Inte Halmstads år i år!
HBK drog ikväll det kortaste strået i ännu en match mot en toppkollega. Det har helt enkelt inte varit vår säsong.
IFK:s 2-1-seger innebär att laget nu är klart för nästa års Uefacup, och om inte annat så utgör deras andraplats ett glädjeämne även för oss HBK:are, eftersom det innebär att stockholmsdominansen i toppen bryts… För HBK blir detta första gången sedan hösten 1996 som laget misslyckats med att kvalificera sig för europaspel.
Seger var det enda som gällde för HBK om chansen för en plats i Uefacupen skulle finnas kvar. Nu var det faktiskt inte ens nära. Siffrorna 2-1 är på sätt och vis smickrande för IFK, oavgjort hade absolut inte varit orättvist, särskilt inte med tanke på den straff som linjedomaren de facto bestal HBK på under tilläggstid.
Inhoppande Wowoah kom igenom vackert på en långpassning och blev solklart fälld mellan IFK-målvakten Bengt Andersson och en försvarare, domaren Martin Hansson hade så när hunnit flöjta för straff, men den nätte lille gentlemannen på linjen viftade ivrigt, och synbart utan anledning, vilt med sin flagga. Efter matchen var det ingen av de övriga 24 aktörerna på plan som sade emot påståendet att straff faktiskt skulle ha dömts, till och med Bengt Andersson erkände villigt att straff hade varit ett korrekt domslut.
Men det förändrar egentligen ingenting. HBK blev möjligtvis snuvade på en smula ära, men en poäng hade inte gjort någon som helst skillnad för laget, utom kanske som sporre. Segern, den hade förlorats betydligt tidigare i matchen.
Blåvitt inledde bäst. Efter dryga fem minuter hade man redan hunnit visa upp ett par, tre olika anfallskombinationer, medan HBK såg tungrott och trögt ut. Man lyckades dock strax rycka upp sig och skapade även ett par halvfarliga lägen framför IFK-målet och dessutom visa upp ett avslappnat spel, men IFK återtog snart kommandot och kunde i den 25:e minuten göra psykologiskt viktiga 1-0 efter att Sebastian Henriksson till synes tagit med sig bollen med handen och sedan avslutat kallt ur snäv vinkel från vänster i straffområdet.
Bara ett par minuter därpå var det väldigt nära att IFK gjorde 2-0, även denna gång var det Sebastian Henriksson som var framme, nu med en nick klockrent i stolpen. Blåvitt hade återtagit initiativet, efter att ha varit på väg att förlora det till HBK.
Även om man bortser från målet ska det sägas att IFK vann första halvleken på poäng. HBK:s tunga centrallinje tvingade IFK:s offensiva spel att ta vägen via kanterna, något som man hanterade med ackuratess. HBK hade fler avslut, varav ett par riktigt vassa – vem vet hur det hade gått om MiNi hade satt sitt fina skott från straffområdeskanten efter en dryg kvart? – men IFK verkade finna större säkerhet i sitt grundspel än HBK denna kväll, och denna högre lägstanivå var det som till slut fällde avgörandet.
Trots att HBK efter ett par lyckade byten i mitten av andra halvlek lyckades etablera en bitvis imponerande press på hemmalaget hade IFK ändå ett säkert grepp om de åtråvärda poängen. Närmare Selakovics reduceringsnick på Emil Jensens mycket snygga inlägg i 79:e skulle man inte komma, efter att Sebastian Henriksson punkterat matchen med sin vackra lobb till 2-0 knappt fem minuter dessförinnan.
Att de byten som gjordes var lyckade, framförallt det på förhand något underliga bytet Emil in, Böna ut, när det återstod en dryg halvtimme, var egentligen ingen som helst överraskning. De frågetecken som hopat sig angående Tom Prahls laguttagningar och coachning blev inte färre efter att kvällens startelva annonserades. För att möta Blåvitts tunga innermittfält med Håkan Mild och Sebastian Johansson ställde Tom upp de båda bjässarna Tobbe och Petter, vilket innebär att höstens succé Martin Ekström fick nöja sig med en plats på bänken. Så långt allt väl, man måste inte ta hänsyn till enskilda spelare när man ställer upp laget. Men lite kreativitet skadar väl inte heller? Med Ekan borta hade det krävts en Sami på vänsterkanten för att få fart på det offensiva kantspelet för att inte lämna Mikael Nilsson alltför ensam om det ansvaret på sin högerkant.
Istället visade det sig vara Björn Carlsson som håller flankpositionen vid matchens början. Inget ont om Böna, han har mycket gott på sitt samvete för HBK. Men jag ser ändå honom främst som en komplementspelare, en klart habil ersättare när den ordinarie vänsterbreddaren är borta. Att Björn är en duktig inhoppare vet vi, inte minst efter hans bejublade inhopp i matchen mot Bohemians på Örjans Vall i somras. Det är min bestämda uppfattning att avsaknaden av ytterligare en kreativ kraft på mitten är en av anledningarna till att matchen antog den karaktär som den gjorde.
Emils inhopp blev, som nämndes ovan, däremot intressant. Att byta in en back för en mittfältare i en bortamatch när man ligger under kan vid första anblicken te sig en smula underligt, men Prahl skulle snart komma att visa sig fortfarande besitta åtminstone någon räv bakom trattarna.
Emils position blev nämligen den som höger yttermittfältare, medan MiNi tog hand om vänstersidan. Emil har ju visat sig besitta stora kvaliteter vad gäller det offensiva spelet, men även att han fortfarande har mycket att lära i defensiven. Ikväll underströk han med råge det första påståendet. Hans finurlighet i kombination med hans härliga geist var källan till många av HBK:s chanser.
I samband med att Ekström och Wowoah byttes in mot Steve, som varit klart godkänd (ett suveränt betyg för honom, för att komma från mig…) respektive Robban, som verkligen inte hade någon större kväll mot sin gamla klubb, gick HBK över till ett 3-5-2-system med effekten att man lyckades etablera en avsevärt bättre press än tydligare, något som naturligtvis också resulterade i ett antal kontringsmöjligheter för IFK, varav de tyvärr lyckades utnyttja en, vilket ledde till 2-0. På det stora hela dock ett klart intressant schackdrag av Prahl.
När det gäller kvaliteten på insatserna i matchen var det, åtminstone vad gäller HBK, huvudsakligen veteranernas kväll. Torbjörn Arvidsson var hart när felfri och kvitterar ut ett toppbetyg. Även Fidde, som under förra halvan av säsongen hade ett stort antal minst sagt tveksamma insatser på sitt samvete, har spottat upp sig betydligt på sistone, och den här matchen utgjorde inget undantag. Tvärtom var Fidde bäste HBK:are i första halvlek, och betydde mycket för försvaret med sitt lugna och samtidigt uppoffrande spel.
Mittbacksparet såg en smula darrigt ut i början, men snart hade man återfunnit varandra och Joel börjar alltmer utkristalliseras som en fullgod ersättare för Mördarn. Även de tre inhopparna, med extra plus för Emil, förtjänar en omnämning. På topp fortsätter Sella att cementera sin position som Allsvenskans bäste, mest mångsidige anfallare. Låt oss hoppas att han stannar ytterligare en säsong; med en ny, hungrig anfallskollega vid hans sida kan HBK blicka fram emot en riktigt spännande säsong 2002.
