han är dock fortfarande ett potentiellt tillskott till mittfältet om behovet skulle uppstå.
Backlinjen är det som flest kritiker ifrågasätter, och det är väl inte utan anledning. Det en gång omutliga mittbacksparet Jönsson/Zvirgzdauskas är väl inte vad de en gång varit. Snabbheten var aldrig deras främsta signum, och frånvaron av explosivitet kan givetvis bli ett problem. Samtidigt finns det givetvis rutin i överflöd hos dessa båda herrar. I positions- och närkampsspelet har de få övermän. Markus Gustafsson har gjort skapligt ifrån sig under vårvintern och kan komma att debutera i Allsvenskan i år.
Mittfältaren Emil ser som sagt ut att ta platsen som höger ytterback, framför rutinerade Mikael Rosén. Till vänster konkurrerar veteranen Texas med nyförvärvet Christian Järdler. I genrepet mot Bröndby var det Texas som drog det längsta strået och spelade hela matchen. Bakom dessa fyra hovrar gamle HBK-hjälten Emil Jensen, redo att göra comeback efter nästan tre års skadefrånvaro.
I min tippning av årets allsvenska från igår skrev jag att HBK har haft en oroväckande vana att vara sämst när det gäller de senaste åren. Framför allt tog sig detta ett horribelt uttryck i serieavslutningen 2007, då HBK inför sista omgången hade god chans på en medaljplats, men i stället blev utklassade med nästan tvåsiffrigt resultat av ett dittills synbart tandlöst HIF. Andra goda (?) exempel är den halvljumma tillställningen mot Gif Sundsvall i fjol - där hade man chansen att ta greppet om femteplatsen och hålla om hoppet om medalj levande - i stället blev det 0-0 och faktum är att Gif hade flera goda chanser att avgöra.
Så hur kommer sig detta? Varför viker HBK så lätt ned sig när det blåser hårdast och betyder mest? Man kan undra. Saknar vi karaktärsspelare? Men så tittar vi på laget och hittar resoluta kämpar som Texas, Zvirre och Seb. Killar som inte står och garvar i omklädningsrummet efter en förlust, utan snarare är griniga i en halv vecka. Kanske kan de bli bättre på att projicera den inställningen.
På sistone har Professorn blivit mer offensiv i sina uttalanden om spelarna och laget. Har HBK varit dåliga försöker Janne inte längre först att hitta det positiva - något som länge retat de mer skeptiska inom HBK:s supporterbas (och de är många) - utan konstaterar gärna att japp, idag gjorde vi inte vad vi skulle. Och sen identifierar han gärna det positiva - för let's face it skeptiker, det finns alltid saker att ta vara på, hur gnälliga ni än känner er. Och är en enskild spelare särskilt dålig är han inte längre immun för klander från bossen.
Jag tror att det här är av godo. Att vara spelare (eller ledare!) i HBK ska inte vara någon skyddad verkstad, en tillvaro utan insyn för utomstående. Att representera Halmstads Bollklubb är en ära som vederfars få, och är du utvald vill det fan till att du både tar det på djupaste allvar och gör ditt bästa. Inte att du gör en halvdan insats och sen står och skämtar med polarna efter en förlust och funderar på hur snygga brudar du kan ragga upp på krogen i kväll.
Det har varit fyra till stora delar tuffa år sedan vi tappade guldet 2004. Tabellplaceringarna har varit blygsamma - även om vi faktiskt har hamnat på övre halvan de senaste två åren. Kanske har känslan att vi har varit långt från toppen färgat motivationen. Under dessa år har vi ju också tappat flera tongivande spelare och därmed sett våra chanser på medaljerna minska ytterligare. Kanske är detta ett skäl till att motivationen i laget inte alltid tycks ha varit på topp. Men hopplöshet duger inte för HBK. Det duger inte för laget och ledarna, och det duger inte för oss som följer laget.
I år har vi en bättre och mer samspelt trupp än på länge - sannolikt den bästa sedan det nästan gyllene 2004. Kanske innebär det att vi får se ett mer taggat lag. Man känner vittringen. Men det kan bli en svag start på året - och vad händer då? Det går inte att sjunka ihop och tycka synd om sig själva. Det duger inte att som supporter låta skyddsmekanismerna kicka in och skämta om klubben, och komma med anonyma dissar på Hallandspostens hemsida (eller för den delen här på HÄB). Sina åsikter ska man kunna stå för, och vill man förändra något är det kanske inte gnäll som är den bästa början.
Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Jag är själv en kronisk optimist, och ser för mitt inre öga en klar seger i dagens premiär och ett segertåg under våren. Och vem vet. Spelarmaterialet finns, Bollklubben Support innebär en nystart på läktarna och Janne har fått de spelare han vill ha till sitt lagbygge. Det finns så mycket som talar för HBK i år.
Så vad säger ni om att vi bara stöttar laget vi älskar och håller tummar och tår för nya blåsvarta framgångar?
