Krönika: Den objektiva reportern

Nertränade spelare, taffligt underlag, ändlösa byten, nya varianter som ingen begriper. Supportrar vid sidlinjen, huttrande i snålblåsten, svärande över avsaknaden av såväl kaffe som konstruktivt spel. Ingen som förstår varför motståndarnas nya brasse beskrivits som ett underverk. Ingen som ser vad som kan stå mellan det egna laget och ett SM-guld.

Låt oss kalla det försäsongssjukan.



Träningsmatcher är en lustig företeelse. Det är få tillställningar som lika ofta verkar ha mer än en vinnare, få saker som kan ge så många svar. Och då inte bara svaren att A verkligen passar som back, eller att B inte tränat upp den bedrövliga konditionen från fjolåret, utan verkligt väsentliga saker. Som att C inte har klippt sig denna vinter heller. Eller att D har cyklistben.

Jag var en av många som inte besökte Alevallen i tisdags och följaktligen är jag helt beroende av andras rapportering för att bilda mig en uppfattning om matchen. Men beroende på vad jag väljer att fokusera på, vilken reporter jag väljer att läsa, vilken tränare som jag väljer att lyssna på, kan jag få diametralt motsatta bilder av samma tillställning.

Ibland kan förklaringarna vara självklara. Kanske fokuserade båda lagen på försvarsspelet? Ett eliminerande av motståndarnas anfallsspel överskattas då lätt. Kanske ter sig ett nytt och ovant spelsystem för det ena laget som att det andra har tagit ett jättesteg den senaste veckan? Den som vill se svar ser svar där inga svar finns att se.

Jag var som sagt inte på Alevallen. Men jag läste HäB:s rapporter, HBK:s rapport och HP:s dito. Bilder jag fick på näthinnan kan sammanfattas som ”HBK-dominans, en bra högerkant, övervägande negativa svar på positionsfrågor, blåsvart kontroll över matchen”.

Men den som läser Qvidings matchrapport på Svenska Fans, eller den korta not som finns på föreningens hemsida får veta att Halmstad visserligen var bättre första halvtimmen men att Qviding sedan tog sig in i matchen och dominerade andra halvlek. Dessutom ska Qviding ha haft tre ramträffar – vilket står i kontrast med de två avslut totalt som Janne räknat ihop för vinröda.

Den givna frågan, för tiotusen blåbär, är givetvis vem som ljuger. Vem friserar sanningen för sina läsare? Och svaret – efter medföljande trumvirvel – är: ingen. Men ingen ser en match på samma sätt som någon annan, och alla har med sig föreställningar om vad som är viktigast. Värderingar av enskilda spelare, av lagen, påverkande historieskrivning, vilken relation skribenten har till de olika aktörerna. Dessutom finns det ingen möjlighet för en person att övervaka hela planen på en och samma gång. Inte ens en etablerad och respekterad journalist som JOW på HP är opåverkad av yttre omständigheter.

Och under försäsongerna är det som värst. Då finns inga serietabeller att referera till, inga säkra bollinnehavsuppgifter ihopsamlade av förbundets utsända byråkrater, inga aftonbladssiffror över vem som sprungit snabbast eller längst. Bara åsikter och tyckanden, förkylningar och försäsongssjuka.

Men blir det egentligen speciellt mycket bättre när säsongen drar igång? Blir rapporteringen mer objektiv då? Då finns det ju siffror att luta sig mot, och siffror ljuger ju inte. Det är hårda, kalla fakta. Svart på vitt. Sanningen med stort S.

Eller hur?

Lögner i objektivitetens namn…

Vad som skulle behöva införas i statistiken för att komplettera de kvantitativa uppgifter som finns (hur många, hur länge, hur snabbt) är en kvalitativ aspekt. Hur vassa var chanserna? Vad innebar det massiva bollinnehavet egentligen? Hur rörde sig spelarna utan boll? Hur påverkade bortalagets spel av den tidiga utvisningen?

Mark Twain delade en gång upp lögnen i tre underkategorier: Lögn, förbannad lögn, och statistik. Jag är böjd att hålla med. För med siffrornas hjälp värderas ett bolltrillande i försvaret högre än rappa, kvicka anfall. Med siffrornas hjälp värderas ett långskott från mittplan som landar i målvaktens famn högre än ett ribbskott från målområdeslinjen. För medan en reporter tolkar det den ser ljuger statistiken sin betraktare rakt upp i ansiktet – utan att ens skämmas över det.

En sajt som Svenska Fans må visserligen ligga i ett extremfack när det gäller att övervärdera egna insatser och undervärdera andras. Det är lättare att skriva bra om de spelare man sett spela förut, de man kan namnen på. Men inte ens den mest utbildade journalisten kan hävda ett objektivt synsätt.

Det finns inga objektiva rapporteringar, bara olika metoder för att svepa in sina åsikter i dimma.

Vilka har jag valt?