Krönika: Vid vägskälet igen
I morgon drar Allsvenskan igång igen för HBK:s del. Med Ante Johansson såld och flera spelare skadade ser det tufft ut att vända skutan efter en svår vår.
Förr om åren brukade man tala om Tylösandssyndromet. Hur HBK gick som tåget under våren och sen tappade efter sommaren. Den populära tesen var att det myckna strandraggandet tog hårt på formen och att det stukade laget inför höstspurten. Dagens elitidrottsmän vet dock bättre än att ligga och svettas i sommarsolen innan match. I stället för Tylösandssyndromet har vi emellertid fått annat att tänka på i Halmstad. I fjol var det vårens assistkung Martin Fribrock som försvann - i år trotjänaren Andreas Johansson. Med ett utgående kontrakt och ett sug efter kontinental fotboll var det ett självklart steg för Ante G att ta klivet till Bochum och Bundesliga. Det är givetvis trist att mista honom, men det är svårt att argumentera mot det faktum att han tar chansen.
Ante har varit en del av a-laget sen 2002, då han klev in under sommaren (ett genombrott kom i den i HBK-kretsar legendariska 3-2-matchen mot Norrköping) för att strax ta en plats på ett tremannamittfält tillsammans med Turbo och Micke Nilsson. Under 2003 var han lagets genomgående bäste spelare, 2004 var ett mellanår, 2005 såg honom som utility player på mittfältet, med framträdanden på varje position, 2006 återvände han till sin favoritposition som tillbakadragen innermittfältare, en plats han sedan varit ordinarie på fram till i år.
I och med försäljningen av Ante har HBK nu tappat tre verkligt prominenta egna produkter på ett och ett halv år - de andra är givetvis Dusan Djuric och Peter Larsson. Därutöver har vi tappat Marcus Sahlman till Tromsö och Johan Svahn till Falkenberg. Talangfabriken levererar uppenbarligen, och även om det givetvis är ett gott betyg att så många av våra egna killar är högvilt för europeiska storklubbar är det tråkigt att se andelen lokalproducerat i HBK:s startelva minska.
Till Ante vill jag gärna säga: Lycka till! Och så småningom, välkommen hem till HBK igen, efter en säkerligen framgångsrik utlandskarriär.
* * *
Under juni har U21-EM hållit svenska fotbollsfans i ett järngrepp. Och visst - grabbarna var förbannat duktiga, om än ojämna (försvarsspelet på fasta måste fortfarande ge Jörgen och Tommy nattmaror). Ändå tål det att fundera på hur det kommer sig att U21-EM plötsligt är så mycket i fokus. Att det var på hemmaplan den här gången? Okej, det påverkar givetvis. Men det hade kunnat spelas på Nordirland, i Transnistrien eller på Krim, så länge det funnes en tv-kamera på plats hade svenskar följt spektaklet troget och med vidöppna munnar.
För ungdom är hårdvaluta i fotbollsvärlden numera. De tekniska och taktiska brister i den fotboll som visades upp under U21-EM vägs med råge upp av prospektet att de här killarna bara kommer att bli bättre. Samma förutsättningar har dock gällt för alla ungdomstävlingar, alltid - förstås. Den uppmärksamhet vi har dränkt U21-EM i är av samma stoff som den hela tiden ökade hetsen att värva unga talanger.
Vi som har följt HBK i många år har sett vår klubb år efter år plocka in unga grabbar som i lämplig takt få växa in i den allsvenska kostymen. Inte bara vi, givetvis, men visst har HBK varit en föregångare inom grenen närområde-och-unga-talanger (Gudmundsson, Alexandersson, Bertilsson, Lennartsson kompletterades med Petter Hansson, Micke Svensson, Micke Gustavsson och Micke Nilsson). Numera är fördelen i att värva en talang inte bara att man köper relativt billig tillväxtpotential - en (minst!) lika stor fördel är att fansen kan underhålla långsiktiga drömmar. Att vi dreglande följer U21-landslaget har samma orsak som att vi har lättare att ta en förlust eller rentav en halvdan säsong eftersom vi har några solida talanger på tillväxt. En ungdomskult som jag inte är säker på är helt nyttig.
* * *
HBK:s enda bidrag till U21-EM (även om vi faktiskt hade sammanlagt fem killar med i truppen under åren fram till årets EM - Tibor Joza, Joel Johansson, Ajsel Kujovic, Emra Tahirovic och Jesper Westerberg) var Finlands lagkapten Tim Sparv. Tim har varit fantastisk under våren, och gjorde också bra ifrån sig i EM, även om hans Finland vägde alldeles för lätt mot tungviktare som England, Tyskland och Spanien. Tyvärr kom Tim tillbaka från tävlingen med en axelskada. I ljuset av Antes frånfälle i laget fanns risken för att höstpremiären i morgon skulle få se ett HBK utan båda sina ordinarie defensiva mittfältare. Nu verlar Tim lyckligtvis ha hunnit tillfriskna. Men hur länge stannar han hos oss? Liksom Ante har han ett utgående kontrakt. Möjligen kan hans hyfsat digra skadelista få uppköparna att dra öronen åt sig, men samtidigt har han visat upp ett bitvis magnifikt spel i år. Det måste bara vara av hög priotritet för HBK att förlänga med Tim. På kort sikt såväl som längre - HBK kan inte vara klubben som tappar spelare efter spelare som Bosmanfall.
Ersättare för Ante till matchen mot Göteborg ser, något överraskande, ut att inte bli den kanske förväntade Sebastian Johansson - utan Anel Raskaj. Denne skulle därmed uppträda på sin tredje position från start i år. Jag är inte helt förtjust i tanken. Laget har tidvis spelat utmärkt under våren, men man har också spelat uselt emellanåt. Och vad gör vi när vi vill hitta tryggheten? Vi går tillbaka till grunderna, till det vi kan bäst. Det skulle i HBK:s fall innebära att Emil Salomonsson inte spelar högerback utan ytter eller möjligen anfallare. Att Micke Rosén spelar högerback och inte offensiv högerytter eller defensiv innermitt. Att Anel Raskaj spelar innermittfältare och inte ytter. Att Emir Kujovic spelar anfallare och inte vänsterytter, medan Marcus Olsson spelar vänsterytter och inte anfallare. Skomakaren blir vid sin läst och anfallaren får vara där han får de bästa chanserna att göra det han kan bäst. Och så vidare.
Med resultatraden 4 4 4 - en rejäl besvikelse för alla oss som såg en välbalanserad och intressant HBK-trupp ställas upp inför säsongen - måste säsongen betraktas som om inte körd så åtminstone rejält stukad i förutsättningarna för framgång. Med mindre än seger i så gott som alla återstående matcher blir det inget guld, och med ännu lite sämre utdelning än så, inte ens medalj. Som jag ser det är det redan nu läge att förbereda för nästa säsong. Inte släppa den här helt, givetvis - först ska vi väl åtminstone säkra kontraktet - men hellre satsa på yngre killar som därmed samlar erfarenhet till nästa och näst-nästa säsong, än att hålla spelare som passerat bäst-före-datumet i laget för chansen att vinna en svår bortamatch mot ett topplag.
Fördenskull vi vill behålla initiativet, satsa på att ta en plats på den övre halvan i år - då behövs just en satsning. Utan Ante är HBK ett svagare lag och jag är ledsen, men jag ser inte Sebastian Johansson som en lika bra spelare. Hammarby värvade Andreas Dahl, i den här skribentens ögon en drömersättare för Ante, medan Kalmar plockade in Sundsvalls Stefan Ålander, en spelare jag önskat få se i HBK sedan flera år. Ålander är visserligen i första rummet mittback, men han är också kompetent på en central mittfältsposition. Nu ryktas Daniel Sjölund, vars kontrakt går ut, vara på väg till Blåvitt eller Elfsborg, och man kan bara hoppas att HBK - förutsatt att man vill uppåt i år - håller ett öga öppet. Sjölund var halvt på väg till de blåsvarta för fyra år sedan, och hade varit ett utmärkt tillskott i truppen. 26 år gammal är han redan en veteran, en arbetssam pådrivare som kan avgöra matcher. Sjölund är en kille man kan bygga ett storlag kring.
Men en bra värvning på mitten löser inte det största problemet HBK har - att man inte gör mål. Anselmos krut verkade anmärkningsvärt vått i våras, och Emir Kujovic har visat sig vara alldeles för lätt för motståndarna att plocka bort. Joe Sise har varit en riktigt frisk fläkt men har haft stora skadeproblem. Dessutom har han trots alla fina insatser faktiskt bara gjort ett mål. Spelmässigt funkar 4-2-3-1 väl - det är inte för intet som HBK har ett gott rykte om sig som ett sevärt lag i år. Men effektiviteten är alarmerande dålig. Det tar emot att säga det, men jag tror att man antingen måste värva en ny, riktigt vass anfallare - eller köra med två killar på topp. Och eftersom jag vet att HBK näppeligen vill lägga ut fem miljoner eller mer på en garanterat-15-mål-per-säsong-kille tror jag faktiskt på det andra alternativet. Det finns bra anfallare i truppen, men bevisligen gör ingen av dem några mål ensamma på topp.
* * *
Blåvitt, då. Knappast en favoritmotståndare för HBK. På de senaste fem åren har man pinsamma två poäng mot sin gamla slagpåse. Och med tunga förutsättningar inför årets hemmamöte har jag tyvärr inga större förhoppningar att poängskörden ska ha ökat när vi skriver sex år i stället för fem. Men jag kommer aldrig att sluta hoppas - eller tro.
