HÄB tippar Allsvenskan
Idag drar Allsvenskan igång. Fem i tolv ger då HÄB er sina slutgiltiga kommentarer innan det är för sent.
Jag listar lagen efter den ordning de slutade på i fjolårets tabell. För min sluttabell, scrolla till slutet. men då får du bara en tom punchline och inget av det goda. Men hallå, any way you like it, kompis.
Kalmar
Fjolårets mästare levde upp till de höga förväntningarna och plockade hem guldet framför ett lite för impotent Elfsborg. I år har man tappat stjärnan Viktor Elm och osannolike skyttekungen Ingelsten (och Cesár Santin, som försvann redan förra sommaren). "43 mål", som tidningarna kallar dem. Men det är ett helt orimligt sätt att se på det - jag menar, tror någon att ingen alls tar deras plats? I Elms ställe lär lillebror Rasmus ta nog så stort utrymme på plan, och i övrigt har man förstärkt klokt. Daniel Mendes får en trevligare omgivning, Tobias Eriksson får en omgivning som matchar hans talang och ambition och Daryl Smylie får böka i gyttjan bredvid Rydström och hans blanka hjässa. Dessutom får några av de som fick chansen i fjol en bättre chans att glänsa - Emin Nouri, Abiola Dauda och Erik Israelsson är bara några mycket intressanta namn som väntar på att få ta en plats i rampljuset. Nannes Kalmar ges ett tacksamt slagläge igen - och kommer att vara med och slåss om guldet.
Elfsborg
Magnus Haglund är en riktig surpuppa. Att vinna Allsvenskan är det enda som får honom att le, och det ger honom en helt fantastisk motivation. Det är en sak som talar för Elfsborg. En annan sak som talar för Borås stolthet är en ypperlig spelartrupp, med Anders Svensson, Daniel Mobaeck, Stefan Ishizaki, Teddy Lucic och Denni Avdic. En sak som eventuellt talar emot dem är anfallet. Mittfältet är seriens bästa, men vem ska peta in bollarna? Joel Johansson vann skytteligan i Superettan, men det gjorde Olle Kullinger också en gång i tiden. I Allsvenskan har Joel aldrig gjort mål, trots 28 spelade matcher som anfallare. James Keene har inte levererat på allvar sen 2006 och Denni Avdic är mycket, men jag tror inte att han är en 20-målsskytt. Vad betyder det att man släppte Fredrik Berglund? Å andra sidan är Haglunds Elfsborg inte laget som ska slå tillbaka motståndarna med fyra måls marginal. Med stort bollinnehav och solid defensiv har man potentialen att tråka ihjäl alla lag med 1-0 - och risken är stor att det räcker hela vägen till guldet.
Göteborg
Jag är inte riktigt säker på när det hände, men Göteborg har lyckats övertyga ett synbarligen villigt Fotbollssverige att de är svensk talangutvecklings framtid. Det känns inte helt rättvist. Några unga backar, en fjantig laguttagning av en 15-åring och vips är man kattens pyjamas när det gäller talangförädling. Nä, så lätt ska det inte gå. Däremot erkänner jag villigt att Blåvitt på ett imponerande och konsekvent sätt har ryckt upp sig från det sena 90-talets grandiosa kraschlandning. Från att ha sumpat det bästa utgångsläget i svensk fotbollshistoria till att tvingas kvala mot Frölunda för att hänga kvar i Allsvenskan var en tung resa - men nu är man på väg tillbaka. Hatten av. Och det är klart att ryktet som god talangutvecklare inte är helt oförtjänt. Trots allt ger man ju killar som Sebastian Eriksson, Gustav Svensson och Jakob Johansson chansen och lyckas både vinna SM-guld och ta några blandade småmedaljer. I år får man klara sig utan Niclas Alexandersson. Vad frånfället av hans enorma rutin och spelsinne innebär ska bli intressant att se. Hur mycket av hans mantel kan Tomas Olsson plocka upp? Jag nämnde Gustav Svensson ovan. Han blir en nyckelspelare i år - en av de mest spännande spelarna i hela serien. Hur långt kan han gå? Och hur långt kan Pontus Wernbloom gå - och då menar jag inte som spelare. Förhoppningsvis har domarkåren lärt sig denne flöjtige fåntratts samtliga tricks vid det här laget, och kan ge honom de gula och röda han förtjänar om han fortsätter på sitt inslagna spår. Laget har potential att slåss om guld, men osvuret är bäst - jag är lite tveksam.
Helsingborg
Henrik Larssons betydelse för de rödblå skåningarna går inte att överdriva. Att han skrev på nytt kontrakt lyfter genast laget från en habil mittenplacering till toppstrid - eller striden strax där under. Den stora frågan är hur stor Larssons motivation är numera. Innebandysejouren är ju ett tydligt tecken på att han är trött på att kuska runt i de gamla hjulspåren - så vad händer om han kommer på att Allsvenskan inte är så jävla rolig? Sällan har ett allsvenskt lag så tydligt stått och fallit med en enda spelare. Därmed inte sagt att laget inte är bra i övrigt - bara att Larsson absolut är deras nyckel framåt. Marcus Lantz är suverän på mitten, René Makondele är en av de vassaste offensiva spelarna i serien och Christoffer Andersson visade i fjol med all önskvärd tydlighet att han håller länge än. Erik Sundin och Andreas Landgren är habila allsvenska fotbollsarbetare som tål att bygga ett stabilt lag på. Marcus Holgersson känns som en förbannat förnuftig värvning och han ska bli rolig att följa. Som vanligt frågetecken för målvakten - det ska bli kul att se vad Daniel Andersson kan hitta på mot HBK i år. Överraskningspotential i reservkeepern Pär Hansson, med erfarenheter från Superettan och U21-landslaget. Hittar man verkligen flytet kan man slåss i toppen, men mer sannolikt är att man fajtas strax därunder.
AIK
Ett allsvenskt original försvann med Rikard Norling. Sällan har någon hävt ur sig så obegripliga analyser som denna glasögonbeprydde AIK-nörd - och jag menar det sistnämnda på ett positivt sätt. Inte lika positivt var hans enorma slapphet inför de otäcka krafter som verkar bland AIK:s fans. Sprang någon in på planen eller bombade motståndarnas målvakt med bengaler var det "killar som gillar AIK jävlit mycke va...". Det duger givetvis inte. Få se då om nykomlingen Micke Stahre är bättre på att säga ifrån. Laget då? Som vanligt kommer det ofta i andra hand när det gäller Allmänna Idrottsklubben. Liksom hos Helsingborg är nyckelspelaren framför alla en anfallare - i AIK heter han Ivan Obolo. Utan honom blir det inga barn gjorda i AIK:s offensiv. Det är ytterst viktigt för Gnaget att man lyckas behålla honom hela året. Backlinjen är stabil - Stahres direktiv är försvar först, låt de offensiva spelarna sköta offensiven. Inga ruscher längs kanterna för Markus Jonsson eller Nisse Johansson (och hur skulle det ha sett ut när det gäller den sistnämnde - egentligen?). Holländaren Jos Hooiveld kommer med fantastiska vitsord och kan bli en succé, men med tanke på hajpen är ju allt utom det närmast att betrakta som ett fiasko. Framför fyrbackslinjen ser det lite mer tveksamt ut. Innermittfältet är tunnt, och det stora ansvaret kommer som vanligt att ligga på en supertaggad Daniel Tjernström. Den stora frågan är som vanligt hur många minuter vi får se Gabriel Özkan i aktion. AIK bör klara av att bli bäst i Stockholm, men det ska mycket till för att man ska få nosa på medalj i år.
Malmö
Ny arena, ett nytt anfall, nya skandaler. Malmö och deras supportrar fortsätter att ta sig själv på alldeles för stort allvar, vilket gör att vi knappt behöver göra det alls. I höstas gick man väldigt bra efter en ojämn säsong, och stjärnan (och notoriske fuskaren) Ola Toivonen såldes dyrt till PSV Eindhoven. Ersättaren hette länge Daniel Larsson - tidigare påpassad huvudsakligen av IFK Göteborg, en pikant detalj i rivaliteten mellan dessa klubbar - men med minuter kvar av transferfönstret gjorde man klart med förre Gais- och AIK-spelaren Wilton Figueiredo. Vad hans ankomst - både själva faktumet och hur sent det skedde - innebär för MFF är svårt att säga. Klart är att man får in en spelare med väldigt hög högstanivå - dessutom en gammal Rolle Nilsson-favorit. För intresset kring MFF är det ett fantastiskt drag, sportsligt ännu mer osäkert. Backlinjen var ett problem i fjol. I år är mittbacksbesättningen densamma - med samma bekymmer? Vänsterbacken Ricardinho lovar mycket. På mittfältet är Daniel Andersson den självklara centralfiguren och navet. Kan han avlastas en del av sitt tunga ansvar av nyförvärvet Miljan Mutavdžić? Guillermo Molins och Labinot Harbuzi är stora i munnen men tycks ha lite grand att backa upp en del av kaxigheten med. Som alltid är man beroende av en bra start - Malmöpubliken är fantastisk i medgång och ett gäng bortskämda snorungar i motgång. Figueiredo och Larsson får konkurrens längst fram av kompetente hetsporren Ofere samt talangerna Mehmeti och Alex Nilsson. Det kan bli ett kul MFF-år på nya arenan - om inte de ofta och gärna orimliga förväntningarna tynger ned hela bygget.
Örebro
Efter en imponerande höst vädrade ÖSK-fansen morgonluft. Vägen mot medaljerna tycktes öppen igen, för första gången sen mitten på 90-talet. Och det finns fog för att hoppas. Med en stabil kärna i laget, kryddat med toppar som Kim Olsen, Nordin Gerzic och John Alvbåge, ska man absolut kunna hota alla lag. ÖSK fortsätter sympatiskt nog att bygga ett framgångsrikt lag på lågprofilerade värvningar och lokala/regionala talanger. Robin Staaf, Michael Jidsjö och Johanssönerna Oskar och Per har sällskap av hemvända ÖSK-alumner som Sami Wowoah och Emra Tahirovic, och värdefulle Magnus Kihlberg som till slut hamnade i ÖSK dryga tio år efter att han lämnade Forward för Öis. Och vad kan Kristoffer Näfver hitta på, efter den misslyckade utflykten till Djurgården? Sixten Boström körde i fjol konsekvent på i sin egen stil, trots en tveksam inledning. Det betalade sig till slut, när man mot slutet av säsongen rentav tog sig upp på övre halvan (och precis lyckades ta sig förbi HBK...). I år har man högre förväntningar på sig, men är knappast sämre. Ännu saknar man dock ett nutida svar på Arnor Gudjohnson för att verkligen kunna hota om de högsta tabellpositionerna.
Halmstad
Efter sju sorger och åtta bedrövelser, ska vi äntligen få slåss i toppen på allvar igen? På pappret har vi ju laget för det. Ante Johansson har vuxit in bra i sin centrala mittfältsroll, och en stor del av nyckeln till framgång är att han och partnern på mitten - Seb eller Tim Sparv - får spelet och samarbetet att fungera. Offensivt har HBK det väl förspänt, med en uppsjö av unga, heta talanger som konkurrerar om framför allt ytterpositionerna. Görlitz, Prent, Sise, Olsson och Salomonsson kan alla utmana om en plats i startelvan. I luckan bakom Anselmo är Anel det naturliga valet, och givetvis är detta något av en portalsäsong för honom. I fjol visade han att han mer än duger i Allsvenskan, men han har ett par steg till att ta innan han är en riktig toppspelare. Framför allt är det målskörden (noll så här långt) och de målgivande passningarna som behöver ökas på rejält. Försvaret kan bli ett problem. Det gamla pålitliga mittlåset var under delar av förra säsongen mer gammalt än pålitligt - framför allt är det bristen på snabbhet som oroar. Förste reserven Markus Gustafsson är en "Peter Larsson-typ", men har ännu inte debuterat i Allsvenskan. Senast vid Zvirres första avstängning är det dock upp till bevis. Eller tar någon av de väldigt lovande lärlingarna Johan Palm och Pehr Andersson så stora kliv i år att de är redo att hoppa in? Emil Salomonsson kom till Örjan som en extremt talangfull ytter/anfallare, men har kommit att spela högerback - en position han spelade på härom veckan i U21-landslaget och där han kommer att starta i premiären mot AIK. Spännande, eftersom den han har konkurrerat ut är veteranen Micke "Gus" Rosén. Till vänster i backlinjen konkurrerar Texas Johansson med Christian Järdler - en högst hälsosam tävlan. Och sist men inte minst - Magnus Bahne. 2007 års bästa allsvenska målvakt är redo att återta den titeln, efter att ha fått vara frisk en hel försäsong. Med honom i formen från förfjol kan årets HBK nå hur långt som helst. Professorn, Janne Andersson, gör sin sjätte säsong som chefstränare. De senaste åren har vi sett oroväckande tendenser hos HBK att vara sämst när det gäller (en viss säsongsepilog leaps to mind, tillsammans med matcher som 0-4 mot Gefle i fjol och en handfull mardrömslika möten med Blåvitt). Detta är, som jag ser det, den enskilt viktigaste frågan för Janne inför 2009. Detta är trenden som måste vändas för att vi ska få uppleva en ny, blåsvart succé.
Hammarby
Med ett par dagar kvar går Tony Gustavsson ut och köper sig lite kritikmån med uttalandet på Fotbolldirekt att Bajen är väldigt sårbara i år. Efter några goda är biter verkligheten tillbaka. På mittfältet har man pålitliga veteraner som Lolo Chanko, Mikkel Jensen och Fredrik Söderström, men utöver dem ser det tunnsått ut. Charlie Davies, givetvis. Den tidigare hånade värvningen (och jag räcker villigt upp en skamsen arm här) är numera en av seriens bästa anfallare, men med tanke på Bajens usla ekonomi krävs det bara en antydan till ett bud så är han borta, och någon stark ersättare lär man inte ha råd med. Rami Shabaan var förra årets fiaskovärvning i Allsvenskan, och i år börjar han säsongen skadad. Kristoffer Björklund tar i hans frånvaro plats mellan stolparna - och det är antagligen lika bra för Hammarby det. "Poppen" är en riktigt bra målvakt, men saknar de divalater som fick Rami att skälla ut lagkamrater varje gång han släppte in ett pinsamt mål förra våren. Jag har i övrigt svårt att se vad som ska egga Bajen Fans till extas i år. Ett stort mått av tålamod är något varje bajare borde se till att utrusta sig med. Take pleasure in the details. Emil Johansson. David Johansson. Sebastian Castro-Tello. A Quarterpounder with cheese - those are good. Det kommer säkert bättre tider - och om inte så har man decennier av vana att falla tillbaka på.
Trelleborg
Tom Prahl är Sveriges bäste tränare. Tre allsvenska guld - två med HBK och så ett till. Han slog igenom i Trelleborg, för att sedan gå vidare till HBK och verklig succé, och så vidare. Utan Prahl erbjöd TFF tufft motstånd till de lag som kom till Vångavallen och fåfängt trodde att de skulle avfärda de här bönderna enkelt i ytterligare några år. Sen kom Ole Mörk och man fick kliva ned i Superettan efter ett decennium i finrummet. Det finns en fin fotbollskultur i Trelle. Vångavallen är inte state of the art, men det är en oerhört trivsam arena, där kaffet kostar fem spänn och ett bakverk lika mycket till. Och så får man fram bra fotbollsspelare. Genom att iaktta vaksamhet när MFF rensar sina talangårgångar och mer än gärna sköljer ut babyn med badvattnet har man byggt ett solitt försvar, noga drillat av Prahl. På mittfältet finns slitvargar som Magnus Andersson, Mattias Thylander och Jonas Bjurström. Längst fram samsas pansarvagnen Fredrik Jensen med Joakim Sjöhage (på lån från Brann) och Andreas Drugge. Tillsammans har de kapacitet att taktfast mala ned det starkaste motstånd, och Vångavallen kan i år åter bli den mardrömsdestination det var under 90-talet. Framgången vilar - det här kan låta banalt - på hur väl man lyckas realisera den stora, stora potential som finns i laget. I fjol hackade det ibland. Lyckas man bättre i år?
Gais
Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att Gais ligger i vinnarhålet för att bli årets stora positiva överraskning i Allsvenskan. För första gången på riktigt länge kan Gais sporta några riktigt spännande unga namn (Johan Mårtensson, Mervan Celik, Pär Ericsson) - bara en sån sak. Richard Ekunde och Wanderson är bland de bästa i serien på sin respektive position. Dime Jankulovski är grym när han är på det humöret, och Richard Spong i Gais känns som en match made in heaven. Jag blir lite rädd när jag tänker på det här egentligen, för HBK har haft svårt för Gais, åtminstone fram till den kathartiska 4-0-knocken i höstas. Det ska bli kul att se vad originalet Alexander Axén kan göra med det här gänget. Förresten - Gas lär ha fått blodad tand efter derbysegern i fjol. Vågar man hoppas att Göteborgsderbyna ska kunna börja bli spännande igen?
Djurgården
Baksmällan är total i Dif. Från guldår och idel landslagsmän till ett av Allsvenskans i särklass minst intressanta lag på sex år - det är en imponerande resa. Kanske kan det få stå som ett monument över nackdelarna med finansiering i form av riskkapital - på kort sikt får man sportsliga framgångar, men när de bästa spelarna säljs är det finansiärerna som tar degen och laget som står där med svartepetter. Och nu får vi veta att riskkapitalisterna är på väg in igen. Tjoho! I år är Dif ett åldersstiget mittförsvar, ett dåligt balanserat mittfält och ett ineffektivt anfall. Johan Oremos talang tycks ha fastnat och Mattias Jonson är hel och frisk lika ofta som Ante Johansson skickar in en missil i krysset mot blivande mästarna. I fjol tippade jag Dif på åttonde plats och trodde att de skulle vara långt ifrån både topp- och bottenstrid. Jag hade 33% rätt där. I år är laget ännu sämre, och med megalomaniske Zoran Lukic vid rodret tror jag att det kan gå riktigt illa för "Stockholms stolthet".
Gefle
Ett resursfattigt fotbollslag i en inbiten hockeystad ska rimligen inte kunna klara sig så bra som Gefle har gjort sedan man tog steget upp i Allsvenskan för fem år sen. Men här är vi nu. Mest av allt ska äran givetvis tillskrivas tränaren Pelle Olsson, mannen som retat gallfeber på motståndarsupportrar genom att ställd inför till synes omöjliga odds manövrera ut de självutnämnda storlagen, gång på gång. I år får han sällskap av Urban Hammar, mest känd för att ha coachat ett haltande ÖSK iförd keps. Intressant att se vad hans entré innebär för dynamiken i lagledningen. Man har under de gångna åren släppt ifrån sig spelare som Johan Oremo, Magnus Wikström och Andreas Wikström, och varje gång ersatt dem relativt sömlöst. I fjol hette succéspelaren framför alla Amadou Jawo. I år har man tagit in Hjalle Öhagen från HBK, och Sandviksgrabben kan komma att hitta sin roll bättre hemmavid än vad han gjorde i den blåsvarta tröjan. Talanger som Jonathan Hellström, Jonas Lantto och Alexander Gerndt kan överraska. Veteranen Mattias Woxlin saknas givetvis, men Bapupa klarar ett tungt lass på mitten och Daniel Bernhardsson, Mattias Hugosson och Johannes Ericsson är tunga kulturbärare på Strömvallen. Inte heller i år lär man klara av att utmana om en plats på övre tabellhalvan, och vi har så smått väntat på en reaktion nu några år, men Gefle har absolut kapacitet att bli ett stabilt mittenlag - och fortsätta vara en vagel i ögat på självtillräckliga besökare söderifrån.
Örgryte
Lirarnas lag är tillbaka i Allsvenskan efter att Zoran Lukic smidigt eskorterade dem ned i Superettan det år han förutspådde att Öis skulle utmana om guldet. Touché! Med Marcus Allbäck tillsammans med Alvaro Santos i anfallet har de ett par fina posterpojkar, men vad gömmer sig egentligen bakom dem? Spännande talanger som Alexander Mellqvist, Markus Gustafsson och målvakten Peter Abrahamsson har redan fått mycket speltid, och backas upp av superveteranen Magnus Källander - och givetvis klubbklenoden Allbäck. På kanten finns HBK-alumnen Björn Anklev som gjorde stor succé i SUperettan i fjol. Står han bättre rustad för sin andra sehour i Allsvenskan? Utöver (den huvudlösa?) satsningen på Alvaro Santos satsar Öis huvudsakligen lokalt, med enstaka förstärkningar från lag i Superettan och nedåt - Motalasonen David Leinar, senast från Ljungskile, och Österförvärvet Pavel Zavadil. I fjol fann man en fin harmoni och kunde ro hem segern i Superettan. Intressant att se hur man klarar av omställningen från topplag till otippad utmanare. Ett bra anfallspar garanterar inte framgång. Och jag måste medge att jag är orolig för Öis finansiella situation. Man har slarvat med stora satsningar förr och det skulle kännas så trist och ovärdigt om det sker igen.
Häcken
Göteborgs minst supporterade elitklubb (i viss konkurrens med Qviding) sitter på de bästa ekonomiska förutsättningarna. En ljuv ironi. I år får kandidaterna till möjligen orättvist hatade och bespottade utopin FC Gothia chansen att mäta snoppar med varandra i Allsvenskan. Med högst kapabla veteraner som Jonas Henriksson, Christoffer Källqvist och David Frölund (tidigare Marek - mannen med de fräsande distansskotten) kompletterat med spännande värvningar som Dominic Chatto och Mathias Ranégie (som säkert trivs bättre i småskaliga Häcken än påpassade IFK - det vore verkligen kul om det lossnade för honom i år) tycker jag att man har ett åtminstone på pappret kul och lovande lagbygge. Vad kan Peter Gerhardsson hitta på med sitt skojiga spelarmaterial? Varningsflagg utfärdas för Hisingens stolthet.
Brommapojkarna
Stockholms i särklass mest sympatiska klubb laddar stenhårt inför sin andra säsong någonsin i högsta serien. De stora pojkarna kommer återigen till Grimsta - den här gången även Stockholmssyskonen, även om vi cyniker ger den här på pappret trevliga idén max en match innan det är åter till Råsunda och kostsamma säkerhetsarrangemang. Sedan förra sejouren har man lyckats behålla stommen, och kompletterat med ett par gamla AIK-rejects (Andreas Eriksson och Gabriel Petrovic) och några nya talanger. David Carlsson är en gammal BP-produkt som gjort viss succé i åländska Mariehamn. Han har funnits på Stockholmsklubbarnas intresselistor ett tag och kan bli en kul överraskning. Pablo Piñones-Arce är hemma i Stockholm igen efter en hyfsad utflykt i danska Vejle (där han bland andra var lagkamrat med gamle HBK:aren Delani) och blir ett fint tillskott. Miiko Albornoz, Kristoffer Nordfeldt och Tim Björkström är talanger att hålla ögonen på, liksom mittfältaren Philip Haglund - 21 år ung men redan en veteran i BP. Vi ser fram emot mysiga matcher i västerort, men jag har svårt att se de rödsvartrandiga hänga kvar i Allsvenskan. De låga förväntningarna från praktiskt taget alla tyckare är dock en fin motivation - få se vad Kim Bergstrand & co kan göra med den.
Sammanfattning
I mitt allsvenska tips inför 2007 skrev jag några rader om storstadslagens falnande hajp. Och jag har blivit rikligen besannad. Så nöjd är jag med mina förutsägelser att jag citerar dem rakt av här (att mitt tips i övrigt var kass bortser vi ifrån okej?):
"Det falnande mediaintresset är spännande. Vad kommer att hända med hypelagen när Sportbladet inte längre bevakar varje steg, varje pisspaus spelarna tar på Kaknäs? Kommer det rentav att betyda ett uppsving för landsortsklubbarna? Just de här två företeelserna kommer i så fall rimligen att förstärka varandra. Personligen skulle jag mer än välkomna en sådan utveckling. Fotbollens charlataner har fått sätta agendan allt för längre. Det är dags att kasta ut månglarna ur templet. Och det är där lag som Elfborg, Kalmar, HBK och Örebro måste fungera som murbräckor."
Och så har det ju blivit. Var det sen började, om hönan eller ägget kom först, tål väl att diskutera. Men Allsvenskan är roligare att följa, och nu väntar vi bara på att de värsta huliganavarterna ska tröttna på sina fånerier för att det ska bli riktigt kul.
Nedan finns mitt tabelltips för i år. Som vanligt är det inte att ta på alltför blodigt allvar, men om du ändå gör det, tveka inte att hylla mig eller - mer sannolikt - kasta invektiv på mig på HÄB:s forum på länken här invid (tänk dock gärna på att hålla en sansad ton, det blir roligast så).
Premiär!
1. Elfsborg
2. Kalmar
3. Göteborg
4. Helsingborg
5. Halmstad
6. Örebro
7. Gais
8. Malmö
9. Trelleborg
10. AIK
11. Hammarby
12. Örgryte
13. Gefle
14. Häcken
15. Brommapojkarna
16. Djurgården
