Krönika: Lektor Lars och taktiktavlan
Tråkigt spel, gnetspel, Geflespel, ”bussen i eget straffområde”-spel. Och stryktorrt gräs.
Vad som än sägs spelade Halmstad taktiskt helt riktigt mot Malmö, och när de himmelsblå supportrarna gnäller över att motståndarna väljer en taktik som passar dem bättre än MFF i himmaborgen, då måste väl något ha gått dem förbi gällande taktik?
Vilket lag som är tippat i botten av experterna – och i mitten av de som förstår annat än storstadsfotboll – går ut och tokanfaller mot en potentiell guldfavorit? På bortaplan?
Det hade varit en sak om Halmstad inte skapat en chans, om man gått in för att döda matchen och spela 0-0, men skottstatistiken 15-8 (4-5 i skott på mål) pekar på något helt annat.
– Det är många lag som fegar och spelar som Gefle, analyserade Daniel Larsson inför journalisthopen i mediecentret.
– Både Gefle och Halmstad backade hem, men Halmstad var lite vassare framåt, sa kvitteringsskytten Åhman-Persson strax därefter.
Båda tycks ha läst bollinnehavssiffrorna lite för noggrant både i paus och efter matchen. 65-35 blev till slut 63-37, men bara för att man har spelövertag som Barcelona betyder det inte att man har målchanser därefter. Eller spelare. Att rulla boll i backlinje och på mittfält ger i realiteten väldigt få mål.
Förutom Wiltons två stolpskott (där det andra ledde till målet) och Daniel Larssons skott i första där Robin Malmkvist fick sträcka ut efter styrning på Salomonsson, så var Malmö ofarliga, sönderlästa, dåliga, tråkiga och konstruktivt impotenta.
Halmstad hade minst lika många farliga målchanser: Salomonssons ribbnick, Emirs två halvträffar mitt i boxen, Mackies kontring på övertid, Emirs kanonskott (som ledde till hörna och mål).
Och då har jag ännu inte nämnt Joes felaktigt bortdömda mål på tilläggstid i första halvlek…
Lasse Jacobsson hade taktiken klar för sig redan på förhand. Ett samlat försvarsspel där inga luckor lämnades mellan backlinje och defensiva mittfältare, och sedan omställningar där Malmös offensiva spelare förhoppningsvis skulle vara ointresserade av att hjälpa till hemåt.
Det höll bortsett från en period i andra halvlek där backlinjen föll, men Gus och Anel klev fram. Då fick Malmö ytorna, då fick de komma rättvända med boll, då blev det också mål.
– Tankarna börjar komma om att ”nu kan vi vinna”, säger Jacobsson och konstaterar att de defensiva mittfältarna i det läget inte följde matchplanen och föll med försvaret.
Och hur var det nu med det snustorra gräset?
– Planen är skillnaden mot Örebromatchen, det tar för lång tid. Planen är inte blötat, sa Daniel Larsson.
– Av någon anledning var planen inte vattnad, det var nog något fel på bevattningssystemet. Man är van vid att det är vattnat eller att det regnat, sa Roland Nilsson.
– Gräset är strävt och sista passen blir ofta lite lös, sa Lasse Jacobsson.
Den som önskar samma förutsättningar från match till match får byta till konstgräs. Annars är det bara att konstatera hur torrt eller blött gräset är och spela därefter. Utan att gnälla över resultatet.
För vad är det som säger att inte Halmstad, med klockrent backspel och vassare målchanser, hade utnyttjat en blötare plan bättre än Malmö? Jo tesen om att en bättre plan gynnar ett bättre lag.
Med det givna konstaterandet att det bättre laget kommer från stora staden.
– Jag vill spela offensiv och rolig fotboll, sa Janne Andersson efter ett otal (förlust)matcher förra året.
Lasse Jacobsson spelar för att vinna.
Supportrarna jublar, kanske kan Örjans läktare fyllas på nytt?
