Krönika: Äntligen är det över
Allsvenskan lider mot sitt slut, och för oss HBK:are är det inte en dag för tidigt. Vi blickar försiktigt framåt - men mot vad?
Efter 29 spelade omgångar har det så blivit dags att äntligen sätta punkt för Allsvenskan 2009. Jag säger äntligen, för för oss HBK:are har 2009 gått från ett år fyllt av förhoppningar till ett år tyngt av besvikelser. I vintras såg vi en trupp ställas på benen, som var balanserad, som hade bredd och spets, talang och rutin. Det var en trupp som var förutbestämd att slåss om medaljer.
Vi vet alla hur det har gått. Sedan i somras har HBK - jodå - varit inblandade i bottenstriden. Inte så att man har legat jumbo eller nästjumbo - men man har hela tiden känt det svavelosande flåset från lagen som legat där. Man har lyckats kämpa ned bottenkonkurrenterna ställda inför valet att vinna eller försvinna, men det har inte varit med någon större finess. Visst var man det avgjort bättre laget på Stadion mot Dif, men matchen mot Hammarby var en sorglig historia där ett offensivt sett näst intill impotent HBK till slut fick håll på ett fullständigt värdelöst Bajen. Och när man gång efter annan hade chansen att av egen kraft säkra kontraktet vek man ned sig, och det är snarare ett rejält underbetyg åt de andra bottenlagen att de inte lyckats sega sig ikapp än det är ett gott betyg åt HBK att man kunnat hålla undan.
Så vad hände? Nå, redan en halvlek in på årets serie gick man ifrån den tänkta planen när två tredjedelar av den offensiva mittfältskedjan byttes ut eller flyttades om. Och redan i matchen efter petades två nyckelfigurer i Anel Raskaj och Anselmo. Därefter har flera spelare kastats runt på olika positioner: offensiva supertalangen Emil Salomonsson har spelat högerback så gott som hela säsongen, men flyttades upp i anfallet i hemmamatchen mot Kalmar, och gjorde succé med sina fina djupledslöpningar. Det blev inga mål, men väl stora revor i Kalmars försvar. Givetvis fick han en chans till, men när det inte föll lika väl ut flyttades han raskt tillbaka ned i försvaret. Anel började säsongen som offensiv mittfältsspets, men flyttades snart ut på en kant. Han har också hunnit spela som defensiv innermittfältare, och - faktiskt - i en hel halvlek på den position han faktiskt fungerar bäst i; som den offensivare av två innermittfältare i ett 4-4-2. Det var i matchen mot Gefle på Strömvallen, där HBK stod för en massiv spelmässig comeback, men inte lyckades kvittera den ledning man skänkt Gefle i första minuten.
Michael Görlitz har varit säsongens genomgående bästa HBK:are, men inte heller han har förskonats från plottret med positioner. I år har han startat som ytter på båda kanterna, som offensiv innermittfältare i 4-2-3-1 samt som defensiv innermittfältare (!). Dessutom har han emellanåt flyttats upp i anfallet under matcherna. Mikael Rosén startade försäsongen som högerback, men petades från den positionen när tränarna bestämde sig för att tämja Emil Salomonsson till en mindre offensiv roll. Därefter har Gus varit ytter, innermittfältare och till och med anfallare.
I bortamötet med dagens motståndare Gais startade HBK med en ytter som högerback och två ytterbackar som offensiva yttermittfältare.
När ett lag går dåligt brukar det talas om att man behöver hitta tillbaka till grunderna. HBK har 2009 hellre blandat om lite till. Ingen spelare har gått säker på sin position, inte heller har de kunnat känna sig säkra på sin plats i startelvan - eller ens i truppen. Och jag är rädd att dessa tvära kast, denna brist på kontinuitet, har kostat några av våra största talanger ett år av deras utveckling. Här är Anel givetvis det främsta exemplet. Liksom Dusan Djuric på sin tid får han inte tid och utrymme för några misstag, utan efter en dålig match centralt flyttas han obönhörligen ut på kanten, där han inte trivs och följaktligen inte lyckas imponera nog för att åter få förtroendet på sin favoritposition. Logiken är skev, men så har det sett ut i år. Vad har det betytt för Anels självförtroende att ständigt se sig utpetad av Tim, av Sebastian, av Michi - av Gus?
Att det är Gais vi ställs emot i avslutningen är extra salt i ett redan svidande, vidöppet sår. 2009 var året då vi till slut skulle gå förbi Gais i maratontabellen, efter att ha hovrat bakom dem i flera år nu. Fem poäng var allt som krävdes - och med tre kvar att spela om ligger vi jämsides, fast med sämre målskillnad. Det fräter som syra på den blåsvarta stoltheten.
Så här års kretsar mycket av våra tankar och vårt prat om nästa år. Det är givetvis helt i sin ordning, eftersom de allra flesta lag de facto inte har så värst mycket att spela om så här sent på året. Men för HBK är det speciellt. Det krävs inte mycket för att se att det måste till mer genomgripande förändringar nästa år. Framför allt måste våra spelare, unga som gamla, få spela där de spelar bäst. Det finns både kort- och långsiktiga skäl till det. Kortsiktigt är det lättare att hitta rätt på sin bästa position, även om det ibland tar några matcher. Och långsiktigt är det lättare för oss att ta bra betalt för våra spelare den dag de ska ut i Europa om de fått tid och möjlighet att odla sin skicklighet och sina kunskaper på det sätt som passar dem och deras förutsättningar bäst.
I förra matchen mot IFK ställde HBK upp med supertalangerna Joe Sise och Emir Kujovic i anfallet. Det var första gången de startade bredvid varandra i en a-lagsmatch, och det gick alldeles utmärkt. De är unga, de är orutinerade, men de tog för sig och visade upp en härlig, kreativ anda. Där har vi något att bygga på inför 2010, inför klubbens artonde raka allsvenska säsong. Det finns massor av fantastiska talanger i vår klubb, och nästa år vill vi se dem få chansen på allvar. Att försöka skydda dem genom att bänka dem för en rutinerad (men - mindre motiverad?) spelare må låta bra på pappret, men jag tycker att vi i år har fått svart på vitt att det inte nödvändigtvis är det bästa sättet - i så fall hade vi väl haft betydligt fler poäng än de 1,1 per spelad match vi snittar idag?
Jag älskar HBK. Jag njuter i fulla drag av hur vi får fram talang efter talang som tar klivet in i a-laget, till utlandet, till landslaget. I varierande ordning. Jag älskar att vara på Örjans Vall, att höra snacket i Kvasterian, att sjunka ned på sittplats med en kopp kaffe med halsduken på. Att se halmianerna huttra nere vid sitt klubbhus. Men jag saknar tilliten och framtidstron som så länge har genomsyrat den miljön. Jag saknar att se ett lag som har en tydlig grundidé, där spelarna alltid vet vad de ska göra nära de hamnar i en trängd situation. Och det handlar inte om att sakna en annan tid - utan om att faktiskt tro på det som är so-so idag kan bli oh yeah i morgon.
