Flaggmakardag på Örjans vall
Flera blåjeansknän har redan blivit smutsiga, men ingen verkar bry sig. Annat är för tillfället viktigare. Bollklubben Support arrangerar flaggmakardag på Örjans vall och ett tiotal frivilliga har dykt upp.
Lördag förmiddag. Tidigare års flaggor har plockats ur boden och radats upp på asfalten utanför, trots att det fortfarande är fuktigt ute. En inventering som visar vad som finns, och vad som behövs. En gammal banderoll ligger med baksidan uppåt. Tanken är att även denna, enligt återanvändningens ädla princip, ska få färg. Fast först behöver den tvättas, och den sysslan bortprioriteras till den grad att målande skjuts på till nästa styrelsemöte.
Förra året gjordes mängder av blå och svarta viftflaggor i plast. I år är det dags att komplettera och utöka förrådet, främst när det gäller vita. Sjoken mäts upp, klipps, och lämnas sedan liggande spridda mellan boden och biljettbaracken. Fram tills vinden tvingar fram ett insamlande.
Jag passar på att göra en insats i sammansättandet. Ett stycke plast, ett rör ur högen, tre bitar tejp, och så om igen. Nytt stycke plast, nytt rör ur högen, tre nya bitar tejp. Löpande band, med manuell matning. Under en liten stund har jag på något sätt fått hand om tejpen. Den smakar ungefär som målarfärgen luktar. Det skulle inte förvåna om den innehåller liknande gifter.
Målarfärgen används längre bort. En extralång pensel (konstruerad av en vanlig pensel, ett plaströr, och mycket tejp) färgar inte enbart det tyg som tänkts utan även marken därunder. Örjans vall blir ofrivilligt lite blåare.
De som besöker årets hemmapremiär på långfredagen kan få beskåda, och vifta med, tre nya tygflaggor och hundratalet plastflaggor. Förhoppningsvis har smaken av tejp gått ur till dess.