Svensk fotbolls förtroendekris
Så fel det kan bli. Efter nära nog två decennier av stram hållning gentemot media brast plötsligt fördämningarna när Lars-Åke Lagrell med media i släptåg gick på friarstråt till de populäraste tränarna.
Ännu en kris, med prefixet förtroende-, har seglat upp inom det svenska fotbollsförbundet på sistone. Sedan Lars Lagerbäck avgick härom månaden har det spekulerats hej vilt om ersättare. Eller, scratch that - det har spekulerats i åratal. I åratal har folk köpt tidningar med hela uppslag med rubriker som "De kan ta över efter Lagerbäck" (gärna precis efter någon kval- eller turneringsbesvikelse). De vanliga namnen - Svennis, Hodgson, Baxter, Backe - ungefär i den ordningen. Gärna något spännande inhemskt namn för att ge lite krydda - Thern, Rolle, Tony Gustavsson.
Samtidigt, menar kvällstidningsskribenterna (för det är i 101 fall av 100 de som skriver den här sortens artiklar), är det antagligen så att förbundet kommer att köra på en av sina egna, för-groomade kandidater. Någonstans här brukar det slängas fram uttryck som "bunkermentalitet" och "öststatsstämning".
Så vad gör förbundsordförande Lagrell när Lagerbäck till slut försvinner? Jo, han gör sitt allra bästa för att suga upp till den sportmedia som i alla år häcklat honom och förbundet för deras tråkighet. I gammal hederlig läktarvokabulär betedde han sig som en slampa (jag hade kunnat välja värre ord här, men det kan finnas barn som läser detta).
Han ringer Svennis. Han ringer Hodgson. Han ringer Baxter, och han ringer Backe - och han får nej av samtliga. Han kom dock aldrig så långt som till Tony Gustavsson (även om den sparkade tränaren för det lag som sedermera slutade jumbo givetvis nämndes som ett "potentiellt namn som assisterande förbundskapten" när Svennis var på tapeten) - innan dess sa nämligen Erik Hamrén ja.
Det är säkert ett bra val. Hamrén är en förbannat bra tränare. Jag bryr mig egentligen inte så mycket. Däremot gör det mig ont att se en gammal kämpe som Lagrell falla så fullständigt pladask för medias lockrop. Hans patetiska jakt på namnen med störst publikt tilltal framstår nämligen just - och enbart - som patetisk när den smetades ut över löpsedel efter löpsedel, allt eftersom dagarna blev till veckor.
Kraven på hans avgång kommer föga förvånande. Och antagligen är det lika bra - hans förtroendekapital efter den här sorgliga affären är nära nog noll. Och förbundet har alla chanser att återupprätta sitt anseende. Mycket av det hänger dock på att man är beredd på att återgå till den smutskastade "bunkermentaliteten" och våga säga nej till sportskvallermedia. För ni förstår - fotbollen klarar sig ganska bra utan dem. Men de klarar sig inte utan fotbollen.
