Svensk fotbolls ekonomiska kris
Svensk fotboll befinner sig, precis som världen i stort, i kris. Och liksom den något större krisen är den till stor del ekonomisk.
AIK blev liga- och cupmästare, Hammarby blev jumbo och spelar i Superettan 2010, och Djurgården klarade sig kvar med minst möjliga marginal efter ett kval med en skamfylld avslutning (se mer om den i slutet av denna text). Dessa tre lag hade alla i 00-talets barndom framtiden för sig. Derbyna var slutsålda, trupperna fyllda med starka namn och mediahypen var enorm. Fotbollens framtid tillhör Stockholm, siade kvällspressen.
Tydligen inte, är beskedet vi nu har fått svart på vitt. Under de senaste tio åren har alla de tre stora Stockholmslagen vunnit Allsvenskan, men alla har också spelat i Superettan. I Djurgårdens fall var det nära att man dessutom gjort det i två omgångar.
Det är slående hur tydligt Stockholmsfotbollens uppgång och fall - jo, jag hör din invändning, AIK:are, jag kommer till det, håll i hatten - har gått hand i hand med den ekonomiska utvecklingen under samma period. Vi kan börja med AIK i slutet på 90-talet.
Efter guldet -98 förköpte man sig alldeles, och värvade varje hyfsat stor talang som fanns tillgänglig på den allsvenska marknaden. Lagom till Champions League-satsningen -99 kom spelare som Andreas Andersson, med löner långt över vad någon ens hade hört talas om i Allsvenskan, in och stärkte laget - men urholkade dess ekonomi. När de sportsliga framgångarna (läs: årligen återkommande deltagande i CL) uteblev infann sig sparkraven snart. Undan för undan gjorde man sig av med dyra spelare, och ersatte dem med halvhyfsade Superettan-lirare. Inte ologiskt då att hela föreningen snart fann sig i just Superettan.
Under samma period hann Hammarby ta möjligen det mest otippade och osannolika guldet i Allsvenskans historia. Sporrade av framgången smidde man planer på världsherravälde. Lite längre norrut hade dock systerföreningen Djurgården kommit ännu längre i sin planering. De köpte in blivande landslagsstjärnorna Kim Källström och Andreas Isaksson med hjälp av externt riskkapital, vilket betalade sig direkt med två raka seriesegrar. När Kim och Isak sedan såldes till franska Rennes var det dock inte Dif som fick den stora avkastningen - den gick i stället till riskkapitalisterna, som dock återinvesterade en del pengar i sitt hobbyprojekt. På ångorna av vinnarvanan från 2002 och 2003 lyckades man dessutom dra längsta strået i en svag allsvenska 2005.
2009 såg ett Hammarby som desperat slog sig för bröstet och sade sig sikta på topp fyra i tabellen, trots att pengarna sen länge var slut och skuldberget bara växte. De bästa spelarna flydde det sjunkande skeppet en efter en. De orimliga förväntningar som byggts upp under år av oansvarigt spenderande av pengar man inte hade gjorde att fallet blev ännu hårdare, med publikskandaler, sparkade tränare och hot mot styrelsen.
Djurgården, plötsligt utan medel att köpa in halva U21-landslaget, hamnade tidigt på dekis och kämpade större delen av året i botten. Ekonomin är hårt ansträngd och man tvingades låna för att betala löpande kostnader - en desperat åtgärd. Givetvis är receptet att ta in mer externt kapital - men de skeva strukturer som försatt föreningen på pottkanten dröjer kvar.
AIK tog guld. Ett guld de har väntat på länge, men också ett guld som kan komma att kosta mer än det smakar. Liksom grannen Dif har man tvingats låna för att bekosta driften, och till nästa år försvinner nästan garanterat lagets bästa spelare Ortiz och Obolo, samtidigt som CL-kvalet hägrar. Med tanke på de båda argentinarnas relativt höga ålder är det inga Zlatan-summor vi talar om när de går - men det kommer att kosta att få in adekvata ersättare. Risken känns överhängande att misstagen från -98 återupprepas. Även om AIK inte faller i satsningsfällan den här gången har de mycket jobb framför sig med att sanera ekonomin.
Även Malmö och Göteborg, två andra guldlag under 00-talet, har blandat topp- och bottenplaceringar. Malmö låg, tillsammans med Djurgården, i Superettan så sent som 2000. Göteborg led av baksmälla efter det sena 90-talets felsatsningar en bit in på det nya milleniet, och hängde kvar endast efter kval mot Västra Frölunda 2002.
Skillnaden mellan dessa båda och Stockholmslagen är att Malmö och IFK har hittat en fungerande modell. Båda satsar ungt och åtminstone relativt billigt, samtidigt som man har ett gott publikunderlag och stabil ekonomi, inte minst på grund av flera stora spelarförsäljningar. Ett dåligt år sportsligt behöver inte betyda att föreningens ekonomi riskeras.
Hammarby har de senaste åren haft fler egna spelare i sina led - framtvingat av ekonomiska skäl. AIK tog för några år sen HBK som en förebild för hur värvningar bör skötas, och satsar - marginellt - mer på sina ungdomar. Oftast syns dessa dock mest när de fortfarande är utlånade till Väsby och Västerås. Djurgården har sällan eller aldrig några egna produkter ens i truppen, och om/när de väl dyker upp är de inte kvar länge. Snabba resultat framför långsiktig balans.
"Kraven är högre i Stockholm än på landsorten" (där den sistnämnda inkluderar Göteborg), gnäller såväl supportrar som tidningsskribenter som borde veta bättre i Stockholm. Med det menar man att publiken kräver mer. Det som helt går såväl fansen som de trångsynta skribenterna förbi är att dessa "höga krav" har man själva byggt upp genom att nå framgångar genom ekonomisk doping - vare sig det handlar om riskkapital som försvårar (förhindrar?) långsiktiga framgångar eller genom att använda ett fett checkhäfte som saknar täckning. Det är säkert svårt att vänja av publiken från den drog som är framgångar, oavsett hur man har nått dem - men det är icke desto mindre nödvändigt.
För det är ju så att det enda sättet att garantera långsiktig framgång är att alltid vara bra. Och för att alltid vara bra måste man alltid ha bra ekonomi. För att ha bra ekonomi duger det inte med chansartade utsvävningar. Och chansartade utsvävningar är vad lejonparten av de tre stora Stockholmslagens 00-tal har handlat om. Når man framgång blir man inte ifrågasatt, och när ingen ifrågasätter en har man allt utrymme att göra dumma grejer för att behålla sin plats i toppen.
Tills fasaden rämnar, givetvis. Lika lite som någon kan begå ett perfekt mord kan en ekonomisk bubbla - på börsen eller inom fotbollen - bestå i evighet. Förr eller senare kommer någon att se sprickorna i fasaden. Och i fotbollens fall gör den hela tiden ökande omsättningen och den allestädes svaga likviditeten att det brukar bli förr snarare än senare.
Betänk den globala ekonomiska krisen. Betänk hur vi för bara för ett år sedan pratade runt fikaborden om moral och om att pengar inte är allt. Det varade inte länge, eller hur? Och ändå är spåren fortfarande tydliga efter krisen, vi lever i den än. Ändå sitter fullt friska människor där och tror att de ska kunna klara av ett lån som vid sex, sju procents ränta kostar mer än vad de har ut i månaden. Och bankerna drar sig inte för att spela med. Kortsiktigheten regerar och långsiktigheten syns inte till.
Också i fotbollsvärlden syns spåren av krisen. Spelartrupper minskar i omfång och under de kommande åren kommer vi att se fler arbetslösa fotbollsspelare än någonsin. Publiksiffrorna darrar, sponsorerna håller hårdare i budgeten. När kommer den första allsvenska konkursen? Eller slår den till i Superettan först? (Hur länge ska Örgryte kunna snurra på i sin ekonomiska dervischdans? Hur länge ska Norrköping?)
I media och på läktarplats frågas det fortfarande ofta varför svensk fotboll inte får "ett nytt IFK Göteborg". Svaret är: för att ingen har tålamodet.
