Örgryte - Dalkurd FF1 - 0
"Katastrof" är när en jordbävning drabbar ett land i tredje världen
För tio år sedan var HBK svensk fotbolls flaggskepp och Elfsborg ett dussinlag man bara skulle ta sex poäng per säsong emot. Det tar emot att erkänna, men rollerna är nu helt och hållet ombytta.
Det började som numera är brukligt när HBK åker till Borås. Uselt försvarsarbete gav de gula ett gratisläge, och uppförsbacken var på plats. Ryan Miller betedde sig som en vilsen knattespelare och försökte desperat med en svag hemåtnick mot Robin Malmqvist. Men eftersom Miller hade Elfsborgaren Larsson i ryggen blev nicken en perfekt uppläggning för Larssons 1-0.
Minuten därpå fick HBK en gratischans att kvittera. Joe Sise högg direkt när Johan Karlsson slarvade med bollen och serverade en helt ren Emir Kujovic framför mål. Dokumenterat skicklige avslutaren Emir fick dock totalt hjärnsläpp och missade vidöppet mål med en meter.
En sådan inledning är givetvis tung. Den kan knäcka de flesta. Men det som under Janne Anderssons tid var så evinnerligt håglöst och fegt skulle ju vara något annat nu. Kaxigt, äventyrligt, vägvinnande. Det nya skulle dock visa sig vara obehagligt likt det gamla.
Som vanligt de senaste åren kom HBK till Borås Arena med enorm respekt för värdlaget. Hur ska man annars förklara de enorma lapsi man visar upp i varenda kritiskt läge?
Ryan Miller var huvudpersonen i samband med 1-0-målet, och han skulle spela en central roll även vid 2-0. En Elfsborgsmittfältare slog en djupledsboll mot första målskytten Johan Larsson, som busenkelt kunde rycka ifrån Miller som blev kvar som en stenstod. Larsson sopren - 2-0 bakom Malmqvist.
HBK låg redan här i ruiner. Passningsspelet, närkamperna, markeringen, djupledslöpningarna var alla naiva, fantasilösa, fega. Elfsborg öste på från kanterna och radade upp både hörnor och avslut. HBK spelade som ett bottenlag. Som ett Superettanlag. Jag trodde verkligen inför säsongen att något skulle bli annorlunda i år, att man utan Janne Andersson skulle kunna hitta tillbaka till den sanna HBK-andan.
Så har inte blivit fallet. Försäsongen såg delvis väldigt bra ut, med gott om mål och överlag positiva resultat. Men i genrepet kraschlandade man med 0-3 mot ett effektivt Kalmar. En tillfällighet, sa vi självgott. Inget konstigt när man just kommit hem från träningslägret till kalla Sverige. Men det var ett tecken så gott som något.
För HBK var i kväll magnifikt usla. Ett par spelare kommer undan med hedern i behåll - Joe och Robin. Övriga kan samtliga kvittera ut en blank nolla i betyg. Underkänt, hopplöst, i stället för att gå om en årskurs kan man lika gärna tas ur skolan direkt, för hur skulle detta någonsin kunna sluta gott?
Lasse Jacobsson värvade så gott som på egen hand amerikanske collegespelaren Michael Thomas i slutet av försäsongen, när truppen egentligen redan var full. En femte innermittfältare på två platser kunde förstås vara rimligt, givetvis förutsatt att denne femma tillförde en extra dimension.
Thomas tillför absolut ingenting, även om han smälte in bra i mängden bland alla dessa usla ursäkter till fotbollsspelare. HBK:s mittfält var som fem spöken - det såg hela tiden ut som om Elfsborgsspelarna passerade rakt igenom dem. Thomas var sämst av alla. Men han byttes inte ut i paus. Och när de sista bytena gjordes i den 70:e minuten fanns Thomas nummer inte med på någon tavla - däremot bytte man ut Anel Raskaj, lika dålig som de andra idag men med störst potential i hela laget.
Lasse satte sitt förtroende på spel med Thomas, och förlorade det första slaget grovt. Att amerikanen inte togs av banan redan i paus ser jag som ett tecken på ren fåfänga, stolthet. Hur länge varar den? Hur många poäng kommer den att kosta?
Den andre amerikanen i laget, Miller, byttes ut i paus, mot Marcus Olsson. Rockaden som gjordes innebar att Olsson sattes på sin favoritposition på vänsterkanten, medan Michi Görlitz bytte till höger, och Emil Salomonsson, usel i första, flyttades ned till högerback - exakt den position där Janne kastade bort hans talang i fjol, och den position där han uttalat inte skulle spela i år.
Elfsborg imponerade. Inte bara spelmässigt, där de malde ned motståndet till ett fint stoft, utan även med bredden på sin trupp. Där HBK bytte in namn som Prent och Rosén kunde Elfsborg kasta in Avdic, Berglund och Ericsson. Klasskillnad doesn't begin to describe it.
Målen fortsatte att trilla in. 3-0, 4-0, 5-0. I paus tippade jag 6-0 i ett samtal med redaktionskollegan Landgren, och det kom mycket riktigt genom Denni Avdic med minuten kvar.
Jag är redan nu redo att ge upp för i år. Om HBK alls är kapabla att spela så här uselt, att visa upp denna lama, fega och håglösa inställning - då kan jag verkligen inte se laget ta ens tillräckligt många poäng för att nå kvalplatsen. Den golgatavandring som inleddes i exakt den sekund då andra halvlek i den sista matchen i Allsvenskan 2004 blåste av, utan Markus Rosenberg på plan, är nära att nå sitt obevekliga mål.
"En bra tankeställare", kallade Lasse detta efter matchen. Det är ju ett sätt att se på saken.
