-
-

0-2 på Stadion - Där drog vi

HBK gjorde vad man skulle på Stadion och kunde sätta sig på bussen hem med tre poäng säkert surrade i bagageutrymmet. Segern mot Djurgården var den första på bortaplan sedan 2002, och blott den femte segern i Stockholm på 00-talet - på totalt 32 försök...

För femte året i rad klev jag in på Stadion, för femte året i rad såg jag HBK ställa upp där i de där vita dräkterna som aldrig brukar föra något gott med sig. Vanligtvis brukar det gå ungefär som så att Dif börjar dåligt, HBK lite bättre, men utan att ha någon som helst effektivitet. Dif jobbar sig fram till några chanser, publiken vaknar till liv, Dif sätter en boll, gärna med en generös dos flyt - en missad offsideavvinkning, en hands eller att en HBK-försvarare drattar på ändan. Vips faller allt på plats för Dif och de förvandlas till en effektiv lagmaskin som maler på understödda av en röststark hemmaklack. HBK med sitt tunga Stockholmskomplex kanske får in en eller två bollar - men då blåses de felaktigt av för offside, för ruff eller för att målskytten kammat sin bena åt fel håll. Mot slutet av matchen är HBK tröttsprungna och framburna av publiken kan Dif sätta tvåan och säkra segern. Tro mig. Jag har sett det hända tillräckligt många gånger.

Men i kväll var något annorlunda. Kanske var det att HBK redan varit med om så många tunga matcher i år att Stadion helt enkelt inte intimiderade på samma sätt längre. Eller så var det att Dif var tagna av sitt tuffa tabelläge, sin digra skadelista eller de dystra bilderna av ännu en publikskandal i huvudstaden i den senaste hemmamatchen. Det låg i alla fall en sordin på den normalt så självsäkra stämningen.

Och det märktes att det inte var ett möte mellan två topplag i kväll. Första halvlek var till stora delar nervös, och många chanser byggde på enskilda spelares misstag. Dif började ändå säppet vassare och hade ett antal halvchanser. HBK kom igen och lyckades framför allt ta sig fram på högerkanten, där Anel Raskaj åter tycks vara på väg mot toppformen och hade rena lekstugan mot stackars Yosif Ayuba. Hans inlägg var dock oftast snäppet för långa eller korta. Även Emil Salomonsson vågade sig ofta upp och slog inlägg - men med samma otillfredsställande facit.

HBK hade ett stabilare och bättre spel, men Dif hade de marginellt hetare chanserna. 5-1 i hörnor i första halvlek kanske inte vittnar om någon kanonad mot det södra målet, men Bahne och försvaret hölls sysselsatta av Philip Hellqvist, Dan Burlin och Mikael Dahlberg, som hade ett par snygga nickar, dock utan någon lycka.

HBK å sin sida växlade mellan inlägg från kanterna och långa djupledsbollar från försvaret - gemensamt för båda anfallssätten var att de i bästa fall nästan resulterade. Michi Görlitz var som vanligt inblandad i mycket, och Anselmo och Marcus Olsson var fokuserade på topp. Fokus var på det hela taget ett nyckelord i HBK - ingen av de för kvällen vitklädda favoriterna hade lust att uppleva ännu en förlust, och det visade man med besked.

Det kändes ändå självklart att den som kunde traggla in den första bollen bakom motståndarens målvakt skulle ha en mycket bra chans att ro hem segern.

I andra plockade Jeglertz av olycklige Ayuba och ersatte honom med Jan Tauer, förvånanande nog tillgänglig för spel efter utvisningen mot MFF som mycket väl kunde renderat ett strängare straff. Och det var ett lite mer fokuserat Dif som ställde upp efter paus. Lite mer tändning, lite mer samlat spel. Men det höll inte länge - med mindre än en kvart spelad tog sig Salomonsson fram till höger och slog ett hårt inlägg som Touray inte lyckas hålla. Bollen studsade i stället fram till Mackie, som fick på en strumprullare och det var 1-0, och för första gången fick jag se HBK ta ledningen på Stockholms Stadion.

Det blev dödstyst. Några spridda hatrop mot domaren och HBK, men i övrigt tyst. Vi väntade väl mest på att de intellektuellt mindre bemedlade elementen på läktarna skulle börja kasta in saker - såna där trista fakta om Stockholmsfotbollen man motvilligt har lärt sig efter några år i stan. Men vi hann inte vänta länge förrän Mackie tyckte att det var dags igen. Anselmo drev upp bollen på offensiv planhalva, med Difs mittbackar framför sig. Mackie lyckades komma loss från Ceesay på Selmos fina passning, och gick med full fart mot mål. Han kom in till vänster i straffområdet, och drog till direkt på kraft, men ändå snyggt placerat lite till vänster om Touray. Ett klassanfall, ett klassavslut - ett kalasmål. 2-0 och pessimismens moln som förmörkat mina tankar den senaste månaden började faktiskt skingras.

Men nu kunde väl inte läktaroroligheterna vara långt borta? Döm om min förvåning, när det i stället för domarskandal hellre sjungs om "djurgårdsskandaler", när de spridda hatropen dränks i Järnkaminernas stöttande sång. Jag har lärt mig att förvänta mig väldigt, väldigt lite i fråga om positiv läktarkultur i Stockholmsfotbollen, men i kväll blev jag väldigt positivt överraskad. De sjöng inte hela tiden, men när de gjorde det var det för att stötta. Inte för att hata HBK, inte hata domaren, inte Bajen eller Gnaget - bara stötta Dif. All heder för det.

Men till sist hjälpte inte ens klacken Djurgården. HBK kunde slappna av och spela än mer självsäkert, medan Dif öste på vad man kunde, men de flesta och farligaste chanserna var de HBK hade på sina kontringar. Görlitz, Sise och Anselmo hade alla bud på ett tredje HBK-mål. Difs stora chans kom med två minuter kvar, när Boyd Mwila för kanske första gången i matchen lyckades både dribbla och slå ett bra inlägg från vänster i straffområdet. Prince Ikpe Ekong (som nyss ersatt vassaste Dif-spelaren för kvällen Dan Burlin) sköt stenhårt på Bahne, som lyckades reflexrädda. Returen nickades till hörna, men det här var inte en sån kväll då hörnor gav något.

Nej, det här var HBK:s kväll. En revansch på många plan. För de orättvist tappade poängen på Stadion de senaste åren (nej - jag räknar inte 2005...), för de fyra raka förlusterna, för att man så sällan kunnat leva upp till sitt favoritskap i år.

När vi vandrade bort mot presskonferensen stod en handfull Bollklubben Support-medlemmar och tjoade och plockade ned flaggor och banderoller. Bland dem min gamle favorit Thomas, som efter att troget ha åkt upp hit - ibland ensam - i flera år nu äntligen fick sätta sig på tåget hem efter en seger på Stadion.

Nu har HBK nio poäng ned till kvalstrecket med sex matcher kvar i serien. Rimligen borde det betyda att det ordnar sig även i år. Men det är ändå väl tidigt att ropa hej. Nu väntar tuffa matcher mot Elfsborg hemma och Gefle borta. Med samma jävlar anamma och fokus som idag bör man kunna få ett par skapliga resultat med sig även där.

Tills dess passar vi på att glädja oss åt den första bortasegern mot Dif på sju år. Tack grabbar!