Söndagstankar
Det har varit en händelserik vecka i Fotbollssverige. HÄB försöker bringa reda i intrycken sent om söndagsaftonen.
* * * Den moraliska kampen om Allsvenskan
Den allsvenska slutspurten har börjat och AIK ser ut att ha ett fast grepp om guldet. Ett i stort sett helt profillöst lag som är desto rikare på disciplin och offervilja. Bakom hovrar Göteborg, något mindre taktiskt hårddrillat men med större individuell lyskraft, och Elfsborg, med profiler i överflöd men i avsaknad av det där essentiella sammanbindande kittet. Tre klubbar som normalt räknas till seriens mer resursstarka (även om somliga av dem tvingas till kortfristiga lån för att få ordning på likviditeten - knappast ett förfarande elitlicensnämnden torde premiera) och som rimligen, om chansen ges, satsar friskt på att som första lag sedan 2001 representera Sverige i Champions League.
De tre klubbar som fortfarande slåss om titeln är tre klubbar som har en rimlig chans att ta sig över det hinder som kvalet utgör. I och med de förändringar i seedningsprocessen som nyligen införts har chanserna för lingonserier som Allsvenskan att få in ett lag i den ädlaste tävlingen ökat markant. Och där Kalmar tappade sina två bästa spelare direkt efter guldet har uttalat hårdsatsande AIK, Göteborg och Elfsborg större möjligheter att behålla sina guldkalvar. För den klubb som lyckas där Malmö, Djurgården, HBK med flera har misslyckats sedan HIF:s CL-deltagande väntar en bildlig kruka fylld med skinande guld. Stora pengar är det ont om i Allsvenskan och de få som lyckats håva in dem har varit usla på att förvalta sin nyvunna rikedom.
För att inte tala om det enorma moraliska övertag och tolkningsföreträde som tillfaller den som halar upp svensk fotbolls Excalibur ur stenen.
Varje gång en större klubb (i media och därmed de breda folklagren utgörs dessa av AIK, Djurgården, Hammarby, Göteborg, Malmö, Elfsborg och Helsingborg) vinner Allsvenskan är deras seger en början på en dynasti, oavsett vad de senaste tio åren visat. Inget säljer som drömmar och förhoppningar. Just i år är dock chansen att media får rätt i sina obligatoriska lovsånger.
* * * Flås i nacken för HBK
Apropå förväntningar - ett lag som sannerligen inte infriat sina sådana i år är vårt kära HBK. Trots en bättre trupp än på flera år (med massor av talang och rutin, och med bra balans) är vi på fullt allvar indragna i bottenstriden sedan flera månader. Det tjänar knappast något till att börja kasta anklagelser omkring sig så här med fyra hysteriskt viktiga matcher kvar på säsongen. Fokus måste få ligga på att klara den allsvenska platsen, och det helst utan att behöva försätta sig i en sits där den hänger på framgång i ett kval. Efter säsongen, däremot, är det dags att börja ställa frågor. Och de kommer sannolikt att vara både svåra och obekväma.
Innan dess handlar allt om att hålla Bajen, Dif och Öis bakom oss. Nästa del i det arbetet väntar i morgon kväll, när Hammarby ska betvingas på Örjans Vall.
* * * Knattejournalistik
För en vecka sen meddelade förbundskapten Lars Lagerbäck att han, efter tio omstridda år på posten, lämnar sitt uppdrag. Och i veckan som gått har det diskuterats flitigt vid fikabord på de flesta svenska arbetsplatser: vem ska ta över? Jörgen Lennartsson? Svennis? Janne Jönsson? Andrée Jeglertz? Ingen vet något, men alla har en åsikt. Det är som det ska vara.
Något som är som det inte borde vara är de stora tidningarnas analyser av frågan. Ursäkta - jag glömde visst citationstecken där. "Analyser". För jag är nu väldigt, väldigt ironisk i mitt användande av det ordet. Det svenska folket serveras som djuplodande analyser är i själva verket deras egna oinsatta fikabordsdiskussioner, ompaketerade av professionella copywriters. Och givetvis är det kul att spekulera. Men till skillnad från oss fans bör man kunna förvänta sig mer metodiska analyser från den förmodade expertisen. Till skillnad från oss får de ju faktiskt betalt för sina gissningar.
DN lanserade en fri fantasi om att de som är bäst lämpade att ta över är en duo bestående av Sven-Göran Eriksson och Pia Sundhage. Det är en sanslös chansboll av Johan Esk, vars fabulerande har ett inbyggt skydd mot klander - alla som tvivlar är trångsynta sexister (de neanderthal-aktiga kommentarer som följde på artikeln gav också mycket riktigt Esk vind i segeln). Det är smått briljant mitt i sin skrattretande enfald. Dessutom lyckades man generera uppslag till ytterligare skriverier på det egna påhittet, där Sundhage själv, liksom ett antal landslagsspelare, fick uttala sig.
Radiosporten å sin sida presenterade en exklusiv intervju med Lagerbäck samma dag som beslutet presenterades. Bengt Skötts frågor var banala och nervösa, faktakollen bakom dem skakig till obefintlig. Den obligatoriska frågan "hur känns det" levererades stötvis och i ovidkommande bisatser. Lagerbäcks hänvisning till en match mot Nordirland möttes av en fråga om det var en kvalmatch (Skött hade uppenbart ingen aning) medan vi nördar hemma vid radion direkt förstod att det rörde sig om den usla insatsen borta mot Nordirland i kvalet till EM 2008. I stället för att få ett bra snack med den avgående förbundskaptenen som fört Sverige till fem raka mästerskapsslutspel tycktes Skött mest upptagen med att få ur denne svenske ledarlegend lösnummerssäljande rubrikcitat. Vad han nu skulle med dem till.
Den svenska sportjournalistiken är bara vid sällsynta tillfällen värd att kallas just så. Det är frapperande vilken dagisnivå man kommer undan med som sportjournalist, jämfört med journalistskrået i övrigt. Vi sportnördar har ofta bättre sakkunskaper än de som skriver i de stora tidningarna, och det må vara hänt - men när inte heller analytisk eller stilistisk förmåga hos skribenter hos de stora morgon- och kvällstidningarna är bättre än de hos mina kollegor på Svenskafans.com - då är något fel.
* * * Fegt och fel av förbundet
Öisklacken har under flera matcher i år vecklat ut en banderoll till stöd för Dawit Isaak, som sedan åtta år sitter fängslad i Eritrea på lösa grunder. Efter matchen mot Hammarby anmäldes klubben av Svenska Fotbollsförbundets matchdelegat för att politiska budskap förts fram på läktaren, och Öis tilldömdes böter för fansens tilltag. En smärre proteststorm utbröt, och Expressen erbjöd sig att betala klubbens böter. Efter påtryckningar från media och supportrar ändrade sig förbundet, och plötsligt hette det i stället att banderollen visserligen är att se som en manifestation, men att det inte ska vara straffbart att uttrycka ståndpunkter som det finns en "bred, nationell samling" kring.
Det ska inte ens behöva sägas att jag håller med till punkt och pricka om att Dawit Isaak måste släppas. Däremot saknar jag helt förståelse för att förbundet vänder kappan efter vinden i det här fallet. Fängslandet av en journalist i en diktatur kommer alltid att vara en politisk fråga, och om så varje man, kvinna och barn i hela Sverige står bakom åsikten som ges uttryck bör principen förbli densamma - politiska budskap hör inte hemma på allsvenska läktare.
Anta att klacken i nästa match halar upp en banderoll med ett stort överstruket hakkors - ni vet, ett sånt som snubbar med toviga dreads typiskt sett har på sina militärjackor. Inga problem där - det finns en bred en bred nationell samling mot nazism. Anta att det överstrukna hakkorset hänger med i varje match framöver. Lagom tills valrörelsen drar igång kompletteras det med en banderoll som säger "Ner med SD" - då är vi fortfarande på vad som skulle kunna sägas vara säker mark: det finns knappast en bred nationell samling som jämför SD med nazistpartiet, däremot skulle säkert det flesta köpa jämförelsen som en lätt ironisk hyperbol. Men var befinner vi oss då, egentligen? Som jag ser det; alldeles för långt ut på riktigt snorhal jävla is.
I stället för att hålla på en - faktiskt - väldigt viktig princip om politiskt oberoende för sporten riskerar fotbollsförbundet genom sin undfallenhet att ha bjudit in tveksamma intressen att använda fotbollen för sina egna agendor. Det är djupt beklagligt.