Krönika: Årets lortgris, en smutsig prestigetitel
Det har visserligen varit kallt och eländigt under en del av HBK:s matcher i år. Räknar man in försäsongen har vi en träningsmatch mot HIF i minus tio grader. Men det har åtminstone inte regnat. Inte förrän till matchen mot Gefle.
Som vanligt var jag fel klädd. Eftersom solen sken i Lund tog jag tåget upp, iförd tunn jacka och solglasögon. Något besviken blev jag när regnet började falla strax innan vi passerade Båstad.
Även om jag själv inte är en påhejare av fotboll i kallt och ruggigt väder – för mig hör fotboll ihop med sol och värme – finns det de som jublar när himlen öppnar sig. Västtyska fotbollsförbundet vid 1954 års VM-final är väl det klassiska exemplet: I gruppspelet hade tyskarna blivit utklassade av det stjärnspäckade Ungerska landslaget, och när de åter möttes i finalen misströstade många. Men på en regnig och tungsprungen plan plockade tyskarna fram sitt hemliga knep – skruvdobbar från en viss Adolf Dassler – och ”undret i Bern” blev ett faktum.
Men vi behöver inte backa de nätta 56 åren till Schweiz-VM. Det räcker att titta en tacklingsglad mittback i ögonen och se hur lyckotårarna börjar rinna i takt med att regnet faller. Lite regn är helt enkelt en våt dröm.
Utan att ha frågat honom själv skulle jag gissa att vår assisterande tränare kände hur det drog i glidtacklarmusklerna där han satt på bänken under matchen.
Vad Halmstad helt och hållet saknat i två av matcherna i år – mot Örebro och Elfsborg – har varit inställning, kämpaglöd och uppoffrande spel. Man kan fråga sig varför. Jag tror jag har svaret:
Vad är det för vits att tacklas och ta i när det inte syns, varken på en själv eller på de golvade motståndarna?
Med dagens konstgräs får man ju inte ens några brännskador…
Många fotbollsspelare skulle kunna lära mycket av en tripp till England. För att spela rugby. Den som är rädd för lite lera kommer definitivt att vänja sig av vid den fobin.
För inte är det roligt att bli skitig. Det tycker ingen vettig människa. Men om man med lite mental träning kan ställa in sig på att det visst är roligt, samtidigt som motståndarna helst håller sig rena, så kan man skapa ett skitigt litet helvete. För om en back inte bara njuter av att riktigt gegga ner sig själv, utan också av att lorta ner motståndaren – som därför kommer försöka undvika duellerna – är halva kampen vunnen.
Björn Ferry tränade upp sig mentalt för eventualiteten att han skulle stå på sista skyttet i OS, med guldet i sina händer, och tycka att det var rätt kul. Inte kunde han veta att det skulle bli verklighet.
En fotbollsspelare kan absolut träna sig mentalt för att känna att det är roligt att spela fotboll när det är skitigt och regnigt – för att kunna vända motståndarnas eventuella avsmak för vädret till ens egen fördel. För om motståndarna inte gillar vätan, då är det desto roligare att få ner dem i leran.
Och om inte Ferry kunde räkna med att stå i guldläge, så kan fotbollsspelare räkna med att få spela ett antal matcher i regn.
Jag har länge använt ”Guldskon”-tävlingen som kördes häromåret som min käpphäst jag återkommit till. Jag har tyckt (och tycker fortfarande) att det borde skjutas med på träning, och gärna med något tävlingsmoment insprängt.
Men jag vill nu lägga till ytterligare en tävling. En tävling som ska få kämpaandan och offerviljan i fokus.
Låt oss komplettera ”Guldskon” med ”Lortgrisen”.
Skitigast vinner.