Konsten att vinna en vunnen match
Att stänga en uddamålsledd match må vara en konst. Att bestämma sig för vilken metod som ska användas kräver fingertoppskänsla och en del tur. På Rambergsvallen slutade det hela med två tappade poäng i slutminuterna.
Med tio minuter kvar av ordinarie tid hade Halmstad kontroll på spelet. 2-1-ledningen kändes kassaskåpssäker och i underkant. Men det var fram till att de - Bytena - kom.
I grova drag kan man säga att det finns två olika sätt att försöka ta en uddamålsledning i hamn. Antingen fortsätter man som om ingenting hänt, eller så backar man hem med allt och alla man har på plan. Självklart har båda såväl för- som nackdelar.
Att det lag som ligger under kommer att satsa offensivt i slutet är knappast förvånande. Därmed blir det en enkel ekvation att räkna ut att det kommer att vara fler motståndare som anfaller, och att de därmed tar större risker defensivt. Ska man då som ledande lag försöka döda matchen vid gällande resultat eller försöka göra ytterligare en strut - givetvis med risk för att släppa in en kvitterande kontringsboll? Min åsikt är att det ytterst beror på vilken spelidé och vilket spelarmaterial man förfogar över. Slutsatsen blir att Halmstad säsongen 2009 är för bra, och för dåliga, för att använda den första metoden.
Halmstad har en spännande offensiv där alla i anfallskvartetten i Häckenmatchen både kan hålla i bollen och göra sin gubbe. Visst kommer Häcken att gå på offensiven, men med tanke på vårt anfall innebär det en stor risk för oläkbara sår bakåt.
Janne Andersson och Halmstad väljer dock den defensiva taktiken. I rask takt byts Emir, Anselmo och Michi ut, och in kommer Mackie, Seb och Gus. Konkret innebär detta några olika saker. För det första får vi in spelare på positioner som inte är deras naturliga (flyfotad yttermitt som toppforward, defensiv mittfältsjordfräs som offensiv spelfördelare, skottvillig högerback som högermittfältare). För det andra behöver Häcken inte längre tänka lika mycket på sin defensiv då bollskickligheten begränsas med bytena. För det tredje innebär ett kvitteringsmål att fokus får ställas om till att rädda en poäng istället för att jaga tre då de naturliga målskyttarna är utbytta.
Väljer man trots allt den defensiva modellen krävs en helhjärtad insats från alla. Samtliga spelare måste vara på rätt sida bollen och anfall får endast ske om det kan genomföras riskfritt och med minimalt antal deltagare.
Nu var Halmstads defensiva insats dock långt ifrån klockren. Häcken skapade inga sylvassa lägen, men väl ett flertal chanser där en lång tå i straffområdesgröten kunde ha ställt Bahne.
Dessutom fick Halmstad för sig att i slutminuterna anfalla med det material man hade på plan. Inte bra alls. För många HBK:are gick framåt, för många Häckenspelare stannade kvar högt. De gulsvarta fick bollen för lätt, slog en långboll, och pang - som en bortglömd räkning som dimper ner just före löning - kom kvitteringen.
Jag säger inte att Halmstad hade vunnit matchen om man inte gjort bytena i slutet. Men bara för att man får göra tre byten under en match betyder inte det att man måste göra tre byten. Och absolut inte att man måste byta ut det offensivaste man har. Låt oss istället gå för ett tredje mål. Halmstad är alldeles för bra för att bjuda in Häcken på det vis som vi gör i slutet, och samtliga chanser de får de sista tio minuterna beror på att vi låter dem komma knatande med bollen samtidigt som vi står och väntar vid straffområdeslinjen.
Hur var det Salle sa efter Helsingborgsmatchen? Vi vill vinna och vågar förlora. Var tog den andan vägen?