Krönika: Delad klack inte dubbel klack
Det har gnällt mycket på Halmstads supportrar, på klacken, på att det inte är något drag och att ingen Bollklubbare med självrespekt skulle vilja stå mitt på västra ståplats. Efter matchen mot Gais var klagomålen annorlunda: Klacken lät för mycket.
Det kan låta som ovanligt gnälligt och som felriktad uppmärksamhet, men ljudnivån kan faktiskt vara ett problem, men låt oss återkomma till det senare.
Vi börjar med lite bakgrundsinformation för den oinsatte:
Inför säsongen lanserades sambaklacken på HBK:s hemsida. Det skulle bli fart, fläkt och sydamerikanska rytmer på Örjans vall. Men Bollklubben Support ville inte att den nya klacken skulle blandas med den gamla. Röster höjdes om att det var för stor skillnad i fotbollskultur i de olika grupperna.
I de tre inledande hemmamatcherna stod därför den gamla klacken kvar mitt på västra stå, medan sambaklacken stod på träläktaren i arenans sydvästra hörn.
Supportrarna splittrades och det syntes tydligt att två klackar inte var något att föredra, det blev varken hackat eller malet.
Men efter att tongångarna svängt (och efter en hemmamatch mot Mjällby där ordinarie klackplats var pinsamt öde) kontaktade BKS sambaklacken med intentionen att i alla fall få igång ett samarbete på klackplats.
Och vilket samarbete det blev!
För en gångs skull kändes det som läktarfest rakt igenom matchen, trots att första halvlek på plan var ett riktigt bottennapp från blåsvart håll.
Med taket ovanför sig fick trummorna i sambaklacken äntligen den kräm de förtjänade, och med trummor (och mer folk i klacken) blev ramsorna både taktfastare och fler.
Visst gick samarbetet, som många påpekat, ut över några av de klassiska, enkla ramsorna, och visst dog någon ramsa på grund av trummorna. Men med tanke på att det var första matchen med samarbetet, och då jag förmodar att det inte funnits några repetitioner före match, så var allt en stor succé.
Sambaklacken hade tagit med sig sina trumramsor ner, och när en gammal ramsa drogs igång var de snabbt där och försökte få in lite rytm i den – inte alltid framgångsrikt, det ska erkännas.
Men uppe på pressläktaren var det en fröjd att höra och känna draget, nästan så man blev sugen på att lämna datorn i paus och ansluta sig till ståplatspubliken.
Men så hade vi problemet med ljudnivån. För de som frivilligt ställde sig i klacken var det givetvis inget problem, och de som stod intill och tyckte att det lät för högt kunde givetvis flytta sig. Värre med de med sittplatsbiljett på västra, de som (vilket påpekades på forumet) kanske haft samma stol i många år, och som inte stod ut med det ihärdiga trummandet.
Egentligen är det ett problem som HBK kunnat lösa för länge sedan genom att ge klacken en ordentlig plats där de kunnat utvecklas och leva bäst de ville, men eftersom klacken historiskt sett – men några undantag under lyckliga år – varit liten (och utan trummande brassar) har ingen lösning behövts.
Givetvis är det bra att klacken har fått liv, men hur ska HBK lösa problemet med årskortsinnehavare som får sina trumhinnor sönderbankade? Kan dessa erbjudas nya platser och eventuell annan kompensation? Ska klacken flytta på sig (går det att sätta upp ett provisoriskt tak på södra läktaren så att inte ljudet sticker rakt upp?)?
En sak är åtminstone säker. Samban har kommit till klacken för att stanna, och med öset som bjöds på igår lär klacken växa nästa hemmamatch. Dels lär sång och trummor vara mer samspelta, dels lär nya röster i klacken göra så att sången inte drunknar.
Mot Gefle kommer Halmstad med glans vinna läktarkampen, och Örjans vall kommer äntligen att verkligen kännas som hemmaplan.